Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kammarrådinnan har sina döttrar. Hon
liar för det goda exemplets skull »satt in»
dem i Musikaliska Akademin. Anna
spelar piano och Mimmi sjunger; Gud ske
lof, de ha sina talanger, och då är ju
skönheten en vansklig sak: i societeten är då
talangen af högre värde än yttre fägring.
Klockan 8 är teet undanstökadt och
man kan börja. Samtalet går trögt och rör
sig mest mellan fyra ögon i otaliga små
kotterier som granska hvarandras toiletter.
Fru v. M. är alldeles för elegant, fru C.
ser ut som kom hon direkte från sitt kök,
och fröken T. som vore hon redan en
fullfjädrad aktris. Herr E., tenoren, är
alldeles hes, herr J., basen, har strupkatarr,
sopranerna fruarna G. och H. ha snufva
och pianisten har tvenne fingrar bulnade.
Men man börjar. Kammarrådet
öppnar sjelf flygeln, tänder kandelabrarnes ljus
och skrufvar upp pianostolen. Anna sätter
sig vid instrumentet och låter sina tio
fingrar fara öfver tangenterna liksom ville hon
bestraffa dem. Hon har en utmärkt
färdighet och en ännu utmärktare styrka.
Armmuskler, axlar och ryggkotor äro af
utmärkt hållbarhet, fingrarne som af svenskt
jern och handleder som af trä. Hon
exe-qverar Schumanns »Papillons» och gör det
med en bravur som Schumann aldrig drömt
sig. Ofrivilligt erinrar detta smakfulla spel
om ett yttrande af den tyske
pianokonungen Carl Tausig just vid åhörandet af
samma komposition, ett yttrande fäldt till
en ung (pinlig pianist som då trampade
sina första tunga stapplande fjät på
konstnärsbanan: »min fröken», sade han, »Ni
spelar edra papillons med förträfflig
illusion. Jag ser. tydligt de svenska björnarne
dansa i luften framför mig, hvilken grace,
hvilken lätthet, hvilken smak!»
Hänförd sorlar en bifallsjublande skara
emot ung Anna, när hon tröskat ut.
Hennes anslag skördar komplimanger liksom
hennes uppfattning och hela hennes
uppträdande. Den ifrigaste är Pappa sjelf, han
har dock »takt», han berömmer ej sin
dotter utan hennes utmärkte och nitiske
lärare, den förträfflige herr X! Flickan har
nu spelat endast 5 timmar dagligen 5 år
i akademien och dessförinnan i 10 år, för
en så kort tid har hon lärt sig kopiöst,
men ack! hon var redan virtuos vid 5
år . . ., men hvad hade det väl blifvit af
henne utan herr X; kom mina vänner,
honom allena äran!»
Mimmi kommer nu i turen. Ack! hon
har gjort sina föräldrar stor oro och
tvekan. Herr kammarrådet förklarar hennes
kasus för hundratrettionde gången för sina
gäster.
»Ser ni mitt herrskap, den flickan har
geni. Hon har en gudomlig röst, fast jag
säger det sjelf. Hvad sägs om ett sådant
höga c? Hon tar det som en annan talar,
alldeles utan svårighet. Hon passar ej för
ett rum, hon är skapad för stora operan.
Man har bestormat mig med böner att låta
henne debutera. Men livad vill Ni, vår
opera står nu på en så låg ståndpunkt att
en verklig talent afhåller sig derifrån. Med
våra nuvarande förmågor skulle Mimmi
ovedersägligen göra slag i saken, men Herre
Gud! om också min hustru och jag tilläte
det, så skulle aldrig min hustrus familj
tilllåta det, de äro gammalmodigt folk! Men
se, nu börjar hon, hör bara på, sådan na-
turlig koloratur och sådan drill, och säg
sen med hvem ni ville jemföra henne?»
Fröken Mimmi är midt inne i
Gracearian ur Robert, sjungen på fransyska. Det
är någonting ofantligt jämmerligt i tonen
på hennes gälla spröda sopran, någonting
på en gång medlidande- och
förargelseväckande uti hela hennes sätt att sjunga,
någonting djerft och omusikaliskt uti
hennes tonansats — och ändå kan man inte
göra några befogade anmärkningar mot det
helas riktighet. Hon har skola, men en
obehaglig hackskola, hon har färdighet, men
man önskade att hon hellre aldrig öfvat sig
för att komma till ett sådant resultat, hon
har röst, men man hade tackat Gud om
hon hellre blifvit nekad denna gåfva.
»Ack om bara herr öfverintendenten
visste hvilken Christina Nilsson som här
går förlorad för verlden, så bjöde han
genast fröken Mimmi engagement för 500
kronor pr afton. Om han bara vore här
i qväll.» En entusiastisk skara uttömmer
sig i exklamationer. Grace-arian har burit
frukt, gyllene frnkt. De der kromatiska
skalorna bestående af ett obestämdt antal
fjerndelstoner, som uppifrån ned på ett så
käckt sätt sjöngos af fröken Mimmi, ha
specielt eröfrat herr kunglig sekterns
beundran. Han har ännu aldrig hört en så
förtjusande koloratur!
