Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garne, saker som ni skall stå till svars för
om torsdag. Att ni är välkommen, ehuru
ni kommer att mottagas af snubbor, faller
af sig sjelft. Således, kl. 7, som vanligt.
Vattugatan.»
En sådan inbjudning mankerar man
naturligtvis icke. Beredd på det värsta,
rustade jag mig i god tid till musiksoiréen
hos häradshöfding C. Min kroppsliga
hyddas andliga innehåll hade jag utrustat
med alla de själens vapen som stodo mig
till buds. Jag var modig som ett lejon,
ståndaktig och mild som en dufva, from
och eftergifven som ett lam, och hvad som
betydde mera, jag var, så tyckte jag, ändå
»listig som en orm».
Men ack, livad hjelper allt detta, då
samvetet är sjukt!
Jag inträdde i lagom tid för att
undvika att hela den församlade societén skulle
få del af den tillämnade straffpredikningen.
Endast ett fatal af gästerna medverkade
dervid som till det yttre passiva ledamöter.
Fru C. kom emot mig på halfva
golf-vet i sitt rymliga matsal-musikrum dit man
hamnar vid första steget ifrån tamburen.
»Obehagliga menniska», började hon i
det hon pekade på pianinot som stod
närmast dörren just i draget från tamburen,
»ställ er der i skamvrån för ert sista tilltag
der i den der Musiktidningen som vi
olyckligtvis prenumererat på för våra synders
skull! Att gå och skrifva sådana dumheter
som »Musiken i våra hem». Och att sen
ännu dertill gå och teckna under Ellen A.,
en qvinlig pseudonym! Usch då! Ingen
af mitt kön kan göra sig skyldig till cn
sådan faute! Jag gissade genast på er,
jag, jag har nog märkt hur petig och
gna-tig ni blifvit på sista tiden.»
Naturligtv is ställde jag mig på den
anvisade platsen. H011 fortsatte:
»Ja, se nu beskedlig ut, det lurar mig
alls icke, inbilla er ej det! Alla damerna
här dela mina åsigter, alla klandra er och
alla, ja till och med våra män finna att
ni har orätt. Tror ni att en opraktisk,
ogift och dum herre kan förstå någonting
i frågan om arrangementet i en boning?
Hvar man skall ha matsal, och hvar man
skall ha förmak, det må vi. som ha
ordentliga hem och ordentliga tankar, väl
veta bättre än ni, som intetdera har. Märk
väl, vi ha våra pianinos just i matsalen
och i intet annat rum derför att vi älska
mattor, och att matsalen är det enda
rummet der man ej begagnar sådana, af den
anledning att de borttaga ljudet. Äro
fjellcn fallna från edra ögon, så kom fram!
Jag vill nådigt förlåta eder, förklara eder
för vår vän såsom ni förut varit, samt låta
er åhöra våra prestationer mot det heliga
löftet på eder ära som man, att aldrig
mer skrifva i Musiktidningen, ty — dertill
är ni nu ej alls vuxen, unter uns gesagt.»
Den lilla älskvärda häradshöfdingskan
slutade. Hon räckte mig sin högra hand,
och vi slöto ett slags krigsstillestånd som
för ögonblicket var af nöden, ty hon måste
hälsa de nykomne gäster, som efter hand
anländt.
Under tiden uppsökte jag husets värd
som samtalade i ett af de mindre rummen
med några äldre herrar. Jag slog mig ned
i soffan och lät i de täta rökringlarne från
min präktiga cigarr fru häradshöfdingskans
välmenta varningar liksom fördunsta och
försvinna, medan jag halft medvetslös lyss-
nade till herrarnes prat, som märkvärdigt
nog för ögonblicket rörde sig kring musik.
Häradshöfdingen var mycket lifvad af
sitt ämne. Det var en hjertans beskedlig
man, skicklig pianist och exemplarisk äkta
man, och, som han sjelf sade, alldeles
ovanligt — omusikalisk.
Han besökte likvisst med sin fru alla
»goda konserter», som han uttryckte sig,
men — utan att egentligen förstå skilnaden
på de goda eller dåliga prestationerna . ..
För mig , brukade han säga, är
alltsammans lika vackert.»
»Kära bror», omtalade häradshöfdingen,
»jag har alltid ansett det för en lycka att
vara omusikalisk, men jag har aldrig vetat
uppskatta denna egenskap så högt som
nyss på fru Essipoffs konsert i Musikaliska
akademien. Vi hade köpt oss de dyraste
platser, vi voro högstämda tillräckligt, jag
kände 111ig, som om jag ämnade åhöra ett
intressant memorial i kungliga hofrätten,
Lotten, min hustru, tordes knappt röra på
sig, för att ej frasandet af hennes
siden-klädning skulle störa musiken, och jag
vågade icke jemka mig på stolen, ehuru jag
satt tusan så illa, allt för att vi ej skulle
förlora en ton! Jo, hvad tror du händer?
Gudarne hade tänkt ut åt oss någonting
ohyggligt, som i form af en liten trind
och treflig gubbe kom och satte sig i
bänken framför oss i sällskap med cn ung
hygglig son eller brorson. Så fort madame
Essipoff började spela, så for det en ond
ande i gubben. Anden frågade genom
gubben livad stycket hette. När han fått
svar undrade han hvem som komponerat
det, när sådant skett, samt huru man kunde
spela det så der flinkt.
