Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(len som skulle fullborda hvad han
börjat och grundlagt.
»Elever» hade för öfrigt Drake nog
under den långa tid han var lärare i
Musikaliska akademien och akademiens
egentliga styresman, ty han kunde med skäl
säga om sig: »l’académie c’est moi».
Också jag kan betrakta mig som
organistelev, då jag kommit att taga
organistexamen, hvilket gick till på ett lustigt
vis. Jag kom en dag. under det vi togo
vår sexa på »Kräftriket», att säga till
Drake, alt jag väl hade lust att taga
organistexamen, för att vara kompetent i
fall en organistlägenhet kunde yppa sig.
»Ja vi ha examen i morgon», sade Drake,
»kom upp så kan du bli examinerad».
Jag gick upp, blef examinerad och fick
högsta betyget. Jag har detta dokument
ännu i behåll, och förvarar det som en
kuriositet.
Det var Drakes favoritnöje att taga
sexan pä utvärdshus. Vi styrde då för
det mesta våra steg utåt Roslags tull.
En gång var adjunkten Samuel Munch
af Rosenschöld med. Han låg såsom
familjens caput vid riksdagen och tillhörde
konservativa partiet, då styrdt af v.
Hart-mansdorfT. Vi konimo under det sexan
togs på »Albano» att tala om hans
system med de 19 tonerna. Drake hade
förut berättat mig derom och jag
yttrade min önskan alt se och höra det i
Malmö förfärdigade instrument, som R.
fört med sig och hade i sitt logis. R.
var hemma dagen efter, spelade, och hvad
jag hörde, skall jag ej försöka alt
be-skrifva, ty det liknade icke musik i
vanlig mening, utan var som man kunde tänka
sig att höra sådan i en skön dröm. Jag
skref härom i »Aftonposten» 1850 och
var det sannolikt samma år, som
Rosen-schölds relation om det af honom
uppfunna 19 tonsystemet blef införd i
Vetenskapsakademiens handlingar.
Bland Drakes intimare vänner var
Carl Sclnveneke, den snillrike
kompositören och pianisten, hvars bekantskap
han gjort i Småland, der Schw. en tid
var engagerad som musiklärare hos en
possessionat i Drakes grannskap. Det rådde
en viss valfrändskap mellan begges både
kompositions- och spelsätt, nätt, elegant,
korrekt och smakfullt. 1 den rena
satsen kunde ingen af dem öfverträffas.
Att Drake med stor lätthet spelade
från bladet, behöfver icke sägas. Någon
stor virtuositet hade han icke, och satte
ej heller mycket värde derpå, dock
krusade han öfverhufvud icke för några
svårigheter.
För eleverna vid musikaliska
akademien var Drake som en fader och
åtnjöt deras tillgifvenhet i fullt mått. De
kunde förtroendefullt vända sig till honom
i sina enskilda angelägenheter, och blefvo
aldrig utan råd eller hjelp. Hans ögon
blefvo mot slutet mycket försvagade och
efter hvad jag läst (jag var då utrikes)
var han de sista par åren af sin lefnad
alldeles blind. Före honom hade hela
hans familj: hustru (f. Prinzensköld), tre
söner och två döttrar, gått i grafven.
Sin pietet emot Mozart hade D.
ådagalagt genom att uppkalla tvenne af sina
söner efter honom, den ene Amadeus,
den andre Wolfgang. Den sistnämnde
blef efter Mannerhjerta kostymordonnatör
vid kongl. teatern. ./. M. R-n.
Scherzo.
Kasper berättade nyligen en niipen
musikalisk ordlek af Doré, nämligen att denne på sitt
nya hemvist låtit inrista tonbeteckningama do
mi si la do ré (= Domicile il Doré). En
liknande men mera elak caleml>onr gjorde man på
sin tid öfver den då nvss aflidne tonsättaren
Rameau. Denne, en stor beundrare af det täcka
könet, hade ännu på gamla dagar en ung
älskarinna, den lör sina utsväfningar ryktbara
dansösen Miré. Med anledning af detta kända
förhållande ristade man på Kameaus grafsten
följande noter:
la Mi - ré l’a mis lé
Vid uppförandet af Massés opera Paul et
Virginie blef en af statisterna pliktfäld af
regissören, »emedan han ieke hade svärtat sig tillräckligt
för att föreställa neger». Vederbörande gjorde
emellertid efteråt den öfverraskande upptäckten,
att den pliktfalde var en verklig neger.
–-+––
Direktören: »I hvilken roll önskar ni att
uppträda?»
Sångerskan: »Som Gretchen i ’Faust’.»
Dir.: »Men — det är väl ieke ert allvar —
som Gretchen?»
Säng.: »Nå, hvarfor ieke det? Niir man i
30 år har spelat Gretchen, sä skulle jag tro, att
man måtte kunna spela den rollen?»
