Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som skänker en dylik, på en gång
öd-mjukande och upplyftande känsla; äfven
under den abstrakta forskningen efter
naturlagarnes eller konstreglernas
hemligheter kan densamma dyka upp, och dä
snarare stärkt än försvagad af den vunna
aningen om, att livad som från början syntes
gränslöst och ofattligt stort, i sjelfva
verket är bundet vid den på en gång
lugnande och imponerande regelmässigheten
af en oföränderlig princip.
Något dylikt har åtminstone den som
skrifver detta erfarit, då understundom —
för att tala med skalden —
»Mig oek, arbetaren, det tecknet hiindt
Att klippan sjelf min varma trö betvungit»,
då jag någon gång under sökandet efter
konstlärans sanningar trott mig finna
vare sig ett oväntadt uppslag till nya
undersökningar eller ett öfverraskande
resultat af länge hopplöst framförda sådana.
För den med abstrakta räkningar och
mätningar arbetande förvandla sig i
sådana ögonblick sjelfva de torra siffrorna
till ljusskimrandc pelargångar, mellan
hvilka man tror sig skönja — om ock
genom ett dunkelt glas — idealets egen
måttfulla harmoni.
Det är sä mycket angenämare att
här kunna framlägga bevisen pä en
dylik måttfullhets närvaro i Eroicans första
sats, som just Beethoven och specielt
denna hans komposition fått uppbära
beskyllningar för måttlöshet eller
regellöshet. Talade man ej för icke länge
sedan äfven hos oss om den »oregelbundna
skönheten» hos Beethoven — Beethoven,
den kanske mest formfulländade af
samtliga musikaliska mästare! Hvad särskildt
beträffar Eroican, så erhöll densamma
genast vid sitt första uppförande i Wien
följande vitsord af Allgem. musikal.
Zei-tung: »Det felas henne ej frappanta
sköna ställen, men’ mycket ofta synes
hon förlora sig i det regellösa.» Att
hennes första sats vore oformlig, har
ännu i senare tider varit en jargon.
0-aktadt jag år 1869, då första delen af
E. Naumanns »Die Tonkunst in der
Cullurgeschichte» utkom, med förtjusning
fann denne aktade författare hafva
kommit på aldeles samma idé, hvarmed jag
redan då experimenterade, nämligen att
pröfva den Zeisingska proportionslagens
tillämplighet på tonkonstens verk, så
stötte mig dock genast för hufvudet,
såsom förhastadt, detta förf:s yttrande:
»Icke blott kännaren af konstformerna,
utan äfven den bildade musikaliske
lai-cus skall, vid åhörandet af Eroicans
första sats, hafva märkt den något för stora
öfvervigten af andra delen deri öfver den
första.» En liknande tvekan angående
det riktigt normala i detta styckes mått
röjer sig ännu i är hos H. Kretzsehmar
(Musikal. Wochenblatt nr 16), då han
säger: »Det har ju dock hvarken förr
eller senare, hvarken af Beethoven eller
annan symfoniker, skrifvits något så djerft,
det vanliga måttet trotsande stycke som
första satsen af nänula verk. — Huru
kom Beethoven pä den egendomligheten
att egentligen tvä gånger afsluta denna
genomföring?» — På denna fråga vill
nedanstående afhandling utleta ett svar,
och det lyder — för att genasi säga det
— sålunda: Emedan hos Beethoven, trots
hans skenbara måttlöshet, i en rent af
häpnadsväckande grad fans inneboende
den säkra om ock omedvetna instinkten
för de båda första grundbestämningarna
i alla estetiska måttförhållanden:
symmetri och proportion.
* * * * §
*
Yi ha då närmast att göra oss reda
för betydelsen af dessa båda begrepp.
Tänka vi oss ett helt uppdeladt i flere
delar, så kunna dessa naturligen sins
emellan vara antingen lika stora eller
olika stora. Pä det förra fallet har
symmetriens, på det senare proportionens
lag sin tillämplighet. Mellan två lika
stora delar är naturligtvis endast ett
förhållande möjligt, och symmetrien
innebär blott, att de båda lika delarne äro
grupperade på ömse sidor om en
midtpunkt såsom t. ex. de båda flyglarne
kring en hufvudbygnad. Mellan tvänne
olika delar åter kunna visserligen flere
olika storleksförhållanden tänkas, men
tydligt är, att det estetiskt mest
tillfredsställande förhållandet bör vara det, der
delarnes mått stå i något sammanhang
med det helas, och liälst sä, att den
mindre delen förhåller sig till den större
såsom den större till det hela. Detta
är den af Zeising framhäfda
proportionslagen, hvilken af honom uppvisas vara
gällande ej blott inom diverse konstverk
utan äfven flerstädes i naturen, såsom i
menniskokroppens olika partier, i
planeternas inbördes afständ, i kristallernas
och växtcellernas bygnad, i
bladställningen på träden o. s. v.
