Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eningens ledande dirigent och skall väl också, om
ej alla märken slå felt, till lycka för saken komina
att qvarstå såsom sådan. Musikföreningens
uppgjorda program för de 6 konserter, hvilka äro
bestämda att gifvas under säsongen, består af sådane
saker som, bland annat: »Suite« af Hammerich,
» Suite » af Massenet, åtskilliga saker ur Berlioz’
»Faust». Kör soli, kör och orkester säges komma
att gifvas: Mendelssohns Walpurgisnacht; för
stråkar: dennes »Oktett» (med flerdubbel
förstärkning) och Edv. Griegs »Melodier» (nytt).
Kammarmusikens program skulle blifva: Beethoven:
»Qvintett», Mendelssohn: »Trio» (D-moll),
Piano-qvartetter af Schumann och Saint-Saéns, Qvartett
af Fauré och Qvintett af Sgambatti. Detta
program kommer väl att tillökas med åtskilliga
solosaker. Beethovens 9:de symfoni ämnar man gifva
under loppet af säsongen som extrakonsert. —
Musikföreningens direktion består för närvarande
af herrar Lindemann (organisten) som förman samt
Böhn, Nicolaysen, Grönvold och Röder.
Någonting nytt är också, att medlemmarne mot att
förevisa sina medlemstecken få mot erläggande af 50
öre tillträde till generalrepetitionerna, hvilka hällas
konseitdagen kl. 9 på morgonen. Detta bör kunna
inbringa många skillingar i kassan.
Kammarmusik-soareerna (hrr Böhn, Soelbcrg,
ZapJ)c och Hennum) begynte sin verksamhet d. 8
oktober med Schuberts qvartett A-moll op. 29,
Schumanns trio D-moll op. 69 samt sångnummer.
Utförandet var i det hela mycket tillfredsställande,
och det gör derför sä mycket mindre ett behagligt
intryck att gång på gång se publikens klena
intresse för kammarmusik-soareerna. Med en assistens
så värdefull som fru Agathe Backer-Gröndahls,
hvilken spelade pianot i trion, skulle man än mera
kunnat vänta ett fullare hus än som nu var
händelsen. Vid denna konsert biträdde också en blind
sångerska, fröken Laura Thronsen. Efter det lilla
prof hon här afgaf, har hon en stor röst, men det
finnes dock ett men, och detta tör närmast ligga
i det medlidande hon väcker genom sin bristande
synförmåga, som blifver dubbelt smärtsam och
ohygglig för ähörarne, när den står i förbindelse
med konserttribunen. Om jag ej hört orätt, så
hade h. majestät den godheten att sända henne
50 kronor i anledning af hennes egen instälda
konsert, som visst var ämnad att gifvas under hans
vistelse härstädes.
Efter denna konsert hade vi fru Heyerdahls,
som gafs i logens stora sal med biträde af fruarna
Backer-Gröndahl och Elisabeth Hals, fröken Sina
Ring, hrr Böhn och Hennum. Ilär uppfördes ett
storartadt program, något som kunde locka, men
det drog likväl icke mycket folk, fastän fru
Heyer-dahl sjöng här för första gången, och den
mensk-liga nyfikenheten dock brukar vara så vaken. Fru
Heyerdahl är till födseln norska, gift med målaren
Hans Heyerdahl och bosatt i Baris. Efter att
hafva tagit undervisning någon tid här hemma,
förnämligast hos hr Meyer, och vidare i Sverige,
reste hon till Baris, der hon studerade vidare hos
madame Viardot-Gargia. Man hade derför rätt att
vänta åtskilligt af henne, men vare sig på grund
af en tillfällig indisposition eller ej blef man
här-utinnan beklagligtvis mycket sviken. Hon borde
också helst ha undvikit att på sitt program
uppsätta saker, som vi helt nyligen hört föredragas
af madame Trebelli och Signe Ilebbe. Rösten är
väl närmast en djup mezzo-sopran, som visserligen
med ihärdiga studier kan betydligt utvecklas samt
upp- och bearbetas. Föredraget bar för mycket
pregeln af eleven och för litet af den fackmessiga
sångerskan. Trion af Beethoven var det bäst
utförda numret, tack vare fru Backer-Gröndahl, ehuru
jag hört äfven detta nummer bättre utfördt. Fru
Hals spelade Vieuxtemps med alltför liten verve.
