Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhand vilja orientera sig något i dessa
intressanta verk, meddela vi här nedan
några korta analyser, hemtade den ena ur
»Cherubini, memorials illustrative of his life,
by E. Bellasis, London 1874», den andra
ur »Johann Sebastian Bach von Philipp
Spitta, I, Leipzig 1873».
Mot slutet af Mars 1S11 började och
den 7 Oktober afslutade Cherubini sin
häpnadsväckande messa i d-moll. Sålunda
tillbragte han något mer än sex månader
med dess komposition; huru kort tid är
icke detta emellertid för den tvifvels utan
längsta messa som någonsin blifvit skrifven!
Jag vill blott påpeka några af de mera
framstående egenheterna och skönheterna i ett
verk, hvilket nu, som jag tror, af många
betraktas såsom tonsättarens största triumf
’ på den andliga musikens fält. I
d-moll-messan synes Cherubini hafva haft för
af-sigt att förekomma hvarje försök från hans
efterföljare att öfverträffa honom i
utvecklingen af hans egen skolas grundsatser. I
planens bredd och detaljernas
sammanfog-ning, i sublim tanke och dramatisk styrka
uppnås den visserligen af två verk inom
samma art: Beethovens och Niedermeyers
messor i d-moll. Både Beethoven och
Cherubini hafva rykte 0111 sig att gå hårdt åt
rösterna; men under det Beethovens stora
messa befunnits svår att utföra, är
Cheru-binis »allt igenom skrifven så angenämt
för rösten, att det alltid är ett nöje att
sjunga i den». Så har en bassångare en
gång försäkrat 111ig.
Framkomsten af denna messa orsakade
en delad opinion i Paris bland Cherubinis
beundrare med afseende på dess förtjenster,
jämförda med messan i F. Dess former
och ideer äro emellertid mera nya än
F-messans. Dess oerhörda längd gör den
obrukbar för kyrkliga ändamål, utom vid
tillfällen af stor högtidlighet. Det måste
dock anmärkas, att dess längd till stor del
härrör från repetitioner, så att förkortning
icke nödvändigt behöfver medföra ändring
af någon not. A andra sidan står äfven
hvarje afdelning inom messans olika
stycken så oberoende, att hela passager kunna
utelemnas utan att förändra en takt. Vi
hafva här ett antal konsertstycken, hvart
och ett fulländadt i sig sjelf; och pauserna
äro ganska talrika. Se t. ex. Gloria, som
är deladt i fem delar med tio olika
taktarter.
I Kyrie må påpekas den majestätiska
introduktionen samt tredje delen, allegro
moderato, en fuga som en gång hörd, ej
förgätes: det härliga temat med sin milda
refräng, den böljande tonen, pausen i
midten, altens återinträde, stegringen ända till
det genomträngande, nästan förtvitlade
utropet »eleison», och det följande himmelska
lugnet, uttalande, i fall musik kan tala, hopp
och förtröstan till Guds förbarmande. —
Gloria börjar mycket briljant. Slående
kontrast mellan det mörka »et in terra pax»
och det jublande »laudamus», som
upprepas om och om igen med elektriserande
verkan. Skönheten i »gratias agirnus» stjäl
sig på oss liksom genom öfverrumpling.
Mera upphöjd och patetisk är tonen vid
»Jesu Christe». Derpå kommer den ganska
ståtliga marschen »Qui tollis» med dess
brusande ackompagnement, och det uttrycksfulla
»miserere», »Quoniam»o. »Amen». —Credo
öppnas raskt med instrumenten i en
kromatisk passage, och derpå inbryter plötsligt
ordet »credo», upprepadt i olika intervall,
en plan som Beethoven adopterade åtta år
senare i sin messa, kanske ej rätt lyckligt.
»Incarnatus» är den högtidligaste delen af
Credo, och medan dess ord sjungas knäböjer
livar och en utom presterna, hvilka buga sig
med obetäckt liufvud. »Crucifixus» är ett
djerft stycke arbete, i det rösterna sjunga
unisont på tonen E under 5 1 takter, medan
violinerna med sordin klaga i ett flytande
ackompagnement; effekten häraf, jämte en
eftertrycklig bas, är fruktansvärd.
»Resur-rexit» etc. Märklig är kontrasten mellan den
bullrande karakteren i Credos första hälft och
den klara skönheten i den andra. Den
tårfulla effekten af ackompagnementets
tremu-lando bör observeras. Den mästerliga
fugan »Amen» afslutar Credo. — Sanctus,
särskildt omnämndt i Cherubinis katalog
såsom komponeradt 1822 och insatt i st. f.
messans ursprungliga Sanctus, är ett af de
mest förvånande stycken i den moderna
kyrkmusiken. Derpå följer det lifliga
»Hosianna». — Benedictus är en välkänd och
beundrad sats med vackra kontraster mellan
solo och kör med och utan ledsagning,
liksom i Beethovens messa i C — Agnus dei
begynner med en triumferande instrumental
fras, men den sköna dialogen rösterna
emellan är full af sorgmodigt patos; orden
uttrycka tankar både af glädje och sorg. Vid
ordet »miserere» glida stämmorna undan
för undan i imitation ned utför skalan,
ledande tanken på en syndares fruktan i
Guds närvaro. Senare ernås en slående
verkan genom det upprepade utbrottet af
orden »Agnus dei», som dör bort till en
hviskning inom samma takt. Detta,
för-nyadt två gånger en ters lägre, är blott
en af dessa underbara effekter genom de
simpla medlen af piano och forte, af hvilka
denna stora messa är så full. »Dona nobis
pacem» är en mild melodi, upptagen af
rösterna successivt, till dess å nyo »Agnus»
tränger sig in; ett intrång som nu för
tiden är nästan oföränderligen vedertaget.
