Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musik bilda som bekant faglarne såsom
sångare, träden och vattnet såsom
orkester.
Man kan väl icke kalla vindens sus
i träden för någon absolut musikalisk
ton, och dock eger detsamma, när det
tillfälligtvis fjättrar oss, ett visst
uttrycks-värde.
Alla slags blad hafva icke samma
klang. Det ges träd, dem vinden kommer
att sucka, andra, dem han blott låter
susa; några blifva rent af vältaliga. Dessa
sakförhållanden äro bekanta, och det lins
väl ingen, som icke med förbundna ögon
genast skulle urskilja, om han står under
popplar eller granar.
Med dessa båda trädarter hafva vi
också nämt dem, hvilkas klang är mest
skiljaktig.
Bland alla träd är poppeln det
klangfullaste. Den minsta (läkt bringar henne
att ljuda, och man skall lätt märka, att
den henne egna klangfärgen uppstår
genom bladens ömsesidiga gnidning mot
hvarandra. Det är tusen små cymbaler,
hvilka vid ringaste luftdrag darra och
stöta tillsammans med ett egendomligt
skall.
Då detta icke är någon musikalisk
ton, så var det oss omöjligt att bestämma
dess tonhöjd. Den tycktes emellertid
motsvara mellanlägets högre toner.
Der-till funno vi, att äfven de i fråga om
storlek och bladens rikhaltighet mest olika
popplar alla voro stämda i enklang. Vi
måste ock anmärka, att naturen bildat
popplarnas och asparnas löf i den
uppenbara afsiglen att skapa larmande träd.
Dessa löf hänga nämligen på långa skaft,
som lätt medgifva deras rörelse.
Den för granarna egna klangen
frambringas icke på samma sätt som
popplarnas. Utom vid stark blåst, slöta
granens grenar aldrig mot livårandra och
ej heller deras gröna nålar gnida hvarann
ömsesidigt; det är den genom dem
farande vinden, som framkallar denna
sus-ning, hvilken, mångfaldigad genom ett
stort antal träd, väcker förnimmelsen af
hafsvågornas aflägsna och ihärdiga
bränningar vid den sandiga kusten.
Vemodiga, drömmande harmoni! Det gifves i
naturen knapt en mera karakterfull och
melankolisk.
Från de svarta cypressernas blad,
hvilka heskugga grafvarne, tror man sig,
liksom vid nattfåglars tysta flygt, förnimma
andarnes tåg.
Det ljud, som vinden åstadkommer i
furuskogen, är mera musikaliskt än
popplarnas. Det är djupt och dess höjdgrad
beror pä vindens styrka. Akasian med
sina veka och smidiga blad kommer
endast till ett fint ocli högt surrande.
Till de angenämaste sorl hör det
från den af en mild vind vaggade, gula
och skördemogna säden. Det är en blyg,
sakta hviskning.
Den skickligaste orkester är icke i
stånd alt utföra ett sådant crescendo som
sädesfältets. Det börjar och slutar med
en för örat knapt märkbar finhet.
Crescendo hör för öfrigt till naturens huf-
vudeflekter. Man kunde till och med
förebrå henne missbruk med detsamma.
Ett rinforzando är mycket sällsynt i
naturen och höres blott vid storm, dä
hela vindmassor kasta sig in i träden.
Det är dock ej blott växterna som
deltaga i naturens instrumentalkonsert,
äfven vattnets stämma, ehuru svagare,
har sin betydelse. Vi tala här icke om
hafvet, hvars starktonande stämmor hafva
sina egna harmonier. Få landet blandar
sig vattnets sorl med trädens och sålunda
uppstår ofta ett förtjusande pladder.
Se här ett af oss iakttaget exempel:
1 midten af en bäck, som flöt jämt och
tämligen snabbt, lågo några stenar,
hvar-öfver vattnet porlade och sålunda
fram-bragte en af tre till fyra hvarandra
närliggande toner sammansatt sång. Det
var ett musikaliskt småprat. Tonerna
liknade flöjtens och motsvarade hos detta
instrument andra oktavens öfre toner.
Vinden, som strök genom de bäcken
beskuggande träden, lät tid efter annan
höra uthållna, liksom af stråkinstrument
frambragta ackord, hvilka fullständigt
öf-verröstade vattnets munnnel. Men så
snart vindstilla åter inträdt, öfvertog
bäcken å nyo sin knaggliga sång.
