Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon sig säker på. — Ja visst, så
innerligt öfvertygad derom! — Hvad var det
den berömde mannen sade om hans
ögon?
»Spela nu hvad ni vill!» sade
professorn till Anton, i det han satte sig
vid pianot. »Jag skall nog följa med.->
Utan att rätt fatta huru allt hade
gått till, satte han violinen under hakan.
Det var en lättnad för honom, att han
ej behöfde tala. Ännu i det ögonblick
stråken berörde strängarne, visste han
ej hvad stycke han skulle spela, och
likväl fans hos honom ej ringaste känsla
af tvifvel eller rådlöshet. Genom en
förunderlig ödets skickelse hade det
gått alldeles så som han eftersträfvat.
Det hvilade en ny förut obekant känsla
af trygghet och frigörelse öfver honom.
Han gjorde det första stråkdraget:
det var professorns eget berömda
violinsolo: »Hösttankar», han började spela
-— mildt, allvarligt, stilla, fördjupadt, med
en lätt slöja af vemod, som likt en
bäfvan mellan löjen och tårar, i all sin
rörliga oro hvilade ut i sin egen frid,
försonadt och frigjordt. Vek och
ut-hållande, så som mästaren sjelf tänkt
sig den, framgled hans dikt öfver
strängarne med dess beundransvärda
hänvändelse till menniskohjertat. — Nu
uttalade dessa strängar det han ville!
Men hvad var detta? Plötsligen bröt
en sorg, så qvalfull och förtvitlad att
den sprängde vemodets stämning, fram
under stråkens beröring med instrumentet
och aftvang det ett skri som af en
men-niskosjäl i vånda. Mästarens
djupsinniga tankar upplöste sig med ens i en
improvisation, öfver hvilken han icke
var herre. Endast såsom ett
genomgående tema fortforo de att ljuda, släppta
och åter upptagna, bildande infattningen
till en dikt, som blef till inom honom sjelf.
Ty oaktadt allt detta kom
oemotståndligt, som om, i öfverensstämmelse
med organistens ord, en främmande
makt grep om hans fingrar och förde
dem, utan att han sjelf visste hur, så
var det dock hans sorg, hans egna
ut-ståndna själsqval, som befriade och
luttrade, halkade från strängarne.
Som i en dimma uppfattade han den
lifliga blicken från mästarens öga och
märkte hur ledsagandet på fortepianot
smidigt fogade sig efter hans språng, så
att en samlad, helgjuten verkan
uppstod.
Och nu drefs han oemotståndligen
till att fortsätta.
Hän ifrån sorgens rufvande öfver
sig sjelf formade sig genom fingrarnes
och stråkens för honom sjelf ofattliga
samverkan en resignation, en hängifvelse,
hvari tillvarons grundackord ljödo igenom
efter deras innersta långsamt fattade
mening. Så kom längtan efter ljus och
utsigt, och plötsligen ljöd från
strängarne ett talatta! talatta! jublande och
solberusadt. Hafvet låg der, måladt i
långa dristiga stråkdrag, som en bild af
tonande ljud, gungande, ljusskimrande,
skönhetsalstrande och omätligt utsträckt
för åhörarne, hvilkas antal oupphörligt
växte. Ty i dörren till den långa
korridoren, som ledde till köket, visade sig
tjenstfolket som, en efter annan, med
sjelftagen frihet kom fram och lyssnade
under andlös spänning.
Från det korta nu, då hans öga
med en enda blick uppfångat mästarens
bifall, hade han ej sett någonting. —
Allt hade förtonat sig för honom i de
tända lampornas otydliga sken, som
genom de öppna fönstren ännu kämpade
med sommaraftonens försvinnande ljus.
Men nu blef det en oemotståndlig
begärelse hos honom: nu var det ett par
ögon som hans måste söka.
Och der stod hon, ren, skär,
lilje-hvit, med det högresta, guldomsvallade
hufvudet och en ängsligt spörjande blick
i det stolta ögats djupblå grund, likasom
hade hon väntat och åtrått detta möte.
Konvulsiviskt slöto sig hans fingrar
om violinens hals; men hvad som glödde
i hans hjerna meddelade de troget åt
strängarne, och under stråkens magiska
dans ljöd från dem en själens frigörelse
i glädje och frihet, en sådan, der
fantasien spränger öfver verklighetens
gränser och manar mytens och diktens bilder
in i sin lek.
Förunderlig var verkan på den tätt
packade skaran, och ej minst tydlig stod
den att läsa på de hårda, grofbildade
anletena borta i dörren till korridoren.
Hans blick träffade dem tillfälligtvis.