Den afskärning, hvarigenom ett gilvet
helt delas i tvänne olika delar på så
sätt, att den mindre delen förhåller sig
till den större som den större till det hela,
kallas det gyllne snittet, * hvilket namn
således blir det kortaste uttrycket för
den Zeisingska proportionslagen. Härvid
är emellertid att märka, alt det estetiska
snittet sällan fullkomligt sammanfaller
med det matematiska utan endast mer
eller mindre närmar sig detsamma,
något som lätteligen förklaras ur den
fordran på lif och frihet, som är
oundgänglig för hvarje sant konstverk och som
sällan är förenlig med en fullkomligt
matematisk, stel regelmässighet. Huru
stor den högsta tillätliga differensen är
* Da jag ej vill trötta lii-saren med
matematiska detaljer, nämner jag blott i förbigående,
for den som till äfventyrs är road af dylika
undersökningar, att det gyllne snittet linnes
geometriskt (inom en gifven rut linie) enligt Euklides
II bok, XI proposition. Aritmetiskt (inom ett
gifvet tal) finner man den sökta större delen
enligt Zeisings formel: y ( T" + —) — då T
betyder det gifna hela talet (toturn); eller oek
enligt den i Björlings algebra, del 1, kap. IX,
1^5 — 1
§ 5, probl. b, angifna formeln: —=— a, då a
U
betyder det gifna hela. Den mindre delen
finnes sedan naturligtvis genom att subtrahera den
större delen fran det hela.
mellan det estetiska och det matematiska
snittet, är visserligen svårt att afgöra
och kan endast finnas genom upprepade
observationer på olika konstverk. E.
Naumann säger sig (a. st. 1, 164) hafva
beräknat denna högsta differens uti de
bildande konsterna till ungefär ’/«» och ’
den ojämförligt mera rörliga och flytande
tonkonsten till ’/i7 af ett gifvet helt.
Antaga vi det gifna hela till 100, (t. ex.
100 takter) så skulle alltså den högsta
medgifna differensen för tonkonsten blifva
7n X 100 = ungefär 6 procent (6
takter på 100), ett tal som dock snarare
är för lågt än för högt tilltaget och
knappast låter sig tillämpas på andra
sonatsatser än Beethovens — hvilka, enligt
hvad jag funnit, äro de mest proportionella
af alla (det må i förbigående anmärkas
att enligt så väl min som Naumanns
iakttagelse, det gyllne snittet i allmänhet icke
gerna låter sig genomföras på andra
musikformer än de formsträngare, sådana
som fugan och den s. k. sonatformen
eller den vanliga formen för första
satsen i sonater och symfonier.)
Hurusom-hälst skola vi i det följande se, att
differenserna inom Eroicans första allegro i
de allra flesta fall ej ens uppgå till 6
procent och endast undantagsvis något
öfverskrida detta tal. A. L.
Minnesblad.
Eric Drake.
JJär Drake sålde sin egendom i
Små-• land och med sin då redan talrika
familj flyttade till Stockholm, var det
väl för att etablera sig såsom
musiklärare och komma närmare musiklifvels
centrum. Landtbrukare var påtagligen
icke hans naturliga kallelse, livarom bland
annat vittnade hans medförda, af honom
med egen hand kopierade massor af
tonverk af kända mästare, redan i och för
sig utgörande ett ansenligt bibliothek.
Sådant hade icke kunnat lemna mycken
tid öfrig för landtbruksskötseln, och var
redan tillräckligt att tillkännagifva håns
rent objektiva och uppoffrande kärlek för
tonkonsten. Hans anborna blygsamhet
tillät honom ej att skryta med sig sjelf,
och man måste vara mycket nära bekant
med honom, för att få göra en inblick
i hans inres skattkammare. Var man
det, så upptäckte man profven pä en
digtargenius, lika nnigtig att uttala sig i
ord som i toner.
Såsom Theoretiker finnas få svenska
musiker, som kunna jemföra sig med
Eric Drake, derom vittna bäst hans
ut-gilna verk. Upmärksamheten fästades
också snart pä honom såsom sjelfskrifven
efterträdare till Frigel (han skref sitt namn
så, men det uttalades Frigeil),
musikaliska akademiens d. v. sekreterare och
lärare i harmoni. Det var eljest icke lätt
att efterträda Frigel, ty han var sjelf
en mästare i theorien och erkänd såsom
sådan, men han var högt till åren
kommen och designerade snart Drake såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:28 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1882/0172.html