När stycket nalkades sitt slut, började
gubben skratta helt högt. »Det var tusan
till flicka», sade han, »spelar hon hela den
der tranteraran utan noter, hå hå, att hon
inte får ondt i hufvudet, det förundrar
111ig.»
»Våra grannar hyssjade, brorsonen
rodnade, men gubben lät sig icke förtycka.
Han fortfor att prata, fråga och skratta,
allt i den mest glada och högljudda ton.
Men så kom hostan och hindrade honom
att tala. Då gick den onde anden i
hostan. Pä alla fina ställen, der fru Essipoff
spelade som hade hon en zittra i flygeln,
då hon liksom hviskade fram hela
springbrunnar af klara toner, då hon med ett
ord spelade som allra grannast, då hostade
gubben mest. Sen tog han med stort
buller en silfverdosa från fickan, knäpte
kraftigt på locket, som öppnade sig med
brak, och visade sin rodnande följeslagare
den inventiösa pjesen. På ena sidan var der
pastiller, medan den andra innehöll snus!
1 )en lilla gubben log så förnöjd, »jag har
köpt den i Paris», sade han, »man får så
mycket fint i den stan.»
»Du skulle ha sett Lotten, hustru min!
Hon led som en martyr, allt medan
hennes ögon sköto blixtar på vår pratande,
hostande och snusande granne, som
ingenting kunde hejda. Han spottade, han nös,
han smackade och hostade om hvartannat.
När vi sålunda qvalda och plågade voro
färdiga att lemna våra platser för att
försöka få byta om, tycktes han ändtligen
sluta, lagom under den sista pausen mellan
de stycken hon spelade. Men, ta mig
tusan, när hon började med balladen af
Chopin så flög den onde anden i gubben
på nytt. Han gick den gången i fingrarne,
tog upp portmonnän af silfver, sökte bland
kopparslantarne ut 4 fem-öringar, gaf den
unge mannen 2 för vaktmästarn, och
fortsatte sen att bullra tills sluttonerna
förklingat. Jag beklagade i mitt sinne alla
de kringsittande, som måhända voro
musikaliska, och tackade Gud, som besparat
mig det lidandet.» —
Den unge beskedlige värden påminte
derefter om att musiken derinne i matsalen redan
börjat. Vi begåfvo oss ditåt för att lyssna.
»Det är, Gud ske lof, sång», hviskade en
af herrarne, och skyndade fram. Jag följde
efter. Redan i sängkammaren stannade
jag häpen, öfverväldigad af tonerna, hvilkas
styrka och intensitet redan här skakade
mina nerver.
Hvem kunde väl här sjunga så der,
hvem var väl ägare till denna röst, skapad
för en större konsertlokal än denna, egnad
att ur domning väcka en stendöd?
Den stora rösten hvälfde just ut de
djupa tonerna i en utmärkt komposition,
benämnd »Sjöröfvaren» af Gumbert (en
herre hvars beundrare alltid förvånat mig)
och gjorde för tillfallet några oändligt
ihållande fermater mot slutet af första versen,
för att tillbörligt visa på en gång sin
sångkonst, sina goda lungor och sin fina smak.
Det var en i sanning förkrossande
verkan detta första konsertnummer hade på
mig! Jag kunde knappt resa mig upp ur
soffan för att beundra sångarn under den
andra versen, och den derpå följande visan
»Afskedsskålen» af Arditi. Jag hade
tvif-velsutan cn stor artist framför mig! Hans
våldsamma andhemtning pustade emot mig
ända hit, hans midt i ordet afbrutna ton
stack mig i öronen tvärt genom dörrarnes
mjuka draperier, det var en tonansättning
som hade det gällt att skjuta af en kanon,
ett vrål i crescendo som påminte om en
instängd tjurs olycksbådande rop — med ett
ord, det var förkrossande! Redan vid
första salfvan af fru C—s anfall mot min
halsstarrighet var mitt mod borta, mitt
tålamod försvunnet, och jag hade ej mer af
ormens listighet än att jag, tillintetgjord
och stum smög mig in i barnkammarn för
att vänta att tredje sången »Säg farväl lilla
fjäril åt nöjen», sjungen med samma osökta
gratie som det föregående, skulle förklinga,
förrän jag hade mod att åter framträda.
De smås glada joller botade snart mina
sjuka örhinnor. Om en qvart var jag
normal och inträdde i salen. Den store var
försvunnen, sade man, till en högre, ädlare
verkningskrets. »Och mörker var på
jorden» — tills man började vid pianinot -med
»ett litet åquatremains».
Herrarne drogo sig något tillbaka,
damerna beredde sig för en liten förtrolig
konversation, hviskad i öronen här och
der i fönstersmygen . . . tvenne unga män
suto vid instrumentet.
Man valde mycket bland noterna, sökte
länge och väl, skrufvade på stolarne och
började. Det var äfven denna gång musik
af så kallade artister. Pianinot, som i
ålder räknade ett par decennier, gaf sig
vid första ansatsen. Af svag ton och klen
kroppskonstruktion stod det arma
skräl-let endast föga emot, och man kunde vid
hvarje takt frukta det värsta af
resonnans-bottnen. Tjugo manliga fingrar med
muskler af jern bearbetade tangenterna i
utmärkt takt och med superb rytm. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