Fru von E. och herr E., den hese
tenoren, sjunga stora duetten ur Romeo
och Julia. Hon är en äldre Julia med
passerad stämma och stränga, liksom
moraliserande tonfall; den kärleksandande
madrigalen låter som en moralpredikan ur
hennes mun, i släpiga, sömniga tempi och
orubblig rytm! Herr E. sjunger i näsan.
Romeo messar som hade han lärt sig sjunga
i Åmål på läsförhören. Den der duetten
har sina roliga sidor med ett sådant
utförande. Den bisserades emellertid —
»begärdes och gafs dacapo , som det står i
recensionerna.
Nu kommer glansnumret. Den unga
friherrinnan von L., som i sju år sjungit
för Faris’ utmärktaste lärare, har till hälften
lofvat att hugna sällskapet med en liten bit.
Hon är olyckligtvis alldeles hes efter balen
hos ryske ministern och supén hos grefve
D„ men hon vill dock hålla ett gammalt
löfte till fru kammarrådinnan. Hon
emot-tar på förhand en hop hyllning och står
ändtligen vid pianot, med minen af en
öfverlägsen fältherre mönstrande en
hurrande arméeorps.
Med en nick till ackompagnatrisen
börjar hon arian ur Ernani. Hej, sådana
lungor och sådana storartade tillrustningar!
Hon tar sina toner liksom ur »djupa
källar-hvalf», det är således en alt vi ha framför
oss. Det är någonting dystert, mörkt,
underjordiskt, någonting dramatiskt hyperpatetiskt
i denna början. Hon går på höga koturner,
fru friherrinnan, och andas grafluft i lifvets
vår! Men plötsligt, häftigt, omotiveradt
skrämmer hon upp våra domnade sinnen,
som just undrat öfver hennes toners
mystiska djup, skrämmer upp oss med en hög
kraftig klarinett-ton, stark som en
smattrande trumpet i en tom manege!
Ackom-pagnementet, som anger tonen ett halft
steg högre, dör i fåfäng sträfvan att stödja
henne, men hon fortsätter, upp och ner i
häpnadsväckande, oroingifvande
modulationer, fioriturer och skalor, tills ändtligen efter
den traditionella fermaten — hon andas ut
och vi andas ut.
Herr baronen strålar, salongen hvilar
häpnadsfull tystnad. Det stora har tryckt
sin pregel på auditoriet, man är för rörd
för att tala. Kammarrådet kysser darrande
hennes hand. Ack! det var det herrligaste,
synd att instrumentet var så ostämdt,
ac-kompagnementet lät ständigt en fjerndels
ton för högt för sången; fatala piano,
stammarn hade ej beräknat fru friherrinnans
stämgaffel, att den är efter fransysk
kammarton. Den fransyska tonen sitter i hennes
hals.
Men det är nu en gång utmärkt, och
ofelbarhetsprincipen har här sin högsta
till-lämpning. Ridån faller, ridån som skiljer
»den sköna konsten» från den kalla
verkligheten, flygeln stänges och beklädes med
en hvit bordsduk af fin dräll, vaktmästare
bära in bordsskifvor, pigor springa med
brickor, tallrikar, glas och buteljer, det
blir ett lif, en rörelse och en glädje, som
når sitt kulmen när ändtligen bordet är
serveradt.
Den präktiga supén dröjer en timme.
Efter skålarne proponerar en af gästerna,
att unge herr Leonard G. skall låta höra
sig i någon »liten aria». Den unge
mannen, som med en viss oro deltagit i
qväl-lens musikaliska njutningar som åhörare,
låter icke länge be sig. Han frågar om ej
damerna och herrarne vilja följa honom till
ett af de inre rummen, till exempel till
kammarrådets arbetsrum, der han skulle
bedja att få sjunga några italienska strofer
utan ackompagnement.
Man följer halft motvilligt. Det är djerft
af en så obekant ung person att vilja
upptaga sällskapets uppmärksamhet efter allt
det storartade man redan hört! Men han
är frimodig. Hans klara haute-contre, »sans
voile et sans atours», sjunger en af dessa halft
svärmiska, halft skämtande barcaroler som
man så ofta hör gondoliererna i Venedig
föredraga, och han sjunger den med ett så
naturligt uttryck, så utan effektsökeri och
så full af sann känsla att man helt
frapperad ser på hvarann . . . Hvad är detta?
Ingen koloratur och inga kadenser, inte
höga c och inga drillar, intet patetiskt
tragikomiskt teaterraseri och intet af allt detta
som man fått till lifs hela denna qväll och
så många andra q väl lar? Hvad är väl detta?
Han sjunger, unge herr Leonard G., så
ogeneradt, helt stilla och fredligt, helt lugnt,
liksom man berättar en saga 0111 qvällens
skönhet på den stilla mörkblå lagunen.
Och när det är slut, småler han så godt.
»Det är synd att han ingen skola har»,
säger fröken Mimmi, »man hör att han
studerat bara här hemma för gamle B.,
han har en liten söt röst, men det är
ingenting med den, och inte är det ju
någonting högre i hans sångsätt, nej — tacka
vill jag friherrinnan, hon har känsla hon
och passion.»
Men det är sent, kammarrådinnan tar
afsked af sina gäster.
Härnäst ha vi musik hos häradshöfding
C., der det går betydligt enklare till. Man
har här helt anspråkslösa förmågor. Om
Ni, mina läsarinnor, ej ären trötta, så
följen mig dit en annan qväll.
Ellen A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