Johann Christoph Bach (r 1703) en
kusin till den store Sebastians far och den
berömdaste bland hans förfäder, sättes af
Spitta rent af såsom motettkompositionens
naturliga spets, »den sjelfva Sebastian blott
genom en konstgjord tornbyggnad kunde
nå öfver». Motetten i f-moll är väl af
alla mästarens kompositioner den mest
bekanta. Dess bibelord är »Ich lasse dich
nicht, du segnest mich denn»; i andra delen
är koralen »Warum betriibst du dich mein
Herz» inväfd med tredje strofen af denna
Hans Sachs’ sång, och det är gjordt med
sådan fulländning, att man en tid har
vågat anse kompositionen vara af Sebastian.
Men från Sebastians skrifart, till exempel
i »Fiirchte dich nicht», skiljer sig detta
verk genom den djupgående differensen i
båda mästarnes riktning: Sebastian
gestaltar rent musikaliskt, Joh. Christoph
plastiskt-oratoriskt. Sebastians arbete är visserligen
mera rikt och blomstrande, men stöder sig
väsentligen på orgeln, Joh. Christoph
der-emot befinner sig ännu på motettens
fosterjord, vokalstilen, och låter
menskostäm-morna med sin större uttrycksförmåga och
hela sin poetiska behållning komma till sin
rätt. Det ges kanske intet annat verk från
denna tid, i hvilket riktningar, som efteråt
gingo diametralt i sär, så fredligt ligga
slutna intill hvarandra, och hvilket likväl
står på höjden af konst. Koralens behand-
ling med alla dess tekniska och estetiska
konseqvenser tyder på Sebastian Bachs väg,
den musikaliska hufvudtankens talande
tonbildning deremot afgjordt på Händel. Så
försinligar genast det första hufvudmotivet
af koralkontrapunkteringen (Ich lasse dich
nicht, nicht, nicht) en enständigt bedjande,
det andra deremot (Du seg–––––— nest
mich denn) tecknar i sin breda fullhet
omiss-känligen uttrycket hos någon som
högtidligt och välsignande utsträcker händerna.
Hur mästerligt stå ej de båda motiven i
motsatsförhållande, och huru beherska ej
de, och blott de, hela tonsatsen! För öfrigt
hör säkerligen denna motett bland
mästarens senare kompositioner.
Något om musiken i våra hem.
Tngenting är mera karakteristiskt för oss
^ än anordningen att begagna matsalen
till musikrum, ett arrangement som i få
länder utom Sverige funnit anklang. Man
ömsom äter, ömsom musicerar, och då man
ej klingar med tallrikar, knifvar och skedar,
gör man kling klang med sin musik på
möbeln derborta i hörnet, möbeln som än
användes som buffet och än som »piano».
Just så älska vi Stockholmare att
inrätta våra våningar. Vi skola ha ett
förmak, en salong, en sal, en sängkammare
och en barnkammare. 1 salen — matsalen
är naturligtvis det värsta stöket, det är det
mest prosaiska rummet i våningen, ej
under att man förpassar dit det oundgängliga
pianinot!
I matos och bland fat och karotter hur
väl skall hon ej trifvas, sånggudinnan från
de högre zoner, dä betjenter och jungfrur
ändtligen ge henne under ett par timmar
tillträde till det ännu lätt osande slagfält,
der de dock för alltid förbli de segrande!
Låtom oss nu skärskåda några
musiktillställningar i några olika hem, några
musikqvällar af det slag som oftast
förekommer och sådana vi alla bäst igenkänna.
Hur det står till med musiken i våra hem,
skola vi bäst kunna se just dessa aftnar då
den knopp slår ut i blom, hvilken danats
och svält ut i den musikaliska atmosfer som
uppstår och underhålles — i våra matsalar.
I.
Det är té med supé hos kammarrådet G.
och hans kammarrädinna. Man vet sen
gammalt att det är ett musikaliskt hus.
Kammarrådet har alltid beskyddat de sköna
konsterna och har sedan urminnes tider
varit god vän och bror med en och
annan af våra äldre kapellmästare och herrar
direktörer. Han har sjelf i unga år spelat
cornet å piston och läst generalbas, han
har varit Jenny Linds ödmjukaste
beundrare, fru Michaelis clievalier servant vid
åtskilliga middagar och till och med spelat
en verksam rol vid upptäckten af en stor
för längesedan ny stjerna på sångens
himmel, och nu, trött vid det bullrande lifvet
ute, älskar han att i sitt vackra
väloinbo-nade hem omge sig med älskvärda
men-niskor som — göra musik.
Kammarrådinnan är ett eko af
kammarrådet, han är på en gång grundton och
dominant, hon är underdominant och har
sitt värde, som visst ingen underkänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