Fröken Rings Chopin var ytterst litet karakteristisk.
Nästa gäng fru Heyerdahl ger konsert, hoppas jag
att hon gjort betydliga framsteg.
FYöken Marie IVieck hade d. 25 okt. en
konsert i Hals’ lokal för så litet folk, att det
endast förundrar mig åt hon någonsin spelade. Det
är en skam för Kristiania publik, att sådant kan
hända. Fröken Wieck behöfver icke spela länge,
förr än man är kommen på det klara med att
hennes skola är utpregladt och äkta tysk. Hon
har mycken färdighet, men spelar något tungt.
Någon egentligen fin nyansering har man svårt att
uppdaga.
Och sä ha vi haft Stanislans Barcewicz, denne
konstnär med den eldiga, breda stråken, med den
öfverlägsna tekniken och det varma, sprittande,
lifliga föredraget. Han påminner både om
Wie-niawski och Sarasate, och kan sättas i jenmbredd
med de främste; säkerligen skall hans namn blifva
ett bland de konstnärsnamn, som skola kasta sitt
sken öfver hela verlden, om lifvet härtill blifver
honom långt nog. Han spelar så, att han får
åhörarne med sig inom kompositionens trollkrets,
der han sjelf rör sig med personlig innerlighet i
breda, kraftfulla och skönt nyanserade skiftningar.
Hans toner äro ett trolleri, de tumla fram i
lysande färgprakt, än starka, vilda, stundom krassa,
än veka, smältande och ljufva. Han har å sina
tvä här gifna konserter på logen och ä en
folkkonsert i gymnastiklokalen spelat sådana saker
som: Max Bruchs G-moll-konsert, Chopins
Noc-turne i Ess (som han flere gånger måst spela
da capo), Wieniawskis 2:a konsert, Mazurka och
2:a Bolonaise, Vieuxtemps’ Ballad och Polonaise,
Brahms-Joachims Danse hongroise, Sarasates
spanska danser samt Faust-fantasien, Mendelssohns
E-moll-konsert och Johan Svendsens »Romans»,
lian var på första konserten biträdd af fröken
Ingeborg Eriksen. en af våra mera framstående
yngre pianister, som hela aftonen skötte den så
föga beaktade men rätt svåra befattningen att
ackompagnera. Fru Schirmer sjöng pä första
konserten saker af Godard, Eiszt och Kjerulf, och
fröken Ragna Goplen biträdde pä den andra.
Fröken Goplens anslag och föredrag kunde man
för framtiden önska frigjordt frän en viss matthet
och dunkelhet som häftar vid hennes toner. Bå
folkkonserten, der fröken Goplen också utförde
ackompanjemanget, assisterades Barcewicz af fröken
Eckersberg. Gymnastiklokalens sal fordrar ingen
liten stämma, och derför räckte ej hennes till, hur
nätt den för öfrigt kan vara. Ilvad som passar i
en salong försvinner ofta i en stor lokal, och det
vill under alla omständigheter mycken konst och
genialitet till för att med en liten stämma fylla ett
stort rum. Detta betonas här hos oss allt för
litet, och det kan ej nekas, att om man i detta
hänseende vore förvis och ej efterklok, så skulle
konsten lida mindre och individen vinna mer.
Om söndag gifver Barcewicz åter en
folkkonsert, vid hvilken han biträdes af fru Ida
Basilier-Magelsen och fröken Ragna Goplen. Barcewicz
var för ett par dagar sedan i Fredrikshald. Hans
impressario är hr Alexander Bull, son till vår Ole
Bull, och man kan ej annat än vara honom
tacksam för den skönhetsnjutning han med Barcewicz’
toner förskaffat oss.
