Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
si;; ölverseende ocli välvilligt Injdöniinaude
af kritiken. Genom denna
sjelfTörödniju-kelse alstra konstnärerna sjelfva ät sig
den liögmodiga kritik i pressen, som
här och der stundom pä sanningens
bekostnad svingat sig npp till en makt,
den der icke är blott och bart inbillad.
Alltså först bort ined det der ofoget,
att den konserterande konstnären gör
sitt inträde med en visit bos kritikern,
då skall, om ej alltid, dock i många fall,
kritikens frihet gent emot konstnärens
produktioner hafva större betydelse än
nu, ocli kritikern skall kunna mycket
kraftigare ocli ärligare tadla, der sä är
nödigt, när han ej är utsatt för
frestelsen att låta sig i sitt omdöme påverkas
af privata meddelanden ocli personliga
intryck. Kamaraderiet, sådant det på
mångfaldigt sätt i större ocli mindre
städer uppenbarar sig i förbållandet mellan
konstnären och kritikern, kommer \äl
ändock ej att dermed afskafläs. Att
komma derlnin hör väl till omöjligheterna.
Lättare tror jag det vore att flytta Mont
Blane till Berlin än alt sönderslita del
band, som håller samman ett kotteri,
hvilket mången gäng bildat sig pä
konstnärlig grund, men oftare pä umgängets
ocli kanske än oftare i sehweizeriernas
atmosfer. Hur den offentliga meningen
förfalskas af sådana kotterier är alldeles
otroligt, ocli de goda vännerna lofprisa
sig — eller hvarandra, lyftande sig i
inbillningen ’till en höjd, hvilken de pä
grund af sin förmåga aldrig skulle uppnå.
Genom sådana bearbetningar uppstå dessa
kolonnader af »betydande pianister»,
»utmärkta sångare», »framstående violinister»
o. s. v., de der, rättvisligen bedömda,
väl någorlunda förstå sitt liandtverk, men
stå sä långt ifrän verkligt konstnärskap,
som lofprisarne från sanningen. Kan man
väl inför en sådan verklighet falla i
förvåning öfver att vara konsertsalar äro
öfversvämmade med en flod af omogna
konsertgifvareV Men också, om den
»ärlige kritikern» alltid sade fulla sanningen,
skulle han gå miste om mången supé
och mänga bjudningar, vid livilka han
synes och vill synas spela en rol, och
vissa tidningsredaktioner skulle kanske
ogerna se att de af dem icke beprisade
konstnärer, teater- och kousertsällskap
undandroge dem annonsering? ■— Sä
mycket som pressen indirekt inissaktar
den betydande konstnären ocli det äkta
konstnärskapet, dä den offrar al
kotteri-andan ocli dyrkar medelmåttan, lika
mycket blifver dä å andra sidan kritiken
missaktad af den sanne konstnären, som
ser honom i korten och finner
beskaffenheten af den trumf lian spelar ut. Denna
kalumnitet för konst, konstnär och
publik kan endast genom den hyggliga
pressen aflägsnas eller åtminstone
inskränkas. De stora politiska tidningarne
ocli periodiska tidskrifterna må derför i
främsta rummet tillse, att kritiken öfver
konserterna, operan och andra
musiklif-vets företeelser endast kommer i
händerna på kompetente män, hvilkas
redbarhet är konstaterad, ocli att sidoin-
tresset alls icke får ha ett ord med i
saken. Mycket skall vinnas dermed.
Åtminstone skola de offentligen
uppträdande konstnärerna blilVa bedömda
endast från rent konstnärlig synpunkt och
derigenom aktningen för kritiken ocli dess
betydelse för konst och publik komma
att högre uppskattas. Vidare kan man
också vänta sig, all de män, som känna
sig kallade alt representera konstnärliga
grundsatser och förhindra att konstens
värdighet och respekten för de at
konst-utöfning och konstomvårdnad helgade
platserna af obefogade personer
antastas, — att dessa skola sätta sig emot
framträngandet af omogna element och
motarbeta del förfall inom konstlifvet,
som med nödvändighet måste framgå ur
det grumliga förhållande, som stundom
existerar mellan produktionerna och
redogörelserna för dessa.
