Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_
i’’! ’
BE]
rim?
sjelt’ spelar med. Vi se också af allt
detta, att dessa ofvan kritiserade
förhållanden sta i närmaste oskiljaktiga
förbindelse med hela den härvarande publikens
lefnadssätt. och ej med detta endast utan
ock med det sätt, hvarpå man här
betraktar ett konstinstitut och är van att
mottaga de njutningar ett sådant har alt
erbjuda.
Huru beskaffade dessa njutningar äro,
skola vi längre fram genom enskilda
exempel fä tillfälle att närmare lägga i dagen,
hvarvid naturligtvis man har att fästa sig
vid konserterna mer än vid operorna för
bedömandet af det hela; ty i fråga om
operan offrar man ej endast i Paris utan
öfverallt mer at afgudarne än at gudarne.
I båda dessa riktningar (operan och
konserten) erbjudes, såsom vi redan sagt
och hvad som i en stad af 2 millioner
innevånare är naturligt, ganska mycket
och detta af mångahanda slag. Månne
mycket godt ? Ja, detta beror nu på den
ståndpunkt, på hvilken man ställer sig;
inånga halva svårt att öfvertyga sig om,
att det nagonstädes i verlden erbjudes
någonting bättre än hvad Paris har att
bjuda på. Likasom Paris öfverhufvud är
ett eldorado för den belefvade, tint
bildade verldsinannen och vår eleganta dame
du monde och tillika det högsta idealet
för alla modedockor, salongshjeltar och
sådane som lefva blott för att roa sig,
så skall också den del af vår tyska
publik, som pä våra klassiska
abonnemangskonserter ärftligt ockuperar de för den
af lyckan mindre gynnade musikvännen
tillstängda, bättre platserna och dervid
ropar ve och förbannelse, om pa en och
samma afton tre orkesternummer
förekomma, under det man gar miste om att
fä höra virtuos-celebriteter, som man
sedan kan ha att prata om i societén —
sä skall, menar jag, denna del af publiken
— och älven de bättre graderna af
densamma — i Paris finna sig rikligen till- j
fredsstäld (desto mer ju mer man kan kosta
pa sig, ty i Paris kosta nöjen horribelt).
Här lins allt livad hans hjerta begär; han
kan höra Patti jemte Niccolini och
Nilsson och Saint-Saens och Sarasate. Här
gastera alla virtuoser i verlden och en
och annan konstnär också ibland. En
del af dessa njutningar har äfven jag fått
del af, och om den ärade läsaren har
fördrag med mig och på köpet vill hålla
till godo med alla små snedsprång från
ämnet, sä skall jag efter råd och
lägenhet bjuda på mina erfarenhetsrön; kanske
komma vi da att göra litet närmare
bekantskap med pariserpubliken.
För den som genom mångårig vana
känt ett verkligt behof af musik och
betraktar densamma som sitt dagliga bröd,
för den är det ett svårt, nästan
obeskrif-ligt umbärande att vara utestängd från
all musikalisk njutning; han belinner sig
som tisken på torra landet.
1 en sådan öfvergifven musiklös
ställning befann jag mig under de sista
månaderna af året 1880 utan någon
möjlighet att få höra musik, ja utan ett
kla-vér en gång, som kunde ha förlänat mig
SVENSK MUSIKTIDNING.
makt alt dä och då »genom ett ackord
upplösa dissonanserna i mitt inre».
Hun-darnes tjut och kråkornas kraxande, som
höjde sig öfver den orgelpunkt, vinden
blåste genom furorna — detta var min
dagliga och nattliga konsert; jag var alltså
nog musikaliskt uthungrad för alt glädja
mig som ett barn. ila jag en dag hade
lyckan att fä resa till Paris och der fick
tillfälle att höra en Pasdeloup-konsert.
‘Da nerne Iléritte-Yiardot – ehuru som oss sy-
nes utan skäl — ansett si<; vara missförstådd
och personligen berörd i hr L. Normans genmiile.
kunna vi, enligt publicistisk sed, oj neka henne
att fä införda nugra ord till sitt rättfärdigande,
hr Norman alltid obetaget att, om han sa aktar
nödigt, liesvara dem. Red.
Hr Hofkitjielliniistare!
Uti det sista numret af Svensk Musiktidning
gjorde Ni mig äran att svara på en artikel om
Symfonikonsertema. Det hvarom jag yttrade
mig i allmänhet, tyckes Ni liafva tagit som
rik-tadt mot Kr, livad som ingalunda var min mening,
alldenstund jag suger att Ni hade rätt och
skyndar mig att ställa Kr personligen utom frågan.