Svendsens kantat för kronprinsparet är ett
arbete, som är vår store mästare värdigt. Hela
kantaten är, från en sida sedd, en målning af
orden, så att hvad man läser i orden, hör man i
tonerna och känner i hjertat. Men personligheterna
försvinna under tonernas magnetiska beröring, och
det är ej längre de förra utan det evigt varande,
det som aldrig kan dö, så länge menniskan lefver,
ja, det hvarom man läser att det hörer sjelfva
englarne till — med ett ord, musiken, som ensam
gör sig gällande. Klangfärgerna i detta tonmäleri
lyfta sig till en höjd af musikalisk stämningsfullhet,
som är af betydande verkan utan att dock sakna
egenskapen att vara lättfattlig för publiken.
Svendsens Romans, som spelades på Barcewicz’
folkkonsert och äfven spelas i afton, är en i hög grad
melodios och tilltalande komposition, likasom
harmoniseringen naturligtvis är mycket vacker och
färgrik. Den måste på Barcewicz’ konsert gifvas
da capo.
Om måndag hafva herrame Paul Viardot och
Raoul Bugno sin första konsert härstädes i
bröderna Hals’ konsertlokal. I.itet längre fram
väntas den tyska pianisten Magdalena von Swistunoff.
I december kommer Annette Essipoff, och det
talas om att Carlotta Batti, med sin man,
violoncellisten de Munck, snart är att förvänta.
Det Cettiska operasällskapet har slutit sina
dörrar på folkteatern och rest till Throndhjem,
der det kallas »Fru Falk-Hofer med sällskap»,
och der de gifva sin »Barbe ra re» och sin
»Rigo-letto». Jag har ej hört att de ännu kommit
ut-öfver detta repertoaromfang.
På Tivoli gör det svenska operettsällskapet’,
som till det mesta är sammansatt af sujetter från
Sveriges ambulatoriska teatertrupper och ej kan
sägas stå öfver medelmåttan, rätt mycken lycka
med sin »Donna Juanita». S.
Paris. Bå stora operan håller man för
närvarande pä med repetitionerna till Mozarts »Don
Juan» med m:me Krauss som Donna Anna, Lasalle
i titelrollen och Gailhard som Leporello. Vidare
arbetas med inöfningen af »Frangoise de Rimini»
och Sangalli-balletten »Namouna Tesclave». Aubers
»Bhiltre» är ock i fråga att upptagas.
— Opera comique som snart är färdig med
»La Taverne des Trabans» härjämte »Le Bardon»
haft »Trollflöjten» senast på spellistan. M:me Car-
valho sjöng »Bamina», m:me Bilbaut-Vauchelet
»nattens drottning». — Elektriciteten — säger en
fransk musiktidning — som för närvarande spelar
en så stor rol å vära teatrar, har vid denna första
representation af Trollflöjten gjort ett nytt
underverk. Nattens drottning hade nämligen ådragit sig
en förkylning som sä betänkligt inverkat på
hennes stämband att M. Carvalho till sin förtviflan
såg sig nödsakad att sätta en lapp på affischen och
ändra spektakel, då doktor Proust fick den
lumi-nösa ideen att elektricera primadonnans stämband.
Detta lyckades förträffligt. Såsom genom ett
trollslag återfick m:me Bilbaut-Vauchelet elasticiteten
och välljudet i sin röst. Publiken applåderade
ursinnigt och Trollflöjten har fått sig en ny tablå:
elektriciteten direkt applicerad på den menskliga
strupen.
— Bä Nouveauté s-teatern gick Lecocqs nya
opera buffa »Dagen och natten» (Le jour et la
nuit) den 5:0 Nov. öfver scenen för första gängen
med en framgång som anses betrygga dess framtid
som kassapjes. Libretton lärer vara temmeligen
slipprig och musiken liflig ehuru föga originel.