En fru öfverlade med sin man, hvilken
öfverraskning de skulle bereda sin enda dotter
på hennes födelsedag. »Hvad synes dig, käre
vän, om vi i all hemlighet låta henne lära sig
spela piano?»
–-+-—
På en af Londons operateatrar skall en
amerikansk trupp öppna säsongen med en serie
föreställningar, livilka, om de än stå tillbaka i
inre värde, åtminstone skola utmärka sig for
originalitet. Sällskapet består nämligen
uteslutande af damer liksom den orkester, det
medför, räknar idel qvinliga musici. Herr-roller
skola således spelas af damer, och man har
der-igenom hunnit motsatsen af hvad som egde rum
for 2—300 år sedan, då alla roller utfördes af
herrar.
Georges Bizet, den sedan beryktade
kompositören till »Carmen», hade ock sin tid, då
han var besvärad af skidder och lektioner, men
naturligtvis marterade han sig ej med »första
grunderna» i pianospelning, han gaf s. k. »Leyons
de stvle», livilka betaltes dugtigt och endast voro
for rikt folk, för adelsfröknar i Fauliourg Saint
Germain och medlemmar af den moderna
finans-verlden. Men rikt folk kan också se på
styf-vern.
»Ni säger alltså, dier maestro, att edra
stillektioner kosta ... ?» frågade markisinnan K.
»Tjugu francs, fru markisinna.»
»O, ni gör det väl billigare?»
»Omöjligt, fru markisinna, de kosta mig
sjelf femton.»
Svaret lieröfvade den unge Bizet en god
inkomstkälla, ty det blef naturligtvis ej vidare
fråga om lektioner hos markisinnan. Men så är
parisaren. Nog kan han se på sin egen fördel,
men han kan också för ett godt infall sätta den
på spel, och Bizet var parisare från topp till tå.
Ett tryckfrihetsåtal
af musikalisk — eller snarare
omusikalisk — natur har nyligen hlifvit afdömdt af
Königl. Scliöffengerieht i Berlin. En viss
Karl Zinkernagel hade den 12 mars d.
å., i anledning af Biilows första
Beetho-venkonsert i Hannover med Meiningens
hofkapell, uppträdt med en kritik i
Han-noverschen Courier, livari han pä det
häftigaste angrep Biilow och nyttjade
uttryck sådana som dessa:
»BeethovenskonstfÖrståndiga, varma
dyr-kare måste på det djupaste uppröras öfver
ett sådant i>eteende, ty deri ligger hela
den musikaliska konstens ruin. I
sanning, det är mer iin förmätet, när hr v.
Biilow vågar att så försynda sig mot
Beethovens anda, hvilken lian förfalskar
på det brutalaste sätt” — »dertill
behöf-des ingalunda denna bakvända
dirigerings-konst, som utgör en vanära för vår tid.»
—- »Sålunda ger sig hr v. Biilows andliga
oförmögenhet till känna i hans
uppfattning af Beethoven» — o. s. v.
Häremot uppträdde redaktören af
All-gem. Deutsche Musikzeitung, Otto
Lessmann, med en ytterst hetsig artikel i sin
tidning af 17 mars, hvari han under ifvern
att försvara Biilow lät förleda sig att
kalla kritikern »cn skamlöst feg skribent»
och hans opus »dårhusjournalistik,
skamlöst angrepp, gemen elakhet, ömkansvärd
dumhet» m. m. i samma stil. Karl
Zinkernagel stämde då Lessmann »wegen
Beleidigung durch die Fresse», och den
24 sept. afkunnade domstolen sitt utslag.
»Enär den åtalade artikeln är en
förolämpning mot ilen klagande och dess
tendens går ut på att göra honom föraktlig,
så är den anklagade utan alt tvifvel
straffbar» — menar domstolen, men
tilllägger straxt derpå:
»Den anklagade är journalist, specielt
musikkritiker samt utgifvare och redaktör
af en musiktidning, och han har företriidt
lieriittigade ståndsintressen, då han
uppträdt emot en kritik, som redan för livarje
opartisk, ja för hvatje ieke-musiker synes
framgången, icke ur saken sjelf, utan fast
mer ur personligt hatfulla motiv, samt iir
riktad mot en veterligen på musikens
gebit så högt betydande man som Hans
v. Biilow.»
På dessa och liknande grunder har
altså domstolen funnit förmildrande
omständigheter i högsta grad vara för
handen, samt dömt anklagade Otto Lessmann
till blott — 20 marks böter.
––––––-
Trädens musik.
® en för någon tid sedan i Paris utkom-
men bok af Léon Pillaut, benämd
»Instruments et musiciens» och försedd
med företal af Alphonse Daudet,
förekommer en spirituel Essai, som kallas
»Trädens musik» och hvilken röjer en så på
en gång naturtrogen och poetisk
uppfattning, att en kort redogörelse för några
punkter derur torde intressera våra läsare.
Den som gifver akt — säger förf.
— skall i naturen förnimma en med
förvånande mångfald instrumenterad
musik. Hufvudelemcnten denna landtliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
