Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Benedict-konsert i London.
J)rn ifrigt och länge förberedda
Benediet-“" konserten gick ändtligen af stapeln, såsom
säsongens mest lysande musikaliska
evene-ment mycket gouterad och efterlängtad.
Öf-verst på programmen stå att läsa namnen på
de kungliga och hertigliga storheter under
hvilkas »immediate Patronage» denna
hög-förnäma morgonkonsert förekommer. Prinsen
och prinsessan af W ales stå främst, och efter
dem en hel rad mindre höga.
Trettiotvå långa nummer. Bland de
utförande artisterna några högst intressanta
namn, såsom Trebelli, Albani, De Reszkö,
Musin, och främst af allt Grabow, Hallström
och Odman.
Man hade rådt mig att, ifall jag ville höra
de sista, mest intressanta numren, ingalunda
vara med från början, af hälsoskäl. Jag
inträdde i St. James Hall just som de sista
tonerna af Mr Ilollmans präktiga violoncell
förklingat. Det var det elfte numret som
skulle börja, jag kom i elfte timmen, just
lagom för att få höra en liten fröken drilla
»Tacea la notte» ur Trubaduren. Det var en
mycket söt, täck och snäll flicka, utan tvifvel.
Hon sjöng gudskelof mycket sakta, jag hörde
alls ingenting, utan kunde lugnt göra mina
observationer.
Den lilla flickan, som öppnar sina röda
läppar derborta, har halmhatt på hufvudet,
mörk promenadklädning och inga handskar;
det är mycket familjärt, nästan patriarkaliskt.
Herr Joseph Maas, Englands förste tenor,
kommer in med noter i handen, klädd i
bonjour och grå underkläder. Han sjunger
en aria med scen af sir Julius Benedict,
kon-sertgifvaren, Londons största musikauktoritet,
adlad för sina förtjenster. Det är dock en
tyvärr klen komposition, tråkig och lång.
Sångaren var deremot kort, ja alldeles för
kort för att med smak kunna genomföra en
så utdragen komposition. Han sjöng i
halsen och hade stor svårighet att komma
igenom med de höga tonerna. Det är mycket
ondt om goda tenorer i verlden, och man
nöjer sig ändå med så litet! Publiken är
förtjust då den får höra falsetten.
X;o 13. Fantasie på Amerikanska
nationalmelodier af Benedict, arrangerade för 8
händer och två pianon. Jo, det var
miraku-röstl Förr visste jag ingenting värre än
fyra händer trummande på pianoforte, men
detta öfversteg allt livad jag hittills hört i
den vägen. Amerikanska melodier!
Maskin-reverier i sanning! Det är någonting som
orchestrion i Grand Hotel i Stockholm glömt
lära sig. Och hvilken glädje när slutligen
Yankee Doodles bekanta stanzer höras 1 Man
gör krumelurer i diskanten och tremolo i
basen, medan andra pianot roar sig med
om-vexlande grundtonens och dominantens ackord.
Tralera, raletra! Om ej detta är skön konst
så . . . Också lifvas sjelfva stelheten vid
dessa glada toner. Miner, som jag trott
huggna i marmor, förvandlas; leenden hvila
på aila ansigten, och här och der röras i
smyg till och med de mest fashionabla fotter
i hela London. Man stampar, jublar,
applåderar. Bifallet tycks aldrig taga slut.
N:o 14. Ännu en liten miss. Mycket bra,
mycket älskvärd! Protegerad af hennes
majestät drottningen! Ja, hon förtjenar nådens
blida solsken, om ej annars, så för sina blå
ögon. »Birds song!» En liten fågel på
linde-qvist: »En liten mygga i qvällens qvist» skulle
det varit. En mindre röst torde vara svårt
att uppleta. Och föga skolad dessutom.
Hemma hos oss uppträda sådana artister ej,
de sjunga bara hemma för mamma och pappa,
samt alla tanterna. Och då de sjunga för
dem, så darra de ... här är det annorlunda.