Uppsättningen är ytterst luxuös.
— Ryktet om Victor Massés svåra sjukdom
var öfverdrifvet. Han är myckel på bättrings vägen
och har fullständigt orkestrerat partituret till sin
»Nuit de Uléopåtre».
— Det är fråga om att på en af Baris’ teatrar
återupptaga en opera af Offenbach, gifven i
London 1874 och kallad »Wittington och hans katt».
— Ilortense Schneider, i sina unga år
Parisoperettens herskarinna och Offenbachs diva, har
nu på äldre dagar gift sig, och det så hemligt,
att parisarne först tre veckor efteråt erhöllo kunskap
derom. Vigseln egde rum den 4 oktober. Le
Figaro egnar parisarnes forna älskling hvilken 1867
äfven af alla vid verldsutställningen samlade
potentater firades högt, några elegiska afskedsord,
hvilka sluta helt patetiskt: »Gråt, operettens
sånggudinna! Beströn edra hufvuden med aska, I
ha-bituéer från Varietés och Balais-Royal! Hon,
hvil-kens namn är oupplösligt bundet med framgången
af Storhertiginnan af Gerolstein, Sköna Helena,
Bérichole, Riddar Blåskägg och Pariserlif, är ej
mer! Hon heter nu grefvinnan de Bionne.»
-<æ>-
Pianocpideviien tyckes grassera ännu häftigare
i Paris än hos oss. Vid gatan Saint Honoré har
sedan ett år tillbaka en våning, som var mörk,
fuktig och hade andra olägenheter, stått outhyrd.
Då fick värden en ljus idé. Han uppsatte på
husporten ett anslag: »Intet piano i huset.»
Två timmar derefter var våningen uthyrd.
-<€»>-
Berlin. Meyerbeers »Dinorah» eller
»Vallfarten till Ploermel» uppfördes på kgl. operan för
första gången d. 31 Okt. detta år — den enda af
Meyerbeers operor, som icke förut gått öfver
scenen i Berlin. Det är dock nu mer än 22 år
sedan denna opera för första gången d. 4 Apr. 1859
uppfördes i Paris och framkallade en storm af
en-thusiasm. Sedan dess har operan gått verlden
rundt men icke hunnit till Berlin. Saken låter
förklara sig dermed att så länge Meyerbeer lefde
fanns vid Berliner-operan ingen koloratursångerska,
sådan som kompositören önskade för Dinorahs
parti och han var, som bekant, mycket noggrann
i fråga härom. Sedan han midt under
förberedelserna till första uppförandet af »Afrikanskan» i
Paris dog d. 2 Maj 1864, trängde intresset för detta
verk, pä hvilket man med så stort intresse länge
väntat, allt annat i bakgrunden, äfven Dinorah,
och detta i Berlin så mycket held re, som man der
i Pauline Lucca egde en Selica, som tycktes
skapad för denna rol, under det Dinorah alls icke
låg inom hennes sfer. — Vid första representation
af Dinorah hade eliten af den musikaliska publiken
infunnit sig, äfven kejsaren och en stor del af
hof-vet var närvarande. Redan ouverturen, en prolog
eller förhistoria till operan, väckte en storm af
bifall, som sedan upprepades från scen till scen.
Efter operans slut framkallades de biträdande
konstnärerna medelst varma applåder, i hvilka deltog
den åldrige kejsaren, som bevistade
representationen ända till slutet.
— Herr. Joachim, de Ahna, Wirth och
Plaus-mann hade d. 28 Okt. sin andra qvartettafton,
hvarvid utfördes: Mendelssohn op. 80 (F-moll),
Brahms: op. 67 (B-dur) och Beethoven op. 59
(C-dur). Brahms verk är föga bekant men fann
utomordentligt bifall. Denna qvartett hör också
onekligen — säger rec. — till de bästa på
kammarmusikens område. Det lifliga första vrvacet
öfverraskar genom präktiga klangfärger, i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