Men plötsligen var det, som om han
bröt af midt i sin triumf; han såg
nämligen bakom Sörens undersätsiga figur
en stor, bred qvinsperson med öppen
mun och runda uppspärrade ögon kika
in i den för henne obekanta verlden.
Det var Träskoklas’ hustru. Hon
hade vandrat hän till staden, så snart
fröken från herrgården kört hem, för
att anmäla sin afflyttning hos höga
vederbörande, och då hon nu var bekant
med borgmästarens pigor, hade hon med
detsamma tittat in till dem i köket.
Icke heller hon kunde låta bli att
kika in i salen, hvarvid hennes ögon
blefvo ännu mera runda och färgen på
de tegelröda kinderna ännu ett par
grader mörkare. Det hela gick om i
ett nu — det var som hade tre par
ögon mötts i en blick!
Men nu upptog han den släppta
tråden. En genial fantasi slog bro öfver
den hastigt uppkomna klyftan, och trots
det skarpa afbrottet kunde örat mycket
väl uppfatta ett tydligt sammanhang med
det föregående. Icke dess mindre var
fortsättningen egen och oväntad. Det
var som om förbannelsen öfver den,
hvilken kränkt en gudoms tempel, i
rasande vrede återljöd från violinens
resonansbotten, som om i korta skärande
stråkdrag aftecknades de hvinande
gisselslagen af förföljande Erinnyer. Förfäran
och blygsel fick ett uttryck så klart och
gripande, att en hvar i kretsen kände
en dunkel sjelfanklagelse röra sig på
botten af hans själ. Men hvad aktade
han på de bleka ansigten, i hvilka
spänning och öfverraskning målade sig,
— hans ögon hvilade med ödmjukhet
och ängslan på ett par andra ögon,
hvilka med en lång, från själens djup
hämtad blick ,sågo ängsligt forskande på
honom igen. (Forts.)
Från scenen och konsertsalen.
Stora teaterns anmärkningsvärdaste
repris under de senaste veckorna är »Nonna»,
Bellinis gamla välkända opera, som nu
tyckes ega en nästan lika stor
dragningskraft som för tio år sedan, då den sist
stod på repertoaren med en synnerligen
utmärkt rolbesättning. Ännu smekes
man af dess sydlänskt fagra, elegiskt
sångbara melodier, om ock operan i det
hela taget med sin föga vexlingsrika
handling, sin svaga dramatiska kraft och
sin enkla orkesterbehandling svårligen
förmår tillfredsställa de fordringar i detta
hänseende som vår tid kan uppställa.
Afven tillfället att få höra en hegåfvad,
här länge saknad sångerska utgör en af
Norma-representationernas »great
attrac-tions», nemligen fröken Pyk, som i
titel-rolen f. f. g. efter längre tids bortvaro
åter beträder vår operascens tiljor.
Fröken Pyk har nemligen under de senare
åren mest uppehållit sig i England, der
hon ined framgång låtit höra sig, dock
endast vid konserter, hvarigenom hon
icke haft tillfälle alt göra några sceniska
studier, som naturligtvis skulle befastat
hennes framgång som operasångerska.
Emellertid lär en plastisk studiekurs i
hemlandet inhemtats, hvilket också på
sina ställen märktes, äfven om, som sagdt,
skådespelerskan fröken Pyk var densamma
som förr.
Nu bör doek icke lenmas osagdt, att
Norma just ej kräfver något lifligare spel,
hvarigenom man mera egnade sin
uppmärksamhet ät sångerskan fröken Pyk,
som onekligen gjort synnerligen vackra
och beaktansvärda framsteg, förtjenta af
desto större erkännande, som de härflutit
från trägna och allvarliga studier.
Isynnerhet ät koloraturfacket, som väl förut
ej varit fröken Pyks specialitet, synes
sångerskan ha egnat sig med allt nit,
och den ganska obesvärade färdighet
hvarmed hon besegrade de stora tekniska
svårigheter, som finnas i Normas parti,
bör med beröm framhållas. En liten
anmärkning vis-å-vis sångmanéret:
munnen öppnas nog mycket vid angifvande
af de höga tonerna. Detta manér är
hvarken vackert eller nödvändigt, och är
ju dessutom så lätt att undvika. En
annan sak — månne bruket af höga
klackar var modernt hos druidernas
prestin-nor? Vi tro det knappast.
Man har framhållit önskvärdheten
af fröken Pyks engagerande vid k.
lyriska scenen. Härom råder väl icke mer
än en tanke, och fröken P. skulle
visserligen hlifva en mycket behöflig
förstärkning vid vår opera.
Fröken Grabotv utförde Adalgisas parti
och, efter måttet af sina krafter, på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