N:o 15 sjunges af ännu en annan miss,
syster till den förra. De föredraga en duett
af Gumbert, som heter »Cheerfulness». Den
glädjen går i terzer, samt på slutet i sexter.
I textboken ser jag att det är 6 verser i
visan, och att hvarje vers har 8 rader.
Uppmuntrande i sanning!
N:o 10. Ah! jag andas åter. Mina
lifs-andar, nyss vid 0°, stiga betydligt. Der
är Trebelli. fraiche och liflig, spirituel och
genialisk som alltid. Cest 1’Espagne!
Hon sjunger! Lifvets pulsar slå åter i
mina ådror och jag är klar vaken! Naturen,
som nyss under missernas duett höll på att
taga ut sin rätt —, väcktes åter till lif! Haf
tack Trebelli, jag känner väl dina visor, ditt
program är detsamma som det varit i tio
år, men du sjelf nu såsom alltid en konstnär
i hvarje tum 1
N;o 17, 18, 19, 20. Barometern faller så
småningom, klena röster, dålig sång.
Slutligen ett solo för harmonium, kalladt
kammarorgel hos oss. En italiensk romans med
variationer, i polka-takt. Hvilka löpningar
i högra handen ! Effekter, värdiga en klockare
från Vimmerby. Ett »espressione» som kan
locka en död till löje. Ett »vox humana»
accompagneradt af skalor med »flauto» —
ett mischmasch med ett ord, som — skördade
oändligt med bifallI Albion, Albion, — hvar
dolde du dig då Apollo utdelade sina skatter,
hur var väl Euterpe så njugg emot dig?
Hon gaf dig 1 stället guldet — och det var
bättre?
När n:o 24 går af stapeln, får jag höra en
verkligt god engelsk artist, mr Frederik King.
Han har en präktig baryton, och sjunger
ädelt. Han behagar mig till och med mer
än Albani, som kort förut lät höra en väl
föredragen ballade af Gumbert, en komponist
som här liar många beundrare, en komponist
med ett ord — för engelsmän.
Efter King ha vi att åhöra ett underbarn
som improviserar. Bredvid honom sitter hans
far, förvånad, häpen, hänryckt öfver sonens
nya. underbara fantasier på den Erardska
flygeln. Mina grannar känna till de der
improvisationerna; de ha hört dem mångfaldiga
gånger, och äro nog obeskedliga att påstå,
att de äro komponerade af gossens moster,
en anspråkslös musiklärarinna.
N:o 27. Ändtligen! »From the royal Opera
in Stockholm. Miss Grabow and Herr
(Ed-mann!» Duo . . . Gounod.
Någon nyfikenhet i salongen. Våra artister,
klädda efter hemlands sed, uppträdde för
första gången. Friska, starka och präktiga
klinga deras röster och fylla med välljud
salen, nu mera ej så folkrik som 1 början.
Publiken, förvånad och nyfiken, hänförs af
våra svenska näktergalar oeh visar sin
belåtenhet med frikostiga och uppriktiga
bifalls-stormar, icke betalade som så många andra,
utan verkliga, omedelbara och derför så
mycket mer värdefulla.
Efter duetten sjunger Grabow »Kolibri» af
Hallström. Fullständig, afgjord succås! Och
då slutligen Herr (Edmann med »Isola Bella»
låter sin vackra, böjliga och sympatiska tenor
klinga ut i salen, ackompagnerad af
komponisten. Herr Hallström, så bli applåderna så
starka att de aldrig vilja sluta.
Lyckligt att vårt land så väl kunde
representeras på främmande ort! Jag vågar säga
att det lilla Sverige kanhända liksom
»l’Es-pagne» drog liinysta strået till stacken . . .
tack vare de unga talangerna från vår opera,
och vår intelligente kompositör.
Ännu en svensk lyste denna dag på
Benc-diets konsert, lyste briljant, och berömdes i
åtskilliga tidningar för sin utmärkta sång.
