Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det han mera koncentrerar odi begränsar
dem än i »Paulus».
Vi skola nästa gang återkomma lill
ämnet och utförandet i Musikföreningen.
A. L.
Ett spektakel.
M.-I anledning af att Mozarts odödliga buflii
ä nvo kommit pä tapeten, tilläta vi oss
att ur O. Wykandera med godlynt sarkasm
<x’li (len finaste urbanitet skrifna »Ur minnet och
Dagboken» anföra följande Instigit uppträde i
»Fi-gtiros bröllop» mellan grefvinnan — Knlxirn och
Susanna — Widerberg:
Teatern föreställer grefvinnans sängkammare.
Den af en ljuft svärmisk känsla intagna damen
stod midt pä scenen, och snart borde man, huru
bon med toner, som skulle vara vedmodsfulla,
Sjöng:
»Miltla himmel, se min smärta!
Se det q val, som tär mitt bröst!» etc.
Vid slutet af arian följde en artig appläd,
och publiken tog säkert för gifvit, att ingenting
skulle kunna störa den milda stamningen hos
artisten eller komma henne att falla ur sin
roll. Nu visade sig Susanna, lifter livad jag
pä grund af läng erfarenhet numera kan förstä,
kom bon — möjligen med afsigt — in sä pass
tidigt, att bon till nägon del förstörde applåden.
En hög rodnad blossade upp ofvanför sminket pä
grefvinnans kinder, och i stället för att, säsom
det star i rollen, med vek stämma säga: »kom,
min Susanna, lierätta mig hela förloppet!”
yttrade bon i högdragen ton: »sätt fram en stol,
Susanna!» Xu var det Susannas tur att blifva
blossande röd. Hennes läppar rörde sig, och
bon svarade någonting, som publiken ieke kunde
böra. Som man sedan berättade, hade bon sagt:
»det kan du göra sjelf, din — t. ex. elaka
men-niska.» Uttrycket, som var mycket starkare,
kan verkligen här ej atergifvas. Emellertid
hördes det i orkestern, och hofkapellmästaren, den
jovialiske Johan Benvald, utbytte en hastig blick
med Handel och August Benvald, hvilka sutto
honom närmast, oeh utbrast i ett skratt, som
han hade svärt att dölja och som verkade
smitto-samt pä hofkapellets samtlige ledamöter. Det
Ixir-jade blifva lifligt i orkestern. På scenen såg man
grefvinnan taga några långa steg emot en
länstol, som hon häftigt ktmfläde fram till
toilett-bordet, der hon satte sig. Hennes vänliga ord
till Susanna läto som ett ilsket brummande, oeh
Susanna, som vi veta var mveket musikalisk,
underlät ieke att svara i samma tonart. En
rörelse af förvåning genomfor salongen, oeh man
sag pä hvarandra med fragande blickar. Det
var också ett alldeles nytt spelsätt, helt olika
det man hittills varit van vid. Men
öfver-raskningen nådde sin höjd, da man tydligt
såg, att när den ena af damerna talade högt,
rörde sig den andras läppar hastigt och
oafbru-tet. De routinerade skådespelerskorna glömde
icke ett ord af hvad som stod i rollen, men det
var uppenbart, att medan den ena sade livad
hon skulle säga, hviskade den andra något, som
hon icke skulle säga. De grälade... oeh det
inför publiken! Man tyckte sig äfven märka,
att Susanna var något härdhändt vid ett försök
att ordna grefvinnans här. Ett sorl af ovilja,
blandad med munterhet, hördes frän salongen,
men tycktes icke inverka störande på de
upp-trädande eller göra slut på uppträdet. Man
befarade det värsta, dä ändligen Figaro gjorde sin
entrée tidigare än han skulle oeh derigenom
gjorde slut på den pinsamma, men ändock
lustiga situationen.
Jag hörde Jenny Lind 184!? sjunga
grefvinnans och 1848 Susannas parti. Jag har
således ädlare och i konstnärligt afseende rikare
minnen af »Figaros bröllop»; men ett roligare
minne än det från den 1!? Januari 1839, bar
jag ieke.
"oMT
4
Musikpressen.
I. Musikalier-
100 Svenska danspolskor
förnämligast från Södermanland och
Östergötland, 3:e samlingen, satta för piano
af A. CL Rosenberg. Stlilm 1882. kr.
2,50. — Orsaken hvarför denna tredje
samling ntgifves i tryck, säges af ttlg. vara
densamma som föranledde de båda
föregående häftena, nämligen att freda
melodierna från den glömska hvartill de
synas förfallna, sedan det instrument, på
hvilket de ursprungligen utfördes, violinen,
småningom upphört att synas i allmogens
händer. Om utg. nogare hade tänkt sig
in i sist nämnda punkt, så skulle lian
oek hafva funnit nödvändigheten af att,
oin icke just uppteckna sina polskor
uteslutande för violin, så åtminstone t. ex.
genom olika storlek utmärka just de
noter, hvilka af violinen skola utföras, och
de som äro utg:s egen pianistiska
tillsats. Vid betraktandet af ulg:s
diskantnoter anar man nu visserligen att
åtskilliga af de dubbelgrepp som der
förekomma verkligen utföras af
bondspelmännen, ja till och med flerstämmiga
ackord synas antydas af utg:s arpeggier, mer.
huru och huru långt flerstämmigheten i
folkets praxis är använd, skall i mänga
fall knappast ens den med både
violinens teknik och folkspelets
egendomlig-heter innerligt förtrogne kunna annat än
aflägsel gissa sig till. Undertecknad gjorde
denna anmärkning redan mot utg:s förra
samling, men utan påföljd. En mera
vetenskaplig noggrannhet härutinnan hade
emellertid ökat samlingarnas värde utan
att förringa deras pianistiska spelbarhet.
