Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan ickc komma till afslutning i följd af
den oskickligt infogade flöjtduon. Det låter
lätt tänka sig, lniru mycket skalden för
öf-rigt blifvit hämmad oc.li modlös genom
uppdraget att infoga scenerna frän Fältlägret.
Kn »komisk opera» är Nordens stjerna blott
i den rent formella franska meningen, att
den eger åtminstone nägot komiskt
innehåll och komiska operans yttre faktur i.
talad dialog, tre akter o. dyl.) samt att den
var afsedd att uppföras i det för denna
bestämda operahuset, lilott i kosacken
Grit-zenkos figur finnes en ansats till komisk
karakteristik; dock förer honom skalden i
sådana situationer, som synas för hvarje
sundt sinne snarare afskräckande än
komiska, t. cx. när Grilzenko berättar czaren,
att han skjutit på Katarina och derför
anhåller om befordran, hvarefter czaren
egenhändigt anfaller honom med yxan.
Meyerbeers musik till Nordens stjerna
gör ett egendomligt hlandadt intryck. Hon
innehåller skönheter, hvilka den mest
hårdnackade Meyerbeersficnde icke kan förneka,
melodier af utsökt finhet och behag,
dramatiska drag af den snillrikaste
karakteristik, effekter af den mest öfverväldigande
glans. 1 »erjemte äter så mycket konstladt,
frampinadt och stillöst, alt man kastas fram
och åter emellan beundran och förargelse.
I )etta är likt Meyerbeer. Afven i Nordens
stjerna visar sig detta drag af sjuklig
öfver-retning, som, märkbart. redan i
Hugenot-terna, sedermera utvecklat sig på ett
afskräckande sätt, synnerligen i Profeten och
Struensee. Bredvid mästerstycken med en
vexlande och dock enhetlig rytmisering finna
vi en beräknad rytm af sönderslitande
verkan ; efter de mest geniala harmoniska
effekter följa osköna bizarra modulationer. Med
ett ord, allt går så till, att vi hvarje
ögonblick erfara än förtjusning, än motvilja.
I Nordens stjerna är den mellersta
akten den störsUi både till bredd och
betydelse ; närmast denna står den första; den
tredje är svagast i uppfinning. Första akten
är företrädesvis idyllisk, den andra krigisk,
den tredje sentimental. I czarens motiv
höra vi genast basarnes vredgade
c-moll-tema, som betecknar den harmsne Beters
känslor, satta i noter, och som sväller upp
hvarje gång denne koleriker kommer i
dåligt lynne. Motivets början är uttrycksfullt,
med 7:de takten blifver det smaklöst och
föga sångbart. Dryckeskören A la Finlande
buvez!» är ett lysande exempel pä en
Meyerbeers korsats. Vild, nästan rå, dansmässig,
begynner rundsången i moll, mot hvilken
den lättfotade dur-trion bryter af så mycket
friskare. Kören är i sjelfva verket originel
nog för att kunna umbära den
kannibaliska refrängen med det der utropet på höga
h »Versez!» Detta är en af de anmärkta
solfläckarna. Katarinas »Air de la
diplo-matie», såsom dessa kupletter heta i
Pariser-upplagan, begynner med ett vackert, käckt
tema. Gritzenkos kupletter (»Enfants de
1’Ukraine») med kör kan jag icke finna
något behag uti. Understödt af en kal
muckmimik är stycket i viss mening verksamt,
dock blifver denna konstladt förvildade
komik alltid musikaliskt fatal, när den till slut
springer upp och ned i kromatisk skala och
koketterar med driller, decim- eller
duo-decim-språng. Följer så Vielkas
zigenar-rondo i ess 11 sonne et résonne», hvvikens
graciösa koketteri skall göra eröfringar ej
blott bland kal mucker. Jenny Lind är här
liksom öfver allt annars oersättlig *. Helt
och hållet intager oss Meyerbeer med
början af duetten mellan Katarina och Peter,
»De <|uelle ville?» Hur enkelt,
behagligt och välljudande! Här förnimma vi i
Nordens stjerna för första gången den äkta
tonen i komisk opera. För ett musikaliskt
öra ligger det dessutom en särskild retelse
uti det skuggspelsartade sväfvandet emellan
tonarterna c- och f-dur. Ett af de mest
intagande musikstyckena i Nordens stjerna
är den derpå följande fruntimmersduetten.
Såväl Prascovias snillrika tema, på hvars
andlöst afbrutna toner Katarina så
underskönt inflätar det lugnande ligatot ( Allons
enfant!»), som det retande allegrettot i
ass-dur med det polonäsartade ters-temat
»Quinze grands jours» förråda i hvarje not
mästaren. 1 Prascovias bröllopsvisa i b-dur
lär man känna ett af de stycken, der
Meyerbeers egendomlighet i det lilla afspeglar sig.
1’rascovia börjar sin sång solfeggierande i
stai katerade sextondelar med ett kokett
bizarreri, som når sin spets vid det tre
gånger hastigt angifna höga gess. Man är
förstämd, sårad: hör, da följer omedelbart
efter den plågsamma inledningen ett
allegretto »En sa demeure» med retande
imitation af klockslag så vekt och fridsamt,
att man förlåtande och förgätande allt
helt och hållet öfverlemnar sig åt
välljudet, sä länge — tilldess den
olycksaligt bräkande ritornellen åter tränger sig
pä oss, förlängd genom en verklig
drak-svans af rulader. Flfter en effektfull
ensemble ljuder såsom »bön» den bekanta,
äfven i uvertyren förekommande fadda
för-k larings »-melodien ur Vieika, hvilken
räknar många vänner, men som synes mig
icke värdig en Meyerbeer. Under en
munter barcarol i g-dur lägger Katarina med
soldaterna ut från stranden och har redan
försvunnit ur de qvarblifnes åsyn, under
det att hennes allt svagare säng ännu skönt
ljuder på afständ. Med denna icke just
nya, men tacksamma effekt slutar första
akten.