Wagneriana.
Wagners sista dagar.
‘Richard Wagner, hvilken, såsom bekant, efter
• slutet af »Parsifal»-spelen i Bayreuth liegaf
sig med sin familj till Venedig, bebodde der
jsdatset Vendramin-Calergi, en af de vackraste
bvgnaderna vid (’anal grande, liekant såsom ett
praktverk i reniissansstil. Det är bygdt af Pietro
Lombardi 1481, har tillhört hertiginnan af Berry
oeh grefven af Chambord ocli tillhör numera den
i Kom lefvande hertiginnan af Bevilaqua. De
stora salarne i öfre vaningen äro ej mer sa
tref-liga att tiebo, deremot är lieletagen, der Wagner
lioddc, utrustad med all komfort. Läget vid
t anal grande och med fayaden at solsidan är
förtjusande, ocli i den at kanalen liggande
trädgården kunde man ofta om förmiddagame få se
Wagner tillsammans med sonen Siegfried.
Familjen lefde mycket tillbakadraget och lemnade
palatset endast de vackra dagarnc for att fara
till Lido. IIvarje förmiddag syntes Wagner pa
den Dreherska hierhallen, der han intog sin
gnffelfrnkost. I Venedig var han föremål för
mycket intresse och mangen musiker eller ung
könstidkare vallfärdade till Vendramin-|ialatsct —
vanligen förgäfves, ty han tog sällan emot någon.
Wagner hade slagit sig ned i Venedig, ty han
tålde ej, som han sade. "den gråa, molndigra
vinterhimmeln i Bayreuth». Ilar fann man
honom också, trots sin höga alder rastlös oeh
energisk som vanligt, en mäktig vilja besjälade den
lilla gestalten med de lifliga rörelserna och det
tycktes som om han än skulle kunna trotsa ett
par årtionden, lian hade emellertid pa senare
tiden varit mycket besvärad af andtäppa, och
lä-karne, som undersökt honom, tiade funnit en
hotande förstoring af hjertat. Ingen anade dock
att slutet kunde vara så nära. Ännu sistlidne
jul gafs under hans ledning en musikalisk
familjefest, då också Ölt-årsjubilect öfver hans D32
i Leipzig skrifna symfoni firades. Man stred da
mycket derom, huruvida Wagner skulle besluta
sig för att komponera ännu en opera, men
komponisten yttrade sig mycket Iwstämdt:
»Parsifal är mitt sista större verk; om jag vidare
beslutar mig för något arliete, sa kommer det
endast att tillhöra, den rena instrumentalmusiken.»
Richard Wagner gjorde regelmässigt hvurjo
eftermiddag en promenad pa Mareusplatsen ocli
brukade under sista tiden ofta Itvila sig i 1
tit-machers banklokal, der han hade sina aflärer.
Pä måndagen stannade lian der en lialf timme
under muntert samspråk med bankens chef oeh
tog ut en liten summa, som lian liehöfde för en
utflykt med sonen Siegfried.
Samma dag hade Wagner tios sig till
middagen en intim vän till honom oeh hans familj,
hvilken också lioddc i palatset Vendmmin.
Puder middagen kände sig denne illamående,
livar-för Wagner rådde honom att genast lägga sig
och livila. Wagner följde honom till hans
sof-rum och stälde sig, innan han skildes frän
honom, i den öpna dörren och sjöng under högst
komiska bugningar arian ur »Barberareu i
Sevilla»; »Gå till livila!» — Nästa dag vid samma
tid var vännen frisk oeh Wagner — död.
