Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökt destillera i toner. Vi anse hans
försök såsom ett särdeles vackert
förstlingsverk — att det är ett sådant synes af
det nog märkbart »skolade» arbetet och
frånvaron af originalitet — och måste
särskildt vitsorda den omsorg som är
nedlagd på ackompagnementet, der
tonsättaren egnat berömvärd vård åt det tyvärr
så ofta försummade kontrapunktiska
elementet. Redan denna omständighet
borgar för att det är en verkligt musikalisk
person vi ha framför oss. och denna
öf-vertygelse stärkes genom den uppriktiga
stämning som genomandas det hela.
Tre sånger med piano komponeret af
Elfrida Andrée. Warnmth. —
»Stämning» är äfven för detta lilla vackra och
lätta häfte det betecknande ordet, vare
sig densamma ger sig luft i en höst- eller
vårvisa eller en ballad. Den sist nämnda
är lyckligt träffad med sitt återvändande
hufvudmotiv, som godt målar det ständigt
återkommande hoppet bos den väntande,
trofasta flickan.
Violinistens repertoir. Lätta och
medelsvåra kompositioner för violin med
pianoackompagnement. Huss & Beer. —
Bland denna som det synes ganska praktiskt
valda samling, hvaraf fyra häften
föreligga, framhålla vi såsom de mest
anslående: Romans af W, Th. Söderberg och
Barcarole af C. Reinecke, arr. af J.
Tol-becqne.
Compositions par Jean Tolbecque.
N:r 3. Mazurka pour le piano ä 4 m.
Le méme arr. å 2 m. Huss & Beer. —
Ett rätt pikant och graciöst stycke utan
djupare anspråk.
På C. Warmutlis förlag ha i öfrigt
utkommit saker af Agathe Backer
Gröndahl, Otto Winter-Hjehn, Cappelen,
Neupert m. fl., för hvilka vi i dag ej
ha utrymme till en utförligare anmälan.
Vi påpeka framför allt en del af Backer
Gröndahls och Winter-Hjelms sånger
såsom verkliga perlor af högre ordning och
förena oss gerna med en bedömare i Nord.
Musiktidende n:r 11 sistl. år.
Slutligen rätta vi ett förbiseende i
den föregående revyn. Utgifvaren af
samlingen »trestämmiga sånger» har väl i
första häftet af densamma komponerat ett
stycke, men de två omrörda i andra
häftet härröra från hans bror H. Th.unm.an,
om livars förtjenstfulla sättning af
folk-• visor (Elkan & Schildknecht) vi här på
samma gäng hänvisa till ett fördelaktigt
omdöme i »Musikwelt» n:r 39 1881. Och
medan utländska omdömen äro på tal,
passa vi äfven pä att nämna det O.
Less-mann, Allg. deutsche Mus. Zeitg n:r 50
1881, om en af hr Elmblad (hvilken
erhåller de amplaste loford) sjungen sång
af Emil Sjögren yttrar, att man borde
göra kändt detta »reizend empfundene,
öberaus sinnige, poesievolle Tonstuck».
A. L.
–––––-
Från scenen och konsertsalen.
o
smörets konsertsäsong har erhållit en den
mest glänsande introduktion, och det
vore väl icke förmätet om man häruti
skulle få tro sig ega ett lyckligt förebud
till livad den gömmer i sitt sköte. Icke
som så att den till hvardagslag skulle
komma att bjuda på sådana eminenta
konstnjutningar som dem vi härmed
närmast afse, ty detta är naturligtvis en
omöjlighet att fordra; man må endast
uttala den blygsamma förhoppningen att
en så briljant inledd säsong måtte i fråga
om konsertsalens nöjen hålla den enskilda
spekulationslusten inom konstens helgade
råmärken och dymedelst gifva den väl
snart emotsedda långa raden af
söndags-matinéer, soiréer och konserter en mera
utpreglad konstnärlig karakter. Och att
en sådan önskan är fullt af behofvet
framkallad, derom behöfva vi väl allraminst
erinra våra läsare i hufvudstaden. Dessa
små reflexioner ha osökt framkallats af
Menterkonserterna, som inträffade i
musikaliska akademien den 17, 19 och 23 i
förra månaden. De ha, som sig bör,
väckt ett storartadt événement, och äfven
sedan den celebra konstnärinnan lenmat
vår stad, som vi hoppas dock icke för
alltid, grasserar »Menterfebern# här på
det grufligaste.
