Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förminska den heder som Goinpositeuren
i en annan tid tillkommit, lär man dock
nödgas medgifva, alt den stora hvälfning
som i dramatiska musiken sig sednare
tilldragit, vänt älven hos oss både öra
och omdöme till strängare fordringar.»
Som tonsättare öfverlefdc altså Uttini
sig sjelf, ehuruväl i hans Re pastore
finnas saker som ännu förträffligt skulle lata
höra sig (t. ex. första arian). Hans verk
såsom hofkapellets förste chef äter vardt
beståndande äfven långt efter hans död,
som inträffade den 25 okt. 1795. sedan
han redan 1788 erhållit afsked med
lönens bibehållande. A. L.
Musikföreningens konsert.
Musikföreningen liar äter lenuiat ett
särdeles hedrande prof på energi och
arbetskraft genom sin konsert i musikaliska
akademien den 9 dennes, hvilken var den
första för innevarande år, den fjerde från
dess stiftande (1880).
Föreningens vackra sträfvanden äro
redan sa allmänt erkända, att derom
be-höfver nu icke något särskildt nämnas;
man aktar dem desto högre, som de i
visst afseende söka gifva ordnad hållning
ät vårt i öfrigt teinligen planlösa
konsertväsende. Och dessutom är ju
Musikföreningen i sin bransch hos oss alldeles
allenastäende, såsom representerande
ora-lorie- och den högre ehormusiken. Icke
för ty har ej föreningen ibland kunnat
glädja sig åt något litligare intresse från
den stora allmänhetens sida. Åtminstone
var fjolårets julkonsert (af hvars program
vi i da nästföregående nummer meddelade
utförliga analyser) föga talrikt besökt,
hvilket förorsakade föreningen en ganska
kän-bar ekonomisk förlust, helst som
orkesterbiträdet dervid betingade stora utgifter.
Efter en tid — pä sådant har man
exempel — kanske också intresset hos
föreningens egna medlemmar svalnar, och
då gar det med detta amatörsförbund
som med så många andra här i
hufvud-staden under årens lopp bildade — det
faller sönder af sig sjelft.
Men detta bör och kan afhjelpas.
Det enklaste medlet härför vore en
omändring af föreningens stadgar.
Nu t. ex. hafva dess ganska talrika
passiva ledamöter fritt tillträde till alla
repetitionerna. Detta gör naturligtvis att
åtminstone de flesta af dem icke köpa
biljett till sjelfva konserten, hvarigenom
en väsendtlig indirekt förlust uppkommer.
I stället borde, synes oss,
Musikföreningen fota sig pä abonnementets fastare
grundval.
Abonnementsidéens praktiska
tillämpning på odlandet af skön konst är hos
oss sedan länge till fullo erkänd. Vi
be-höfva endast erinra om »Konstföreningen»
och »Föreningen för Nordisk konst»
här-städes. Äfven i fråga om musiken har
man, dock först i år och med stor
framgång börjat tillämpa abonnementet (t. ex.
Stora teaterns onsdags- och
fredagsrepre-sentationer samt Populära
kammarmusik-aftnarnej och man behöfver icke gå längre
än till vår naboland Danmark, för att
finna, på hvilka solida grunder en
musikförening hvilar, då genom abonnementen
heredes den en lix och säker årsinkomst.
Efter nämnda mönster skulle vi vilja hafva
vår musikförening bildad.
Hvarje passiv ledamot borde jemte
sin ursafgift, hvilken berättigar till entrée
vid repetitionerna, erlägga en summa
motsvarande biljettpris för alla de konserter
föreningen under året ämnar gifva.
Sedan står det ju hvar och en fritt att
öf-verläta sin biljett pä annan person.
Först då torde musikföreningen kunna
gå en fullt tryggad framtid till mötes.
Vi behöfva knapt tillägga att dessa
erinringar icke äro framkallade af någon slags
amnärkningslusta, utan endast af en liflig
omtanka om föreningen och dess
verksamhet.
En annan sak — borde ieke
tidnin-garnes musikanmälare inbjudas att
öfver-vara föreningens öfningar? Derigenom
kunde ett lifligare och verksammare
intresse för föreningens sak väckas inom
pressen — lät vara att ett sådant i alla
händelser finnes der förut — oafsedt den
fördel, som erbjuder sig för dem del
vederbör i att icke efter blott ett enda
åhörande nödgas fälla offentliga
uttalanden om de ofta betydande tonverk som
stå på föreningens program. Och något
möjligen befaradt missbruk kan
naturligtvis icke komma i fråga. Men vi
återvända till konserten.
