Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonkonsten såsom ett slags tonande oeh
tillvarons gåtor lösande filosofi samt ställer
henne öfver alla andra konster — just
detta tillvann honom sympati från mänga
musiker, hvilka i stället bortsågo från
hans öfriga underliga’ åsigter». Samme
författare uppvisar äfven Wagners
beröringspunkter med nyromantikerna Schlegel
och Muller, särskildi i uppfattningen af
qvinnan och qvinlig kärlek. Om
härutin-nan ej sällan hos Wagner en raffineradt
sinlig naturdyrkan lyser fram, sa slår
denna doek lika gerna öfver till sträng
botpredikan, oeh hans religiösa mysticism
torde kunna sägas vara en frukt af samma
tidsbehof som alstrar pietismen, spiritismen
och liknande rörelser. Mera erinrar han
doek om någon kristen hedning från sjelfva
brytningstiden mellan medeltid och
grekiskt skönhetsideal, hvilket senare han
trott sig häfda särskildi i sin ifran för
konsternas samverkan och för periodiska
»festspel». Genom Parsifal ha dessa fest
spel fått en bestämd religiös prägel;
måhända får man här framdeles förverkligad
Rubinsteins dröm om den »andliga operan»,
eller ock ett idealiseradt motstycke till
passionsspelen i Oberainmergau. Ty det
är Wagners ovanskliga ära, att i trots af
sin väl minutiösa musikaliska texttolkning
efter bokstafven — starkt erinrande om
den naturalistiska skolans simpla
fotogra-liering af naturen — har han dock. i
motsats mot naturalisterna, uti sin
grundtendens i del hela alltid burit
idealets fana högt. .4. L.
Brännande frågor.
Kfter O. Lemtmmi.
Xngenting ligger mig mera fjerran än
att vilja förneka sanningens förenlighet
med mildhet i kritik, men en gräns måste
orubbligen fasthållas för de prestationer,
hvilka kritikern har att bedöma i
konsertsalen, en gräns öfver hvilken
välviljan sjelf ej får gå. Under loppet af
sista vintern har en mängd unga
konst-idkare uppträdt i konsertsalarne, hvilka
mer höra till skolkanimarn än
konsertsalen. hvilkas prestationer i första rummet
den samvetsgranne läraren men ej
konstkritikern har att korrigera, och emot
exponerandet af sådana elevarbeten bör
kritiken ej ha någon skonsamhet. Endast
det strängaste tillbakavisande af sådana
ännu ej flygfärdiga »framtidsmusiker» kan
göra ett slut på ofoget med dylika
A-B-G-darie-konserter; tillställarne af sådana
böra bringas till visshet om, att deras
framtid möjligen kan komma i fara genom
en skarp kritik, de skulle då betänka sig
något, innan de helt omogna trädde fram
för offentligheten och kallade inom
skran-korna kritiken, som i sjelfva verket ej
har’ att döma om skolarbeten utan om
konstproduktioner. Del kunde tyckas, som
vore det obehöfligt att vända
uppmärksamheten pä alla de faror, som äfven i
andra afseenden hota omogna
konstalum-ner genom deras för tidiga uppträdande;
massan af dåliga och medelmåttiga
musiklärare visar allt för tydligt, hvart det bär.
Få naturer äro i ungdomen starka
nog att till verkliga värdet uppskatta det
billiga beröm, som slösas på dem af
föräldrar, anhöriga, vänner och bekanta.
Med sådant begär hos svaga naturer att
förr tillegna sig oförständiga menniskors
tanklösa beröm än de förståndigas
rättvisa klander, händer det alltför lätt, att
sådana halfmogna konstvänner, berusade
af sina närmastes bifallsjubel, inbilla sig
alt de redan hunnit öfver arbetstiden, och
mången på lyckligt sätt förberedd
utveckling varder på detta sätt helt tvärt
al-bruten, och det musikaliska proletariatet
riktadt med en ny personlighet. < )ch
hvad dessa omogna individer astadkomma
för skada såsom musiklärare, det kan
endast den bedöma, som känner
beskaffenheten af den musikaliska bildningen inom
familjerna i allmänhet. Den blandning
af vårdslöshet och oskicklighet, den
förfärliga grad af okunnighet och
smaklöshet, som vid sidan af en högt stegrad
sjelfkänsla och omåttligt öfverskattande
af den egna förmågan, i det stora hela
uppenbarar sig i musikundervisningen,
måste fylla den insigtsfulle betraktaren
med bäfvan. Visserligen är det en
vacker tanke atl konsten skall
genomtränga folklifvet för att uppfylla sin
förädlande mission, men är det konst,
hvilket såsom sådan inläres hos vår ungdom;
kan känslan för det sköna och ädla
verkligen uppväckas på det sätt, som
musikundervisningen handhafves af det stora
flertalet af våra musiklärare, eller sådana
som anse sig vara det? Ordet »billigt
och dåligt» — i många fall
komplette-radt med varianten »dyrt och dåligt» —
har beklagligen allt för stor tillämpning
på den musikundervisning, som skall vara
tillräcklig »för hemmet», och om i likhet
med de bekanta godtköpsbasarerna en
musikskola inrättades, der man »för
endast 50 öre» kunde drilla sig till högsta
virtuositet, så är jag öfvertygad om, att
denna skulle anses alldeles förträfflig.
