- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 3 (1883) /
42

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

om »le fmge uj*pg<’)nis pii li’mgre tid, «h*Ii dels
noggrannare Itcriikningnr göras ocli
iintlanntls-cniigaie anstalter träffas i den högst vigtiga
fraga il om uppsättande af större npemr. li vilkas
kostnader ieke alltid kunna lietäckas af det
lö-(Kinde arets mettinkonister, utan kriifva en
längre ti<I tor att hlifva ersatta. Da emellertid
kostnaden maste goms oeli spolarets ekonomiska
resultat sedan läggas till grund för bedömande
af fragan, huru vida k. teatern »burit sig eller
ieke»>, blir följden en äter upprepad klagan
öfver att *»a ii v» visat si«; ltrist vid teatern*,
som ater föranleder till l*tänkli«diot, huruvida
iiu-d statens iitVi^i uppgifter kan vara förenligt
atl nmliiigiui vn institution, som ständigt
kräf-ver nya < k-Ii förökade npisifiringnr. Det
f*>r-liidler si«; med tintern som med den enskilde,
hvilken arlietar under inflytelsen af ekonomiskt
lietrvek, att den lijelp och det liistanil, som
honom lemnas, maste vara tillräckligt, om ieke
betrycket oti|i|)ltörligen skall ökas; och en
ytterligare jämförelse ligger nära till hands emellan
teatern och en indiistriidkarc. hvilken, i ovisshet
om hans rörelse -kal 1 elter arlietsarets slut
fort-lefva eller icke. förhindras att ställa sin
tillverkning «hIi trätta aftal om inköp af forrad pa
fördelaktigare vilkor, än den måste underkasta
sig, som, sa att siiga, lefver tör dagen. Atl
det understöd, som de k. teatrame fatt atnjuta,
ieke varit afpassult efter liehofvet, synes blott
vid en blick pa det förhållande, att sedan
teatrarna under en följd af ar ansetts liehöfva och
äfven fatt atnjuta ett ärligt statsanslag af 75,00<l
kronor, hvilket visat sig ieke alltid fylla deras
liehof, detta belopp, ehuru teatrarnas
attönings-stat <H«h utgifter af inanga skiil nr frän ar ökats,
likväl blifvit neilsatt med ett lielopp af 15,000
kronor, genom hvilken åtgärd institutionens
styrelse blifvit pa förhand dömd att arbeta under
abnorma förhållanden, som omöjligen kunnat
leda till annat resultat, än den arliga brist, som
icke af annat iin ovanligt gynsamma och
oberäkneliga förhållanden kunnat förekoninuts.»

Att riet nuvarande anslaget är för
litet, framgår bland annat af en
jämförelse ined flere andra länders förnämsta
operascener. Enligt en uppgift i Le
journal de musique atnjuta följande teatrar
följande anslag:

Pariser-operan 8(10,000;

Kejserliga teatern i Berlin 700,000;

Stiittgart-tentem 025,000;

Kgl. teatern i Dresden 400,000;

Kejs. teatern i Wien 300,000;

.‘’an Carlo i Neapel 300,0n0;

A polio i Kom 200,000;

Kgl. teatern i Kjöbenhavn 250,000;

Teatern i Carlsruhe oeh Weimar 2.50,000;

Teatern i Miinehen 195,000;

La Seala i Milano 175,000;

Bellini-teatern i Palermo 120,000;

La Monnai i Kriissel 100,000;

Kgl. teatern i Turin 60,000;

La Pergola i Florens 40,000; allt francs.

Dä de k. teatrarnes i Stockholm
sammanlagda anslag f. n. utgör endast
omkr. 83,300 francs, (noga taget 60.000
kr.) *, sä (inner man atl de skulle slä
hland de lägsta pä denna lista, soni ända
långt ifrän är uttömmande. Noga taget
är det ingen af alla dessa teatrar som är
sämre lottad, ty de italienska, som i
allmänhet torde vara rymligare, göra
säkerligen äfven utan anslag vida bättre
affärer än våra. Oeh bland de bättre
lottade åter finna vi ej blolt de stora
kulturländernas teatrar, utan äfven sådana i
långt mindre stater än Sverige, såsom
Wiirtemberg, Sachsen, Danmark, Baden,

* 11. m:t konungens hidntg utgör nämligen
intet anslag, utan endast betalning för de
platser han disponerar, pa Dramatiskan ej ens
detta, på Storan visserligen med dubbelt förköp.

Weimar. Sant är att i flere utländska
samhällen specielt det furstliga
tillskottet torde vara större än här; men detta
minskar icke skyldigheten för staten atl
ti sin sida söka bereda nationalscenen
en tryggare ställning. Det furstliga
täla-nioilel kan man ju för öfrigt icke alllid
göra räkning på, äfven om man kunde
hysa ell visst hopp all en konung med
enskild förmögenhet och lilligl
konstintresse malle i utomordentliga fall
ständigt komma teatern till lijelp, dervid
blott följande liögsiula traditioner från
siiiit samtliga föregångare ända till ocb
med nationalscenens skapare.