Menters älskliga bild ha vi redan
presenterat för våra läsare liksom hennes
biografi, i kort sammandrag, så att derom
är nu ingenting vidare att orda. Äfven
refererade vi såsom förelöpare (ur dansk
källa) några korta, men saftiga
karakteristiker af hennes spel och se oss nu
verkligen i tillfälle att kunna underskrifva
de flesta af dem, och man må gerna
medgifva först som sist att hennes spel
är lika vidunderligt som talande till
känslan och det musikaliska sinnet. I förra
fallet skulle hon sannolikt — för att gripa
till en djerf bild — kommit många af
sina åhörare att antaga former af lefvande
frågetecken, derest man icke redan
hunnit stålsätta sig mot dylika metamorfoser
genom . . . lim . . . Essipoff. Ja, vi nämna
verkligen Essipoff, ehuru detta i någons
öron kan vara »ett hårdt tal» och en
dylik sammanställning af en eller annan
kritiklös entusiast torde anses liktydigt med
ett »Crimen Icesce». För egen del äro vi
nemligen af den oförgripliga meningen att
man för att något sä när klargöra
beskaffenheten af Menters talent knapt kan
underlåta att i samma andedrag nämna den
ännu i friskt minne varande ryska
pianisten, så att med andra ord en sådan
parallel rent af tränger sig på en. Vi hedja
dervid få erinra om en högst
beaktans-värd sanning af Lessing: »Man har ingen
smak, då man har en ensidig, men
der-emot är man dess mera partisk», och med
den i hågen gripa vi oss an.
En af de mest utmärkande
egenskaperna för Essipoffs spel var den
utomordentligt eleganta och afrundade stil, som
gaf det en så märkvärdig pregel.
Hennes passageverk och skalor skulle närmast
kunna förliknas vid de briljantaste fyrver-
kerier, så gnistrade och sprakade det om
dem. Jemte detta fans hos henne något
som särskildt var egnadt att lifligt frappera
och som vi också vederbörligen framhöllo,
nemligen den specifikt koloristiska färg,
som bon bredde öfver sitt föredrag, och
hvilken vi bäst trodde oss förtydliga
genom att använda en, som vi tro exakt bild;
hon framkallade nemligen å pianot sådana
effekter som om det, likt orgeln, varit
försedt med en mängd olika register.
Ännu flera framstående tekniska
egenheter i hennes spel skulle kunna vara
att framhålla, för att visa livad vi änma
komma till, att Essipoff i första rummet
lagt sig vinn om en teknik, som i de
minsta detaljer erbjuder en sträng artistisk
utmejsling. Väsendtligen får väl detta
skrifvas på de disciplinerade grundsatserna
i den skola efter hvilken hon bildat sig.
Menter är, som bekant, en representant
för Wienerskolan, och hon har icke ända
derhän arbetat sig in i formen som
Essipoff; hon breder mera ut sig, har drifvit
sin tekniska färdighet ännu högre, hon
sätter känsla och manlig kraft till, och
hennes individuella egenskaper låta
hennes talent stundom taga en helt annan
flygt. Begge dessa artister förfogade
öfver en väldig repertoar, och hvarje
konsert medförde sä godt som nya program.
Och alltsammans spelades naturligtvis
utantill, utan att minnet hos dem någonsin
tycktes svika. Beethoven var icke
Essi-pofls starkaste sida, och ännu mindre var
han Menters, åtminstone att döma af den
enda Beethoven-sonat som fans på
hennes program, nemligen sonate
caractéri-stique (op. 81), hvarmed hon gjorde sin
debut för Stoekholmspubliken. Skulle vi
bland mindre stycken framhålla några,
der Essipoff syntes oss gifva ett
fördelaktigare intryck, vore det Liszts
transskription af Schuberts Morgenständchen, detta
både hvad beträffar föredragets rytmik och
den briljant framträdande behandlingen
af särskildt diskantpartiet med dess
illusoriska fogelqvitter. I afseende å Chopin
var intressant att iakttaga den i mänga
fall olika uppfattning, som hos de båda
konstnärinnorna gjorde sig gällande.
Essipoff hade bland annat, och detta är väl
riktigast, för sed att vid rubato låta
ven-stra handen iakttaga det bestämda
tid-måttet under det den högra fantiserade
friare. Man tillskrifver ju ock Chopin sjelf
det yttrandet: »den venstra handen bör
vara kapellmästaren». (Jfr »Copins metod
och föredrag» i denna tidning 1881 nr 9.)
Menters föredrag af Ess-dur-polonäsen, som
vi särskildt vilja nämna och‘som hon också
spelade vid två konserter, hör väl till de
allra mest glänsande Chopin-tolkningar man
här har hört.
För att nu särskildt uppehålla oss vid
Menters praktnummer der hennes storhet
framträder i all sin öfverväldigande glans
må företrädesvis nämnas Schumanns
Car-neval, hvars brokiga bilder af
konstnärinnan framstäldes med en slående
karakteristik, under det Essipoff här röjde en
mera salongsmessigt kokett uppfattning;
vidare ett par bravurstycken af Rubinstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