Ty större än missbildningen hos en
stor del af musiklärarne är oförständet
hos fäder och mödrar, hvilka med lätt
hjerta anförtro sina barns musikaliska
uppfostran åt sådana personer, som mindre
utmärka sig genom vetande och
erfarenhet, än genom fordringar på minsta
möjliga honorarium. Till dessa sparsamma
husfäder sluter sig ock det species af
musikkännare i mängd, hvilka berömma sig
af »atl vara alldeles omusikaliska men
pä det nogaste höra hvarenda falsk ton».
Och dessa bilda nu den tacksamma
publiken pä A-B-C-darie-konserterna a hvilka
man uppreser altaren åt den konstnärliga
omogenheten och på grund af hvilka en
»välvillig, mild kritik» betalar premien a
försäkringen af konsertgifvarens
ärefat-liga framtid. Sa sammansluter sig den
ring, hvars begynnelsepunkt visade oss
det offentliga musiklifvets missriktning
och hvars ändpunkt är missriktningen af
den privata musikodlingen. 1 afseende
pa den senare göra sig konstnärer af rang
beklagligt vis till medskyldiga, sa till vida
som de försmå att befatta sig med
elementarundervisningen. Det lins likväl
många förståndiga föräldrar, som gerna
skulle vara villiga atl för sina barns
musikaliska uppfostran bringa större offer,
och för hvilka dock ej finnes någon
möjlighet att erhålla goda lärare redan till
första undervisningen, emedan det i
konstnärskretsar ne anses ined värdigheten
oförenligt att öfvertaga den samma. Ar icke
detta likväl en alldeles oberättigad
fa-fänga? Skall ej den lärare, hvars
synkrets går utöfver handtverkets gebit in
pä den verkliga konstens, utölva ett
annat inflytande på sina lärjungar, skall han
ej genast från början, genom
bekantskapen med del ämne som skall bearbetas,
lägga en säkrare grund till sin lärjunges
musikaliska uppfostran, än denne
»pedagog», hvilken sträfvar att med
förvånansvärd hastighet bringa lärjungen framåt
och dock endast strör sand i ögonen pä
föräldrarna?! Äfven i
elementarundervisningen förmår konstnären atl verkligen
tjena sin konst, ofta mer än genom
välmenande, men för konstens utveckling
alldeles betydelselösa kompositionsförsök, och
om Richard Wagners påstående, att
konsten endast förnedras genom konstnärerna,
är sant, så ligger ock i detsamma
inneboende denna andra sanning, att konsten
äfven genom konstnärerna kan höjas.
Dertill förslår ej ensamt den olfentliga
konstodlingen, denna skall fastmer stödja
sig på den privata, och ju mer verkligt
konstnärligt vetande genom konstnärerna
utbreder sig i hus och hem, desto
vidsträcktare och inflytelserikare skali den
offentliga musikodlingen gestalta sig och
desto mer skola missbildningarne hos
denna aflägsnas och omöjliggöras. Liksom
konstnären, så bör ock kritikern ha detta
mål i sigte; har den förre i
offentligheten och privatlifvet fältet för sin bildande
verksamhet, sa har den senare det
endast i offentligheten. Båda må framför
allt vara sanna i hänvändandet till
konstidealet; detta må gifva dem i handom
måttstocken för deras verksamhet, men ej
hänsyn till personer och omständigheter.
Huru Gouiiod blef musiker. Da Uoimod
redan i kollegiet hos »pappa Pierson» klottrade
noter, kallade denne in honom i sitt rum en gång.
»Dina föräldrar beklaga sig öfver dig», sade
Pierson, »de vilja inte tia någon nmsiker i sin
familj. Du skall bli professor.»
»Aldrig!»
»Du har nu bara att välja mellan grekiska
oeh latin.»
»Men jag vill hli musiker!» sade liounod.
»Du? Ali, prat! Det går ju alls inte för
sig. Kiir öfrigt ska’ vi se livad du kan. Ilär
har du papper och penna. Komponera mig nu
en aria till Josefs ord: .V peine au sortir de
1’enfiince!»
Det var lofstund.
Innan klockan böljade ljuda till nästa
ar-k’tstinnnes böljan, kom (fotinod tillbaka med
papperet fullskrifvet.
»Redan!» utropade Pierson, »na så sjung nu!»
Gounod sjöng och spelade, och »pappa
Pierson» blef sä rörd, att han under tårar slöt
honom i sina armar, utropande:
»Ack, min käre vän! Xu få de säga livad
de vilja! Blif du musiker!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
