Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifver att bidraga till den nya inrättningens
framgång, han började lägga sig vinn om
kännedomen af vårt språk, hvilket under
tjugu års vistande i Sverige aldrig runnit
honom i tanken. Uttini blef en af de
nyttigaste och nitfullaste medarbetare.»
Samma berättelse omtalar huru den
nya institutionen ville upphjelpa den
sjunkna svenska dramatiken sålunda:
»Huru kunde man då förvänta att lyckas
med ohyfsade pjeser och, jag vågar säga,
ett ohyfsadt theaterspråk ? — Hvilken
utväg skulle man då taga, att erhålla ett
svenskt spektakel? Jo, begynna med det,
hvarmed andra nationer slutat: en stor
opera. — En opera, som eger en behaglig
musik, en väl inrättad balett, prydliga
kläder, vackra och väl inålade dekorationer,
har så mycket intagande, att ögat, örat
och de öfriga sinnen äro
alla på en gäng förnöjda.
Man vänjer sig derigenom j—
småningom vid språket; dess
hårdhet minskas genom
musiken ; man (inner ord och
uttryck allt lindrigare, och
ingår slutligen förlikning
med sitt tungomål.»*
Ur den färgrika
skildringen i samma berättelse af
de svårigheter, det nya
företaget hade att bekämpa,
tillåter oss utrymmet endast
anföra hvad som yttras om
det, som närmast angår vår
kapellmästare, nämligen
orkestern :
»Orkestern befann sig i
ännu bedröfligare tillstånd
(än sången). Konungens
kapell bestod till mesta delen
af gratialister och
musikaliska invalider; de fleste voro
sängliggande, somlige
blinde, andre döfve, åtskillige
lame och ofärdige. Man
hade under de senaste åren
nöjt sig när de kunnat spela
en symfoni innan
spektak-lerna börjades, och
aekom-pagnera rösterna i en liten
obetydlig opera comique. Deras förnämsta
syssla var att som store virtuoser spela
till dans vid hof baler, och dessemellan
lortjena sig födan med samma göroinål
på piqueniquer och lustbarheter. De bäste
musici, som förut varit här, voro döde
eller på annat sätt afgängne.
Kammar-musikus Ferling var den förnämste och
hade med uppmuntran kunnat blifva den
skickligaste violist vi i Sverige egt, men
fattigdomen tryckte honom, och
gäldstu-gan var hans akademi. Hvad kunde man
vänta af de öfriga, som egde endast 900
daler kopparmynts lön, de fleste mindre?
Man tyckte sig känna hörseln sårad re-
dan då man förestälde sig desse
uppföra en stor och präktig opera. Inga
blås-instrument funnos och ingen som kunde
handtera sådana. Utom hofkapellet voro
få ämnen att tillgå; och huru öfvertala
dem som kunde finnas, att mot strängare
tjenstgöring nöja sig med en lön af 900
daler kopparmynt?»
Att med dylika och andra lika
be-dröfliga förutsättningar det nya företaget
ändå kunde lyckas så väl, att en
granskare efter första representationen kunde
yttra: »Vår svenska opera till och med
öfverträffar den franska, sådan denna
blif-vit här uppförd, i samma mån som
Flo-dings grafstiekel öfverträffar Hofbros
es-tamper» — derför har man utan tvifvel
till stor del att tacka Uttini. Den nya
orkestern sammansattes dels af medlem-
* Att denna »förlikning» emellertid ej gick
så fort, finner man af följande julklapp till k.
teatern i Stockholmsposten 1779:
Ej för din grannlåt något tryter,
Alen som du ock förbättring tål,
Vill jag dig ge ett tjog recruter,
Som tala rent vårt modersmål.
Francesco Antonio Uttini.
mar af konungens kapell jämte några de
andra kungliga personernas
kammarmusiker, dels af musikanter vid gardena och
landtregementena, dels af organister och
enskilda tonkonstnärer, uppsökta öfver alt
i riket, dels af en och annan främmande
virtuos som vistades i Stockholm. Största
svårigheten gjorde sångrollerna, men
sedan den utmärkta sångerskan,
assessorskan Olin brutit fördomen mot
skädespe-laryrket genom att ställa sig till teaterns
disposition, följdes exemplet af Lalin,
Sten-borg, Norden, Björkman m. fl. som sedan
blefvo teaterns prydnader. Kören
upp-bragtes till 40—50 personer, bland dem
den sedan berömde Karsten. Pä detta
sätt kunde teatern — som dock ända till
1782 fick hållas i det s. k. Bollhuset
— redan den 18 januari 1773 öppnas
med Thetis och Pelée, planlagd af konung
Gustaf 111, utarbetad af Wellander,
komponerad af Uttini, hvilken äfven framgent
satte musik till åtskilligt för teaterns
räkning, såsom till operan Aline 1776,
tragedierna Athaiie och lphigenie 1776—77,
diverse prologer m. m. Af alla dessa
synes ingen hafva blifvit så populär som
Thetis och Pelée. »Dess tjugonde
representation var med samma ifver följd som
den första», säger en af Dahlgren anförd
antecknare. Och samme antecknare
berättar, att man under en representation,
vid det ställe i operan, då guden
Neptu-nus med sin treudd vidrör Pelées
kedjor och säger:
»Det fria lif du mist jag ger dig nu tillbaka»,
hörde en åskådare på parterren med
hänryckning utropa: »Tack, du redlige gubbe,
som frälste den hurtige karln!» —
hvilket antecknaren meddelar »såsom äkta
borgen för skådespelets lyckliga verkan».
Dess värre linnes nu
mera å Stora teaterns
bibliotek (enl. katalogen)
endast orkesterstämmor, men
hvarken partitur eller
sångroller till Thetis och Pelée.
Deremot linnes derstädes
Athaiie, lphigenie m. m.
samt i Musikaliska
akademiens bibliotek Aline, L’eroe
cinese och 11 re pastore
fullständigt, och detta material
är mer än tillräckligt för
att bilda oss en
föreställning om Uttinis skrifsätt.
Detta är i allmänhet
detsamma, som utmärker
mängden af italienska operor före
Glucks tid: samma
huldsaliga, sinligt smekande
monotoni, samma ljus utan
skugga, blanc mänger utan
starkare harmonisk eller
rytmisk krydda, samma
ändlösa arier och stereotypa
seqvenser af vokaliser. Men
bedömda efter den tidens
måttstock, äro hans operor
skrifna med oneklig talang
och röja både studier och rik
melodisk begåfning. 1
instrumenteringen saknas
klarinetter och basuner. Då Glucks Orpheus
redan 1773 blef känd i Sverige, kunde
man vänta att i Uttinis senare operor
finna inflytande från denne mästare, och
verkligen spåras der något tätare körer,
marscher och ackompagnerade recitativ
äfvensom kanske större sträfvan efter
riktigt deklamatoriskt uttryck, men detta
inflytande är mera yttre än inre; anda
och form äro hufvudsakligen de gamla,
och den oändliga apparaten af riturneller,
da capo och vokaliser är qvar. Att detta
äfven redan af hans samtid så fattades,
bevisas af en recension öfver den
återupptagna lphigenie i Stockholmsposten
12 mars 1791, der det heter: »—
Endast hade man törhända haft skäl att
önska, det musiken till dessa chorer i nu
varande stund varit mera lämpad till nu
varande smak, varit mindre lång, mera
differentierad, högtidlig, stark,
uttrycksfull: Ty utan att på minsta sätt vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
