Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klädd qvinna, så ofta ett dödsfall der
skulle inträffa.
Vårt land har — såsom vi veta —
numera också sin »Melusina», nämligen
den 2-aktsballett som d. 5 Jitni förlidet
år gick öfvcr vår operascen med musik
af Ivar Hallström och som ännu med
framgång gifves.
Wagneriana.
Wagner om Tannhäusers tillkomst.
Ml
d anledning af den tillämnade
reprisen af Tannhäuser torde det
intressera läsaren att se huru
Wagner sjelf, i sin »Miltheilung an meine
Freunde». söker förklara de personliga
förhållanden och stämningar, ur hvilka
hans behandling af Tannhäusersagan
framgick. Han var då helt oväntadt — frän
att förut halva lefvat i misére — nyss
vorden kunglig sachsisk kapellmästare i
Dresden. Wagner skrifver sålunda:
Genom den lyckliga förändringen i
min yttre belägenhet, genom mina
förhoppningar pä dess ännu gynsammare
utveckling, slutligen genom personliga, i
viss män berusande beröringar med en
r.y och mig tiligifven omgifning —
närdes hos mig ett begär, som dref mig till
njutning och för denna njutnings skull
vilseledde mitt inre, under det förflutnas
smärtsamma intryck och kampen mot
dem utbildade väsen från dess
egendomliga väg. En drift, som hos hvarje
men-niska tränger till omedelbar lifsyttring.
bestämde mig nu. särskildi i egenskap
af konstnär, uti en riktning, hvilken
återigen mycket snart och häftigt måste äckla
mig. Denna drift bade i lifvct kunnat
stillas endast om jag såsom konstnär
hade sökt eftersträfva glans och njutning
genom fullständigt underordnande af mit t
sanna väsen under den offentliga
konstsmakens fordringar; jag hade da måst
hängilva mig ät model och
spekulationen pä dess svagheter, och här, just pa
denna punkt, blef det plötsligt för min
känsla klart, att jag vid ett allvarligt
inslående pa denna riktning måste gä till
botten af äckel. Sinlighet och
lefnads-njutning framstälde sig således lor min
känsla blott i gestalten af hvad vår
moderna verld bjuder såsom sinlighet och
lefnadsnjutning; och för mig som
konstnär tedde sig detta såsom upphinncligt
blott i den anda, hvilken jag redan lärt
känna såsom resultat af värt eländiga
olfentliga konstväsen. I punkten rörande
den verkliga kärleken åter iakttog jag
vid samma lid hos ett af mig dyrkadt
fruntimmer det fenomenet, att ett begär
liknande mitt eget förmenade sig vara
tillfredsstäldt blott genom de trivialaste
möten, och detta pa ett sätt, att illusionen
aldrig riktigt kunde beslöjas inför begäret.
Vände jag mig nu ändtligen bort
härifrån med vedervilja och hade jag
derför att tacka min redan till
sjelfstän-dighet mognade, menskligt konstnärliga
natur, så yttrade sig denna, menskligt
och konstnärligt, nödvändigt såsom
längtan efter tillfredsställelse i ett högre,
ädlare element, hvilket, i motsats till
njutningslusten hos den mig omgifvande
moderna samtiden i lif och konst, måste
synas mig såsom någonting rent, kyskt,
jungfruligt, otillgängligt och ofattbart
älskande. Hvad kunde ändtligen äter denna
kärleksträngtan — det ädlaste jag enligt
min natur förmådde känna — vara
annat än begärel efter att försvinna ur
samtiden, att dö i ett element af
oändlig, jordiskt obefintlig kärlek, sådan den
blott genom döden kunde näs? Men
hvad var ända i grunden detta begär
annat än åler längtan efter den
verkliga. ur den fullaste sinlighets grund
alstrade kärleken — men en sådan som
ej kunde tillfredsställas på den moderna
sinlighetens äckliga botten? Huru
enfaldiga måste nu de i modern liderlighet
spirituella vordna kritikasterna förefalla
mig, hvilka i min Tannhäuser vilja
in-dikta en specifikt kristlig, impotent
him-lande tendens!
Jag bar här noga angifvit den
stämning, i hvilken Tannhäusers gestalt
manande återuppstod för mig och dref 111ig
till fulländning af dikten. Det var en
förtärande yppig öfverretning, som höll
milt blod och mina nerver i feberaktig
svallning, dä jag utkastade och utförde
musiken lill Tannhäuser. Min sanna
natur, som jag fullständigt återvunnit i
äcklet öfvcr den moderna vertden och
längtan efter ett ädlare och ädlaste,
omslingrade liksom med en häftig och brinnande
omfamning de yttersta gestalterna af mitt
väsen, hvilka häda utmynnade i en ström:
högsta kärleksträngtan. — Med detta verk
skref jag min egen dödsdom: inför den
moderna konstverlden kunde jag nu ej
mer hoppas fä lefva. Detta kände jag;
men ännu visste jag det icke med full
klarhet: — detta velande skulle jag först
senare vinna. — —
•lag hade med detta arbete
tillrygga-lagt en ny utvecklingsväg i den med
Flygande holländaren inslagna riktningen.
Med hela mitt väsen var jag dervid
verksam i sa förstörande grad, alt jag ju
mer jag nalkades slutet beherskades af
den föreställningen, att en hastig död
skulle hindra mig fullborda detsamma,
så alt jag efter upptecknandet af sista
noten kände mig så glad som om jag
undsluppit en lifsfara.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