Det innehållsrika programmet bjöd på
både tysk, fransk och svensk musik, både
»nytt och gammalt». Nyheterna bestodo
i trenne charmanta körer för
fruntimmersröster. Den ena var Brahnt’s af den
finaste romantik präglade »Gesang auf
Fingal». Det hvilade öfver hela denna
komposition en doft af stämning och
sorghunden poesi, som verkade oemotståndligt
hänförande. Ackompagnementet var lika
vackert som originelt: harpa och två
valdhorn. Härigenom framkallades de
egendomligaste klangeffekter men på
samma gäng en fullkomligt helgjuten
ensemble. Schumanns »Der Wassermann»
anslöt sig nära till balladformen, och
folktonen gick som en röd tråd igenom den.
Skrifven för blandad kör skulle den vackra
Kernerska dikten kanske ännu bättre
kommit till sin rätt. Dialogen mellan
Tii-bingerjungfrun och hafsguden skulle då
framträdt klarare, i stället för att som
nu sjungas af sopraner och altar.
Slutligen följde, som en verksam
motsats mot de föregående styckena,
Bar-giels genomskinliga och luftiga kör »Die
Libellen», ett särdeles täckt och
melodiöst nummer, deri på ett karakteristiskt
sätt skildras trollsländornas ystra dans.
Den väckte sådan anklang att den måste
gifvas da capo.
Ofriga körer voro för vår publik
välbekanta: Gounods katolskt färgrika, af
ypperliga kontrasteftekter uppfylda »Le
Vendredi Saint», (för blandade röster a
capella), der tonsättaren med nästan
dramatisk åskådlighet upprullar vexlande och
gripande taflor ur Kristi Finos historia.
Denna kör uppfördes 1872 vid prof.
Gtin-thers vokalmusiksoirée, samt tre år senare
af Harmoniska sällskapet. Schuberts
manskör »Gesang der Geister iiher den
Was-sern» är känd här sedan prof. Josephsons
konsert 1874. Komponerad 1820 och
ofta förekommande på de tyska
sångför-eningarnes program, inger den ett
imposant, men i längden något tröttande
intryck. Allt är här som insvept i en
hemlighetsfull slöja. Det är en alltigenom
mystiskt melankolisk stämning som är
för-herskande i denna äkta Sehubertska
tondikt. Och de ackompagnerande
instrumenten. altvioler, violonceller och
kontrabasar, förhöja situationens dysterhet. Man
känner sig som i en
»Milde, emste, träumerische
unergrundlich tiefe Naelit»,
der man mödosamt spanar efter en
ljusstrimma. En bjertare kontrast häremot
än A. F. Lindblads leende vårljusa och
barnsligt godmodiga »Drömmarne», som
härefter stodo på programmet och
afslu-tade konserten, kan knappast tänkas. Dessa
förtjusande tonbilder — hvari den
Lind-bladska sångmön kan sägas nästan
karakterisera sig sjelf — bibehålla oförminskadt
sitt sympatiska behag, och skola länge göra
det. Sådan musik som denna har
snarare utsigt att varda ung på nytt genom
klassicitetens orubbliga lag än att falla
ur modet och blifva tråkig.
Mycket skulle nu vara att tillägga om
det utmärkta utförandet, hvaraf
Musikföreningen och dess oförtröttade ledare
hafva all heder. Vi inskränka oss endast
att konstatera de hörbara framsteg livarom
körsången här vittne och framhålla som
det hittills yppersta prof föreningen
lem-nat på en ren, fyllig, kraftig och väl
samsmältande ensemble föredraget af den
Gounod’ska kören, som var höjdt öfver
allt beröm. I afseende ä körens
placering varna vi för att låta tenorerne
tränga sig fram bland sopraner och altar,
hvilket hade till följd att särskildt två
starka tenorer tydligen hördes öfver
frun-timmersstämmorna. Att Schuberts kör
med stråkackompagnement hade till gagn
för såväl den ene som den andre behöft
ännu en repetition samt att
samsjung-uingen i »Drömmarne» kunde varit
exaktare, är allt för oväsendtliga anmärkningar
för alt man vid dem skulle uppehålla sig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