Det egendomliga faktum att personen i
fråga för tillfället alls ej sjöng — gör ju
ingenting till saken, det är sällan man så
eklatant lyser genom sin — frånvaro! Ett
beqvämt sätt att bli celeber.
Det vore alltför tröttande att gå vidare.
London öfverflödar nu på storheter i
artist-väg. Hvad man får höra här på en vecka
vore för mycket för Stockholm under ett helt
år.
Utom italienarne med Patti, Nilsson, Lucca,
Albani och Trebelli, ha vi ju haft tyska
Wag-nersällskapet, Sarah Bernhardt med man och
sällskap och Coquelin med Théåtre Francais.
Så Ristori med sin trupp och Rossi. Det är
icke nog. Vi ha vidare Menter, Joachim och
så Irwing, Booth och madame Chaumont. Och
så ännu mänga flere: det är för mycket —
alldeles för mycket.
Sammalunda med mitt bref! Det är
alldeles för mycket långt. Och jag slutar
derför, tillintetgjord af all denna storhet, och
reducerad till endast ett litet, mycket litet
a.
––-«H>.–-
Parsifal.
III.
D et var en gång en gumma, som
hade en skinnkjortel; den blötte hon
och den stötte hon — och med den
gumman har Wagners sångmö ett
omisskän-ligt slägttycke. Får han tag i ett
motiv, så blöter och stöter han det så länge
det fins en tråd i behåll. För den som
endast känner hans arbeten till och med
Lohengrin är det nästan omöjligt att
göra sig ett begrepp om det sätt att gå
till väga, som han i sina senaste fyra
verk, Tristan, Meistersinger, Nibelungen
och Parsifal upphöjt till princip. Det
kunde närmast liknas vid ett
kaleido-skop: det är ständigt samma lappar,
men de visa sig ständigt i en annan
sammanställning och man kan icke värja
sig för misstanken, att slumpen
dervid-lag spelar en stor roll. Ledmotivet är
en herrlig sak när det användes sparsamt,
som i Lohengrin: det tjenar då till
märk-sten vid vigtiga ställen; men när
märkstenarna blifva för många, åstadkomma
de förvirring i stället för reda, man ser
icke skogen för bara träd. För att nu
hjelpa allmänheten till rätta i detta
virr-varr hafva åtskilliga wagner-exegeter
ut-gifvit mer eller mindre populärt hållna s.
k. »Ledtrådar» och jag har studerat det
nya bayreuth-evangeliet både secundum
Wolzogen och secundum Heintz. Den
förre, fantastisk och svamlig, har
plockat ut 26 ledmotiv fiirutom alla
under-afdelningar och omgestaltningar; den
senare, vetenskapligt klar, har minst
dubbelt så många; håll reda på det, den
som kan ! Ingendera har emellertid
kunnat öfvertyga mig, att motiven vid alla
tillfällen äro lyckligt anbragta. Som man
vet, fins det personer, hvilka till den
grad uppdrifvit sin jargon, att de blifvit
slafvar under densamma: de stående
uttrycken jaga hvarandra öfver tungan,
som går af gammal vana, utan att
hjärnan har dermed mycket att beställa;
och det är icke utan att man vid
åhörandet af Wagners senaste arbeten
mången gång tycker sig lyssna till en
konversation, bestående af idel, mer eller
mindre lämpligt sammanstälda—
»bångmål». Jämför man Parsifal med
Wagners tidigare verk, så förefaller det som
hade uppfinningens källa något sinat,
fantasiens vingslag tyckas mattare,
kro-matiken oresonligare och maneret
yttermera hårdnadt. Emellertid kan icke nekas
att åtskilligt, såsom instiktelse-motivet —
»tager och äter, detta är min lekamen
o. s. v.» — gralsmotivet, Amfortas’
bön och framför allt »Frälsarens
klagan», hör det till det herrligaste Wag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
