Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderman inledt sin musik till
Orlean-ska jungfrun, såsom en af århundradets
yppersta uvertyrer. De från Abr. Hirsch
till oss insända balladerna
(Tannhäu-ser, Qvarnruinen) äro viil inga
nyheter annat än så till vida, att de
nu båda särskildt föreligga i
klaverut-drag. Men just i denna billigare och
allom tillgängligare form torde de blifva
välkomna och erhålla den större
spridning, som de på grund af sitt
musikaliska värde förtjena; särskildt låter
Tann-häuser — Södermans bästa ballad näst
Die Wallfahrt nacli Kevlaar —
förträffligt sig utföras äfven i denna gestalt,
hvaremot Qvarnruinen är svårare. De
musikföreningar, som hafva tillgång till
orkester, böra visserligen icke underlåta
att skaffa sig partituren till båda, enär
Södermans instrumentation utgör en af
de väsentligaste sidorna i hans genialitet,
enligt livad ock den nyss nämdc
biografen öfverlygande uppvisat. — Richard
Hennebergs skickligt gjorda potpurri
ur Hin ondes lärospån må äfven till
det bästa anbefallas. Hälst hade vi
emellertid sett, att denna den svenska
operettkompositionens ostridigt mest lyckade
produkt blifvil utgifven i fullständigt
kla-verutdrag med text, eller åtminstone att
de fyra sånger ur densamma, som för
omkr. 10 är sedan utkommo, måtte
blif-vit kompletterade med några (ler.
Då ej flere ord torde bchöfva slösas
på dessa redan bekanta och erkända
saker, hafva vi här hufvudsakligen att
sysselsätta oss med Normans senaste
storverk, Concertstyeke för piano och
orkester, op. 54, hvilket föreligger i
tryck med ackompanjemanget arrangeradt
för ett andra piano i orkesters ställe samt
försedt med antydningar om
instrumentationen; livaijämte orkesterstauimor
säljas särskildt. Troligen äro vi ej
ensamma om den åsigten, att Normans
tidigare pianoverk i allmänhet äro så ’att
säga mer absolut musikaliska än absolut
pianomässiga, med andra ord, att de i
trots af sitt allmänna konstvärde icke äro
specielt hvad man kallar »tacksamma»
för en pianist, detta beroende derpå, att
de icke voro i sjelfva konceptionens
ögonblick fullt införlifvade med en uteslutande
pianistisk fantasi, icke enkom »tänkta för»
pianot, med dess egendomliga,
individuella klangverkningar, dess trängande
be-hof af livad tysken benämner »Spielfulle».
Skulle denna vår anmärkning vara riktig,
så är det säkert, att detta konsertstycke
i det afseendet högst fördelaktigt skiljer
sig från tonsättarens föregående saker för
piano, hvarvid visserligen den
omständigheten ock får tagas i betraktande, att
detta stycke är mer än de föregående
ämnadt att vara särskildt
konserle-rande, då naturligtvis nyss nämda
Spielfulle mer än eljest måste tagas i
anspråk. Dermed är dock icke sagdt, att
det upplöser sig uti idel pianistiska
virtuoskonster å la Liszt, med uppoffrande
af den absoluta musikaliska formens
fordringar. Tvärt om. Tekniken är vida
mera Mendelssohn än Liszt, och hvad
formen beträffar, sä torde man bi svårt
att bland Normans samtliga större
instrumentalkompositioner uppleta ett stycke
sä plastiskt klart, så — med all finess
och beundransvärd lärdom i
utarbetningen — fullständigt fritt från grubbel,
sentimental bredd eller störande »Maclie»,
egenskaper, hvilka kanske ej utan skäl
fordom förekastats många Normans större
arbeten särskildt på symfoniens och
qvar-tettens område. Om äfven härutinnan
sjelfva kompositionens ändamål spelar in
— i det ju ett konsertstycke enligt sin
natur måste ega en mera populär
hållning än t. ex. en stråkkvartett — så
äro likväl dermed icke gifna alla
element till en förklaring af fenomenet. Fä
vi våga en gissning, så vore det den,
att tonsättaren — oafsedt den allmänna
högre mognad som följer med är och
erfarenhet — dels må hända lättare
nu än förr, dä han var tyngd af ett
pinande dagsverke, kan låta ingifvelsens
spänstiga vingar sträcka ut i skapandets
fria glädje, dels ock väl icke utan vinst
genomgått den plastiskt renande skärseld,
som arbetet med säng- och särskildt
a cappellamusikcn alltid erbjuder. Han
vore i sä fall icke den ende, som från
sångens fritt vågoinsvallade sagoö
hemfört en Ariadnetråd till ledning i
instru-inentalmusikens mystiska labyrinter.
Musikhistorien känner åtminstone ett
lysande exempel: Robert Schumann.