Den enda rimliga invändningen, som
kunde göras mot behöflighelen af
anslags-förhöjning, vore naturligtvis den, alt en
annan teaterstyrelse möjligen skulle sköta
itlTären bättre. Men da denna
invändning sit vidt vi veta gjorts mot alla
styrelser förut, så är det väl dock
sannolikare. att svårigheterna verkligen varit
oöfvervinnerliga, än att alla styrelser
varit odugliga. Hvad den nuvarande
beträffar, sa kan det väl sägns, ut t bon
begått några missgrepp, men svårligen
ititgol väsentligare fel. Tvärt om
utmärker bon sig synnerligen fördelaktigt
framför den föregående. Ej blott att
arbetsflit och regi äro betydligt
förbättrade; äfven repertoaren har — hvad
särskildi beträffar Stora teatern, den som
här närmast intresserar oss — pä ett
fulll värdigt sätl upprätthållits. Så har
från och med hösten 1881 upptagits af
nya eller pa länge ieke gifna
musikpje-ser: Ett litet huskors, Nordens stjerna.
Konung för en dag, Rigoletto, Melusina,
Cora och Alouzo, Hin ondes lärospån,
Judinnan, Norma, Fidelio, Melistofeles,
att icke nämna den mera stående
repertoaren. Om än kritiken bekämpat
några misstag i engagements- och
rollbesättningar, ölverllöd i personalen och
öf-versväntning af debutanter, sä spelar alt
detta doek icke någon ekonomiskt så
betydande roll, att direktionen endast för
den skull bör fällas eller afskedas, ltälsl
det motväges af åtskilliga ekonomiskt goda
ideer, såsom återinförandet af
abonnements m. m. Eldsvådor och ogynsainma
konjunkturer kan ju ingen teater i
verl-den förebygga, och man bör i hvarje
fall hålla direktionen räkning för att hon
begärt tillökningen endast i form af
kreditiv, hvilket ju i händelse af
ovanligt gynsamma förhållanden kanske alls
icke behöfver tillgripas.

* *

*



Sedan ufvanstående var nedskrifvet,
ha vi hört det ryktet med bestämdhet
upprepas, att k. maj:t föreslagit
Dra-niatiskans försäljning och Stora teaterns
ställande pä entreprenad. Vi skulle pä
det djupaste beklaga, om detta komme
att ske Irots alla varningar, som öfver
alt i konstens intresse uttalats mot ett
dylikt företag, och vi kunna blott hoppas,
att riksdagen nu liksom förut afböjer
detsamma. Här må blott erinras om
tvänne sakförhållanden ur teaterns hun-

draåriga historia: del ena är, att vid
alla de tillfällen dä k. scenen förut råkat
i verkligt hotande bryderi, har det alltid
hittills varit kungligheten som ytterst
trädt räddande emellan (se talrika
exempel i inledningen till Dahlgrens
Anteckningar om Stoekli. teatrar!); det andra
är, alt entreprenad förut ej varit
för-sökl mer än en enda gäng — näml.
ar 1818 — och att densamma dä, ehuru
tilläinund för t i o är, redan efter blott
fyra månader gjorde fiasko! (Jfr
nämda Anteckningar, äfvensom J. F.
Ber-walds sjelfbiograli i denna tidning 1882
nr 14.) ,1. L.

Brännande frågor. *

Efter O. Lessmann.

II.

’jlÆndcr tidernas lopp har i det
offent-öT? liga konstlifvet och likasom mellan
kulisserna utbildat sig ett annat ofog,
hvars undanrödjande synes oss ej mindre
önskvärdt, än ofoget med
nybörjarkon-serterna, hälst som i några fall ett visst
om ock löst sammanhang eger rum
mellan dem båda. Detta ofog är de besök,
hvilka konsertgifvare anse sig före silt
uppträdande böra aflägga hos kritiken.
Dessa bestik höra till de vedervärdigaste
företeelserna i det offentliga konstlifvet,
och liere kritiker mottaga ej sådana,
i känsla af den besvärande position, i
hvilken de befinna sig gent emot den
besökande. Andra åter tro, att deras
»värdighet» fordrar mottagandet af
sådana besök och känna sig stötta, om de
uteblifva. Visserligen är det en hel mängd
konstnärer, lyckligt nog, som ej nedlåta
sig till dylika visiter, men den stora
publiken har vanligen ingen aning om,
huru lil) ock med konstnärer med stort
rykte kunna hasta att göra kritikern »sin
uppvaktning» i form af personlig
inställelse eller genom rekommendationskort.
Det är klart, att dessa besök från
början ej endast voro en höflighetssak, utan
att man ville genom personlig
bekantskap direkt inverka pä kritikerns
domslut. Och är denna uppfattning möjlig
eller sannolik, så ligger i det besök, som
en konsertgifvare gör kritikern, i det bref,
som skrifves oeli inottages med sådan
afsigt, någonting nedsättande. Kritikern
har sina skyldigheter mot den tidning
lian arbetar för; det är hans syssla atl
döma öfver hvad som i det allmänna
konstlifvet förekommer, och en personlig
presentation af konsertgifvaren hehöfs
sålunda .alls icke, enär kritikerns arbete
ej kan göras beroende af den gunst
konstnären kan utbedja sig. En konstnär,
som offrat sitt ungdomsarbete ät
förberedelser till ett värdigt framträdande
inför offentligheten, behöfver ej utbedja

* Denna artikel,- liksom den föregående af
samma slag, iir naturligtvis skrifven med
siir-skililt afseende pa tyska förhfdlanden, men har
nog i det mesta sin tillämpning äfven i Sverige.

R td.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free