Den senare hade ej heller behöft
försvåras, ifall utg. utbytt sitt något enformiga
harmoniska aekompagnement mot en mera
karakteristisk behandling. Lindemans
sättning af norska folkmelodier är i detta
fall ett mönster, som ej nog kan
anbefallas. Med dessa anmärkningar vilja vi
emellertid ingalunda tillbakasätta den
verkliga förtjenst utg. inlagt genom att i
lättfattligt arrangement framlägga dessa
folkets melodiskatter, för hvilkas
uppsamlande han har att tacka organisten
Pontus Schwalbe i Björkvik. Flere af
polskorna äro originella nog, t. ex. n:r 2
med sin pikanta modulation till moll, n:r
58 med sin ej mindre oväntade utvikning
till underdominantens tonart, n:r 83 med
sin ovanliga rytmik af halfperioder på 5
takter i st. f. 4, n:r 100 med sina käcka
språng i undecimor och decimor m. 11.
Anmärkningsvärdt är att öfverallt,
hvar-est ett stycke i dur har en mellansats i
moll, denna utvikning sker, icke till
parallellen, utan till tonarten pä samma
steg, allsä aldrig c dur — a moll, utan
c dur — c moll.
Ett litet hymnar i um. 12
kyrkliga sångmelodier, rytmiskt och melodiskt
beriktigade, med användande af Canon,
dubbel kontrapunkt etc. enkelt
harmoniserade af J. F. Lagergren. Sthlm 1882
Kr 1. Detta häfte må här vänligen
anmälas så mycket hellre, som det står
ensamt inom var literatur. Något försök
lill kanoniska bearbetningar af våra
koraler existerar nämligen här förut, så vidt
vi veta, icke. Utg., bekant såsom nitisk
koralist af frisinnad riktning, har med
stor fyndighet i både urval och
behandling gifvit intressanta prof på huru
tacksamma många koralmelodier kunna vara
i detta afseende, i det han visat huru
nämda melodier mäkta kanoniskt besvara
sig sjelfva, än utförligt än fragmentariskt,
än i stretta än på längre afstånd, än i
enkel än dubbel kontrapunkt: mellan
sopran och tenor i n:r 3, 9, 11 samt
sär-skildt n:r 10, hvarest de fyra
melodifraserna kontrapunkteras mot hvarandra, så
att 1 sättes mot 4, 2 mot 3, 3 mot 2
och 4 mot 1; mellan sopran och bas i
n:r 6, 8; mellan tre stämmor i n:r 2,
4, 5, 7, samt mellan alla fyra stämmorna
i n:r 1, der första melodifrasen passar
till kontrapunkt mot alla de följande, och
n:r 12, der likaledes första temat
åter-uppträder öfveralt, särskildt öfverraskande
präktigt vid forte i andra reprisen.
Stäm-föringen är i allmänhet oklanderlig. Rena
qvintföljden i n:r 2, t. 6—7, da—cg,
kan försvaras, enär c icke är ackordnot
utan blott vexelnot till h. Blott några
erinringar! I n:r 3 ser det ut att bli
tillfällig femstämmighet, då utg. tecknat tre
noter och två pauser i början af t. 3
och 8. N:r 4 är origtigt företecknad med
fyra kors, förmodligen för att ge det hela
ett doriskt utseende; men melodien är
alls icke dorisk och företeckningen bör
vara tre $.
Från G. Warmuth i Kristiania ha vi
fått mottaga ett stort antal nothäften.
Då det emellertid egentligen är svensk
musik som ligger Svensk musiktidning
om hjertat, kunna vi endast korteligen
påpeka det mest framstående, såsom P.
Winges melodiska och stämningsfulla
Romanser (5 häften), Backer-Gröndabls
klangsköna Trois morceaux (3 h.)
och briljanta Etudes de concert (3
h.) Cappelens Nocturne i Chopinstil,
Heyerdahls lofvande Violinsonat,
Wannuths förut anmälda Sörgemarch,
Svendsens berömda,likaledes förut
om-talade Violinromans, som nu
föreligger för violoncell m. m. A. L.
Sauret på lokomotivet.
gaiiret, som en lördagsafton konserterat i
Cre-feld, skulle på följande söndag medverka på
en matiné i Diisseldorff. Men konserten slutade
sä sent, att Sauret ej kunde medfölja det sista
tåget till Dusscldorff. Hvad var nu att göra?
Skicka återbud om konserten? Det kunde och
ville lian icke, ty matinén egde rum för
välgörande ändamål, och som vanligt baserade sig den
förnämsta dragningskraften på hans medverkan.
Sa ii let vände sig då i sin nöd till
stationsinspektoren. »Går det inte åtminstone något
godståg, som kunde taga mig med?»— »Jo det gör
det», svarade denne, »men då måste ni ställa er
väl med lokomotivföraren; vill han taga er med
på lokomotivet, så är ni ur er dilemma» — och
Sauret talade vid lokomotivföraren, som till
namnet kände den berömde konstnären ocb var stolt
öfver att få föra honom pä sin ånghäst. Liksom
Mefisto med Faust jagade fram i natten till hox-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