1 nästa akt se vi oss försatta midt uppe
i ryska armeens lägerlif. Ett rörligt,
brokigt lif, som Meyerbeer förstod att samla
till en glänsande afrundad bild. Valsen i
Ess, med hvilken akten börjar, är ett
ori-ginelt motstycke till bonddansen i Profeten.
Huru förföriskt följer icke på de bullrande
basarne och de för kroglifvet målande
flöjterna den bevingade, raskare codan! I
karakteristisk balettmusik öfverträftås
Meyerbeer af ingen: man ser dansarena i hans
partiturer. De följande militäriska numren
förena spirituel finhet med frisk folklighet.
Ryttarevisans präktiga, tre gånger stegrade
rytmisering, den friska effekten af den trots
sin äfventyrliga modulation förträffliga
gre-nadiervisan, allt öfverbjudes ändock
betydligt af den senare soldatkören i c-moll. Den
märkvärdiga förmåga af stegring, öfver
hvilken Meyerbeer förfogar, ligger här åter i
öppen dag och ökas både frän nummer till
nummer inom en hel akt och äfven inom
de särskilda delarne af hvarje särskildt
musikstycke. Det stilla och dock sä klingande
inträdet af C-dur-trion Flottez dans 1’air»
utbreder en glans, som om hundratals
bajonetter blixtrade i solskenet. När vi läsa om
Jomelli, att han såsom föregifven
uppfinnare af orkestercrescendot dermed skulle
* Som bekant skrefs Vielkas parti i
-Fält-lägret- för Jenny Lind.
åstadkommit ett sådant intryck, att
publiken i Neapel steg upp från sina platser
för att se crescendot, så måste vi med våld
tygla vår fantasi, om den ej skall försöka
utmåla för sig, huru denna publik mände
hafva betett sig i andra akten af Nordens
stjerna.
Trio de l’Orgie i h-dur eger mycket
dramatiskt lif och snillrika musikaliska
enskildheter. Peters banala slutkadens skulle
vi lika gerna skänkt efter, som den långa
konsertrulad, hvilken Katarina gifver till
bästa i det ögonblick, när hon, dödligt
förskräckt, igenkänner sin älskade i tältet.
(>fver hufvud är det hopade användandet
af passageverk utaf alla slag påfallande i
Nordens stjerna. Med undantag af körerna
gifves det knappt ett sångnummer, som icke
är tungt belastadt med dylikt konsertkram;
isynnerhet sluta de båda fruntimren alla
sina sånger med raketfyrverkeri. Mästerlig
är de båda marketenterskornas sång.
Härmandet af fäktningen och tärningsspelet
midt under de båda sopranernas snillrika
flykt genom sequenser och rosalier är så
utomordentligt lyckadt, att sångstämmornas
oerhörda instrumentala användning här icke
stöter, utan synes nästan nödvändig.
Finalen, som med edgången (andantino i B)
börjar imposant och äfven förblifver sådan
under den samtidigt ljudande
Dessauermar-schen, skjuter slutligen öfver målet och
förfaller i döfvande tonsvall. Samklingandet
af fyra olika motiv: eden (kören), 1
)essauer-marschen, kavallerifanfaren och
grenadier-marschen, är mera konststycke än konst.
Teaterlamporna och barytonklaven
tyckas utöfva ett mycket förvekligande
inflytande på Peter den Stores karaktär.
Likasom czaren hos Lortzing öppnar tredje
akten med den upprepade försäkran, att han
ej hyser någon annan önskan än att »ännu
vara ett barn», så begynner likaledes tredje
akten i Nordens stjerna med en romans,
hvari czaren utandas sin Lafontainska
sentimentalitet. Slutet af hvarje strof skall han
till och med föredraga gråtande», såsom
partituret uttryckligen föreskrifver.
Romansen lider af en viss vanmäktig
ansträngning att träffa tonen af en djup, trohjertad
känsla, som helt och hållet slår om i
koketteri. Katarinas vansinnighetsscen (tagen
från Vielkas slutaria) eger i andantinot ett
ljufligt, yppigt tema, mot hvilket det senare
agitatot med det lösgående slutet (g-dur)
står efter, icke i eflektfullhet, men i inre
halt. Den kanoniskt behandlade snillrika
flöjtduetten känna och älska vi från Vieika:
ett musikstycke af utomordentlig och
ändock omärklig skicklighet. Det är en
verklig triumf för sångstämmans virtuositet,
hvar-vid så mycket guld blifvit utströdt, att det
behöfves en Jenny Lind för att fullkomligt
tillgodogöra sig det. Med någon anklang
från uvertyren, hvarur en glänsande
trumpet-stretta är mig den käraste, slutar operan.
Musikföreningens konsert.
å den första konsert för säsongen, som
Musikföreningen härstädes ämnar gifva
inom förra hälften af December, komma
till uppförande en messa af Cherubini samt
en motett »Ieh lasse dich nicht» af Johann
Christoph Bach. Till deras tjenst, som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