Knda afsigton med min artikel var att högt
uttala det som andra hviska sins emellan: att utom
operakonsertema liorde det i Stockholm finnas
andni konserter, med en annan orkester, hvilket
skulle bidraga att pa ett nieni fullständigt sätt
utbilda publikens smak. Utaf detta skäl skall
jag bär inskränka mig att endast besvara den
förebråelse Ni gör mig »in der Hitze des
Gefechtes» — att icke vara logisk. Ni säger att
jag finner den klassiska musiken nyttig och att
jag pa samma gäng yttrar att symfonikonserterna
äro utan någon bestämd nytta. Jag säger att
konserterna äro utan någon liestämd nytta,
sa-dana de nu äro ordnade rid Kanyl. Operan,
och jag förklarar detta längre ned genom den
brist pa intresse publiken visar dem. Ni ma
spela mästerstycken sa mycket som helst,
livar-till gagnar det om salen är tom? Ar detta att
ej vara logisk? Ni påstår att jag framhåller som
odisputabel sanning att hvarje kompositör en
gång, efter tingens ordning, blir af satt. För
det första var det icke min mening att dermed
uppställa ett ovederläggligt argument, men att
Uttrycka ett saktörhallande, motiveradt af den
musikaliska konstens historia; jag bar derfor icke
sigt att alla kompositörer forsvinna, — men
endast att liksom idéer och smaken förändras, sa
kommer det ett ögonblick da livaije kompositör
ej längre går i s;ietsen for tidens rörelser.
Om meningarna äro olika livad lietyderdet;
hvar och en liar sina åsigter och borde liafva
rättighet att uttala dem utan att blifva utsatt for
personligheter. Nej, hr hofkapellmästare, jag är
icke en »annan Ivar Blå»; när jag talar om en
ung orkesteranförare, är det ingalunda fraga om
mig, det försäkrar jag Kr, och då jag talar om
ordnandet af andra konserter, sa är det ingalunda
i afsigt att puffii. Och då en främling endast
försöker framlägga ett förslag till fin matskridande
(utan den minsta förhoppning pä »reform», eller
tanke på intresse), så får man icke stöta sig
derpå, utan i stället förstå att han just derigenom
visar huru mycket han är fäst vid och intresserar
sig för det land i hvilket han hetinner sig, —
se der allt.
Som jag icke har for afsigt att återupptaga
detta ämne, som redan gjort mera väsen af sig
än det fÖrtjenar, så slutar jag, tecknande mig i
all vänskap
med största högaktning
L. H. V.
——x–––––-
Obs. I nästa nummer komma att
meddelas diverse illustrationer ur operan
Nordens stjerna!
21
Musikpressen.
Musiken till Carl Michael Bellmans
sånger arrangerad af professor E. Drake.
Ny upplaga tillökad ined nya upplysande
anmärkningar om melodiernas ursprung.
Julius Bagge. — Yi sätta detta häfte i
spetsen för vara anmälningar denna gäng.
Bellmansmelodierna höra. trots sitt
hro-’ kiga ursprung, onekligen till vår mest
nationella tonskatt, och många af dem
liafva blifvif lika folkliga som våra
folkvisor. Det är derför ett förtjenstfullt
företag att af dem utgifva en ny populär
upplaga, liälst denna upplaga utgör ett
omtryck af prof. Drakes harmoniska
arrangement, hvilket är det måhända bästa
af alla befintliga, emedan det på ett
lyckligt sätt häller medelvägen mellan det
j äldre Åhlströmska, för våra öron nog
tunna, och det nyare Josephsonska, hvilket
äter är väl öfverlastadt för dessa enkla
melodiers skaplynne. Eu anordning som
| denna, på tvä notsystem men likväl med
underlagd text. med de Åhlströmska
stock-basarnes och treklangernas upplifvande till
’ en stämföring, som pa samma gäng
till-I fredsställer ett mera bildadt öra och
tillika ej är för svår för dilettanten — just
I en sådan anordning tro vi vara af
behof-vet påkallad, hvarför vi pa det högsta
rekommendera detta häfte, hvars pris, 5
kronor, i anseende till ilen prydliga
utstyrseln ej kan sägas vara för högt. Det
eger dess utom ännu ett intresse,
nämligen att utgifvaren till en stor del af
melodierna lyckats linna eller beriktiga
det sä ofta omtvistade ursprunget. En
utförligare motivering af dessa fynd är
visserligen nödvändig innan de kunna
anses vetenskapligen konstaterade, men en
sådan har utg. förmodligen ej ansett
lämpligt införa i detta häfte, utan sparat
densamma till »Samlaren», der han redan
påbörjat en serie artiklar, hvilkas förstling
vi i n:r 21 af vår förra årgång hade
tillfälle att loforda. Det är blott skada, att
»Samlaren» säkert endast kommer till helt
få musikälskares kännedom. Framdeles
torde en penna i Svensk musiktidning
blifva i tillfälle att i sin mån draga sitt
strå till stacken för belysande af den
mystiska frågan om ursprunget till
Bellmans melodier.
Romanze fiir Violine mit Begleitung
des Orehesters von Johan S. Svendsen.
Op. 26. Klav.-Auszug (Violine & Piano).
Christiania, Warmuth. — Den fräjdade
norske tonsättaren har här lemnat ett
särdeles i hufvudmelodien mycket vackert
stycke, som för en bred, varm och
passionerad stråke är högst tacksamt att
föredraga. 1 mellansatsen förefaller
harmoniseringen något sökt, dock torde
densamma icke böra bedömas efter
klaver-utdraget, enär den tydligen är beräknad
på orkestereffekter.
Blomstervignetter af AVilhelm Bergsöe
satta i musik af N. E. Lovén. 1 h.
Julius Bagge. — Det är fyra blomster,
»Viol, Hvid Anemone, Blaa Anemone.
Gyldenlak», hvilkas färger skalden
uppfångat och hvilkas doft kompositören nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