Man kan knapt föreställa sig
omvex-lingcn i de med så enkla och
skenbar-ligen monotona element åstadkomna
effekterna. Det var ett retande symfoniskt
scherzo, med sin rytm, sitt motiv och sin
orkestrering.
Ar en gång uppmärksamheten väckt
på en dylik klangfull komposition, så
skall man snart upptäcka andra,
karakteristiskt olika sådana. Hafvet. skogarna,
vattenfallen, klipporna låta i hvarje
ögonblick höra en på lägsta utvecklingsgrad
stående instrumentalmusik, hvars
verkningar och motsatser eller föreningar låta
omsätta sig på konstens område.
Följetong.
En musikers historia
af Rudolf Schmidt.
X.
ssw1 (Forts.)
*jMfcvar håflcf du bus, menniska?
Pro-fessor Walz har frågat efter dig.>
Det var dock utan förargelse som
borgmästaren Haller ifrån fönstret i
bottenvåningen riktade dessa ord till Anton,
hvilken dammig efter promenaden kom
gående framåt gatan. Den berömde
mannens förfrågan hade ånyo höjt
brorsonen ett par grader i hans omdöme.
— Man kunde se det på den godlynta
rörelsen hos sylarne under hans näsa.
På det hela taget var det som om
den geniale mannen hade bragt en
förnimmelse af det verkligt stora in i denna
krets, som annars var främmande för
sådant. Häradshöfdingen märkte, att
det icke visades honom den
uppmärksamhet, som han i följd af förbindelsen
med den tidens maktegande brukade
vara föremål för, och som han under
sitt uppehåll på Sofieberg visst icke gått
miste om. Men Walz var en af de
oantastlige; han var derfor höflig emot
honom, hvilket dock ej synnerligen rörde
den berömde och originelle mannen.
Det var en sed i borgmästarens hus,
att besökande som kört lång väg blefvo
bjudna på ett glas vin till välkomst. Man
beskylde borgmästaren Haller för, att
det vin han bjöd sina gäster var af olika
beskaffenhet. Det hvita portvin han
egenhändigt skänkte i åt professorn var
utmärkt i sitt slag.
»Det är vin, det!» sade denne i det
han belåtet smackade med tungan. »Men»,
tillade han med en gammal gourmands
hänsynslöshet, »jag har dock sjelf ett
som är bättre.»
Borgmästaren blef litet flat öfver
detta oväntade tillkännagifvande, och
det var honom en välkommen anledning
att afbryta professorn, då han i
detsamma fick syn på brorsonen ute på
gatan.
ȁh nej, kom ni genast utan
puts-ning! — Ni är ta mig tusan hygglig
nog ändå», ropade professorn, då Anton
med en helsning gick förbi fönstret.
Det hjelpte icke. Han måste in,
dammig som han var och utan att byta
om kläder.
»Ja så att det är ni!» sade
professorn i det han fattade honom vid
axlarne och fäste sin örnblick på honom,
liksom han varit ett objekt, hvilket
lemnats honom till undersökning. »Hm!
— Grossman tror på er, och jag tror
nu på Grossman. Hvad har ni för ögon?
När en menniska har den blicken, så
kan hon spela, om någon skall kunna
det. — Ni har er violin med er?»
»Sören skall straxt hemta den!»
utropade borgmästaren, och Sören, som
dagen till ära var iklädd livré och
derfor var stelare och klumpigare än
vanligt, befordrades hastigt af den ifrige
borgmästaren med en knuff ut igenom
dörren.
»Vi skola sätta oss ett mål före»,
inföll professorn. »Vi skola i förening
söka få den der kränkta drottningsminen
att försvinna.»
Dessa ord vände han mot
ryttmästa-rens dotter. Det låg en sky på hennes
panna och ögonen vandrade omkring,
oroligt sökande. Hvart ansigte blef i
tur och ordning ransakadt och
genom-forskadt till själens innersta vrår; men
hon hade ej upptäckt någonting. Hon
kände sig sviken af sin instinkt.
Ovissheten var henne en oförutsedd pina,
en pröfning, som hon i sin stolthet ej
väntat sig. Hon harmades på de
sorglösa, obetydliga ansigten, som ingenting
hade att röja, ingenting att dölja, och
vaknade likasom ur en elak dröm vid
professorns ord.
Borgmästarens brorson! Hade det
varit en lucka i hennes minne, efter
hon ej ett ögonblick kommit att tänka
på honom? Orsaken måste ha varit den,
att hans vördnad och hängifvenhet kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