Utrymmet förbjuder oss att utförligt
genomgå alla de anmärkningsvärda
punkterna i detta arbete, som utom Webers
berömda »Concertstiick» ej torde ega
mänga motstycken, värda en liknande
popularitet. 1 sjelfva anläggningen är det
ganska originell, i det introduktionen
(F-dur) redan upptager den melodi, som
sedan i sjelfva hufvudsatsen (F-moll)
tjenstgör som kontrasterande sängtema;
härigenom kommer hela stycket att börja
i dur och sluta i moll, i stället för att
förhållandet annars vanligen är tvärt om.
Det dystra slutintryck, som på detta sätt
kunde befaras, motväges dock — alldeles
som ofta hos Beelhoven — genom
moll-temats energiska bygnad och
utarbetningens käcka slagfärdighet, som äfven i en
vemodskuggad stämning verkar
stålsättande, i stiillet för nedtyngande.
Vi ha uppehållit oss så länge vid
Normans verk, att vi endast ega plats
för en kort och kraftig rekommendation
äfven åt Hallströms eleganta och läckra
Fyra sånger för en röst och piano,
Nordqvists välklingande och spelbara
Romans, n:r 5 af Violinistens repertoir,
samt Foronis tjusande och briljanta
Etude mélodique (nouvelie edition).
A. L.
––––––-
Ett konstnärslif.
1.
Dissonanser.
a|jjj)et skulle 4>li konsert pä qvällen. Den
gamla staden Reval med sina åldriga
hus och högtorniga kyrkor hyser inom sina
murar ett folk som står särdeles högt i
bildning. Man älskar de sköna konsterna
och hyllar musiken som den ädlaste af
dem. Euterpe med lyran står målad
öfver månget boningshus och inuti
dyrkas 1 ion andäktigt.
Medan det bullersamma lifvet i
ve-stibulerna och konsertsalen utvisade
publikens intresse för hvad som komma
skulle, stod konsertgifvaren i
artistrummet och beskådade sin bild i den stora
spegeln midt i rummet. Hvad såg han väl?
En gosse på 10—12 år, iklädd en
rock af svart sammet och små knäbyxor,
intet vidare. Ett blekt ansigte med stora,
svärmiska blå ögon och ett svall af gula
lockar, en liten, lin mun med några drag
omkring, som läto åskådarn ana ett mera
än vanligt känsligt sinne, se der livad inan
i första ögonblicket såg, om man ej
föredrog att se pä bipersonerna der borta vid
sollän.
Den ene är lädren, den andre lärarn.
Hvilken bild af missnöje och trötthet
företer han icke, den äldre af de båda.
De vackra dragen hänga slappt, hans
ögon halfslutas och sömniga kasta de endast
nu och då en blick af misstro och ovilja
på barnet vid spegeln, medan hans
väsen i öfrigt företer en sällsam blandning
af skygghet och djerfhet, af förstånd och
tankeslöhet.
För en tid af endast 6 år sedan var
dock denne man ännu någonting helt
annat. Läkare till yrket, skicklig och
öfverliopad med patienter och penningar,
omtyckt och beundrad för sin ovanliga
diktarfönnäga, för sin sköna sångröst och
sitt utmärkta sätt att spela piano, violin
och violoncel I, var doktor Sachs en man
som i Östersjöprovinserna vid den tiden
hade ett namn med klang, som det heter.
Hans fall hade skett fort och oväntadt,
och han var blott en ruin af sitt forna
sjelf vid den dag vi omtala. Offer för
sin passion för berusande drycker, var
lifvet honom en hörda, isynnerhet efter
hans unga hustrus död. Hans affärer
voro i grund derangerade, hans praktik
slut och hans hem förstördt.
Den andre, lärarn, är en fullkomlig
motsats till den äldre. Hans kraftiga,
manliga figur, hans vackra, mörklockiga
hår, hans ädla ansigte med det öppna
uttrycket, allt ger tillkänna att man har
framför sig en normal menniska, en
lycklig och kraftfull personlighet, full af
sjelf-känsla och berättigad stolthet. Skulle
han väl kunna annat än vara stolt, han,
afguden, den unge, genialiske konstnärn,
Stern, pianofortekonungen, Schumanns
älsklingselev och lärare till underbarnet,
som skall fram i dag för första gången,
gossen Fredrik Sachs.
Klockan slår derute; man börjar.
Den briljanta capriccion af
Mendelssohn begäres och gifves dacapo. Eleven
har spelat »snällt», inga falska grepp och
ingen orenhet i tekniken, från början
till slut utanlexa, uppramsad med
aktningsvärd felfrihet och aktningsvärdt lugn,
— men geniet, märkvärdigt så ansadt
det blifvit, nästan till oigenkänlighet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