Den 13 Februari pä förmiddagen uppehöll
sig Wagner, som vanligt den tiden pa dagen i
sitt arlietsrum — detta läntastiskt-magnitika rum,
dekoreradt med dyrbara siden- och atlasviifnnder
i matt grönt och blått med öfverviigande
rosa-förg samt försedt med mörkblåa gardiner och
dyrbara mattor med (ljurfåliar öfver, och hvars
midt upptogs af en stor ocli lag, rikt klädd
divan. — Iliir brukade Wagner sitta ocli arbeta
vid sitt skrifbord med ryggen ät fönstret, oeh
läir vågade ingen störa honom, ieke ens fm
Cosiraa. — Kl. 3 e. m. sistnämnda dag, dä
familjen var färdig att sätta sig till bords,
hördes Wagner ropa genom dörren till
arbetsrummet, att han skulle komma ut. så snart ett
krampanfall, som häftigt angripit honom, gatt
öfver. Kl. 1 skulle man lieställa gondolen. Da
efter en stunds väntan familjefadern ej lät höra
af sig, gick tjenstflickan fram åt dörren till
arbetsrummet, frän hvilket hon hörde suckar och
stönande; hon öppnade dörren och tiek se sin
husbonde liggande på sodan och redan
kämpande med döden. Pä hennes rop skyndade fru
Cosima dit men kom endast tidigt nog att fa
mottaga den redan medvetslöse mannens sista
suckar. En stund derefter iukoimno barnen,
som bilfrit oroliga öfver moderns utelilifvande,
oeh funno henne vanmäktig vid sidan af den
döde. Med förfäran sago de nu livad som
händt.
Genast efter Wagners död telegraferades
till prof. Hoffman i Berlin, som skulle
ombesörja balsameringen ocli till Feustel i Bayreuth,
hvars mag, herr Gross, genast reste till Venedig
att bistå familjen. Afven till konung Ludvig
af Bayern telegraferades det, och denne
telegraferade tillbaka att man skulle afvakta hans ordres
rörande Wagners lik. Man l rättade emellertid
anstalter för dess öfvcrfömndc till Bayreuth ocli
Walmfried, i hvars trädgärd Wagner låtit mura
en familjcgraf. Nyheten om diklsfallet spred sig
snart i Venedig och palatset Vendramin var
inom kort omgifvet af en stor hop menniskor.
Likbegängelsen i Bayreuth.
Da bantaget, som förde Wagners lik, ankom
den 17 Februari om aftonen till Bayreuth, blef
vaggonen, som inneslöt kistan, redan under
natten öppnad, för att den hop med folk, som under
ljndlös tystnad och med blottade hnfvnden fylde
hangarden, skulle fa tillfälle att se den smyckade
kistan. Frivilliga brandkåren i Bayreuth gjorde
hedersvakt hos den aflidne ända till
begrafnings-högtidens början. Staden sjelf hade på morgonen
den IS Februari iklädt sig djup sorg; vid de
gator, der tåget skulle ga fram, voro fönster och
balkonger draperede i svart, frän Hera lins
nedhängde svarta fanor, gaslanternoma. livilka
älven voro tända pä dagen, voro öfverdragna med
svart flor. Bangärdsplatscn, på hvilken
högtidligheten kl. 4 e. m. tog sin Isörjan, var afstängd
genom master med sorgflaggor. Der församlade
sig före kl. 4 staden Bayreuths representanter,
patronatföreningens styrelse, generaladjutanten
grefve Pappenheim oeh kabinettssekreteraren
Biirkel, sända frän konungen af Bayern,
sändebud fran Ilera hof och deputerade fran nästan
alla in- oeh utländska Waj’iierforeningar och
städer. I nder tonerna af sorgmarschen ur
»Göt-terdämmerung» for likvagnen fiirst fran
perronen till midten af bangärdsplatscn ocli stannade
framfor den i svart draperade tribunen, som
forst I k* t räddes af borgmästare Muneker i
Bayreuth. Denne uttalade i stadens namn dess
djupa sorg öfver dess store medborgares oväntade
död, denne man, som staden var sa mycken tack
skyldig, oeh som den hoppats fa se aterviinda
fran södern med okade krafter till nva skapelser.
»Det vore otacksamt», slöt han, »om icke vi
skulle bevisa denne man, som genom sina verk
gjort vår stads namn impulärt i hela Europa,
den sista ärelietygelscu. Men än mer, det är
Bayreuths pligt att också för framtiden hålla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
