Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkla gregorianska koralen. Lyckligtvis
stannade dock flertalet vid det beslut,
att allt »orent» skulle förvisas ur
kyrkomusiken. De närmare bestämmelserna
uppdrogos åt en 1564 tillsatt
kongrega-tion af 8 kardinaler och lika många
påf-liga sångare, bvilkas hufvudsakliga
öfver-läggning rörde fordran på en kyrkan
värdig stil och de heliga ordens fulla
begriplighet under sången. Kardinalerna
hänvisade såsom mönster pa de så
kallade Improperierna, komponerade 1560
af Giovanni Pierluigi da Palestrina
(1514—1594), hvilken med detta verk
— som ännu uppföres i Rom på
långfredagen — gjort epok och öppnat
förläten till det allra heligaste af den
kyrkliga tonkonstens tempel. Sångarne
invände dock, att denna stil vore allt för
enkel, för att icke i längre stycken blifva
tröttande. Man beslöt dä, alt på försök
åt Palestrina uppdraga komponerandet af
en inessa, som skulle tillgodose
kongre-gationens fordringar.
Palestrina skref tre messor, livilka
alla uppfördes den 28 april 1565. De
båda första innehålla väl mästaredrag,
dock är smaken i dem ännu för mycket
afhängig af olika förebilder ur den
nederländska skolan. Den tredje deremot
— som tonsättaren till minne af påfven
Marcellus II kallade Missa Papæ
Mar-eelli — slog afgjordt igenom och
framkallade allmän beundran. En äkta
kyrklig anda var bär utvecklad, stor,
allvarlig, högtidlig, uteslutande sä väl all
lidelse som all förkonstling, i djupsinnig
tonsymbolik förmedlande gudomens
hemlighet med den aningsfulla känslan.
Palestrina hade med detta verk ej blott för
alla tider tillförsäkrat konstmusiken en
andel i den katolska gudstjensten, utan
äfven åt ilalienarne skapat en nationel
kyrkostil. Ingen annan mästare bar sä
metodiskt i dess mest skilda former
genomarbetat den gregorianska sången, som
Palestrina; denna säng var för honom
hvad den protestantiska kyrkosången var
för Sebastian Bach.
Palestrinas musik är liksom den
föregående skrifven »a capella», d. v. s.
för blott sångkör, utan ledsagning af
instrument. Denna äldre musiks
diatoniske sträfhet och talrika följder af
oförmedlade treklanger på stegvis
fortskridande bas beröra stundom hårdt och
främmande nutidens tonsinne; vana som
vi äro vid lidelsefullt uttryck, vilja vi gerna
finna den kyska melodiken i all äldre
musik enformig, och bortskämda af den rent
aekordiska klangen i nutidens harmoni,
äro vi alt för böjda alt glömma, det all
polyfon musik utgått från melodien oeb
att dess harmonier äro blott det
tillfälliga resultatet af flere samklingande
melodier. Men om vi söka intränga i
Palestrinastilens väsen, * så uppenbarar
sig snart dess höga och allmängiltiga
konstvärde. Äfven bör erinras, att den
ulöfvar sin fulla verkan blott i kyrkan
och i förbindelse med gudstjensten. Ty
Palestrina är exklusivt kyrklig, icke
universel såsom målaren Rafael, med
hvilken han af Ainbros oriktigt blifvit
jämförd. Snarare skulle han kunna liknas
vid Fiesole, »den siste giottinen», ty han
bryter icke med medeltiden, endast
förskönar densamma; men visserligen fick
hans konst större auktoritet och
varaktighet än giottinernas, och dess
traditioner fortlefva ännu i dag i påfliga
kapellet. .4. L.
* Detta iir visserligen ganska svårt här i
Sverige, hvars sångföreningar i allmänhet lata
hela ilen äldre kyrkomusiken ligga i träde. Ett
fortjenstfnllt undantag gör den af prof. Bvstriim
hiirstiides bildade »Palestrinakören».
I teaterfrågan.
m. vidrörde förra gången frågan om
kommunala teateranslag. Denna
form är i utlandet ganska vanlig, ej blott
- såsom en annan tidning upplyst —
i Italien, utan äfven i Tyskland
(Stadl-theater), Frankrike (provinsstäderna),
Amerika m. 11. ställen. Vid vår k.
teater har den icke varit försökt, men väl
har redan för länge sedan — livad som
torde vara mindre bekant — ett förslag
till kommunal bevillning varit ä bane,
näml. just samma ar (1818), dä k.
teatern straxt derefter stäldes på
entreprenad. Enär vi anse oss böra, i livad på
oss ankommer, sa mångsidigt som
möjligt söka belysa den sväfvande frågan om
vår främsta scens hotade existens, och
då nu, bland mänga andra
försöksutvä-gar (t. ex. den att staten skulle
åter-lemna k. scenen till hoflörvaltningen!),
äfven varit tal om kommunalt bidrag,
så vilja vi här — liksom förut efter
Dahlgren — redogöra för nämda förslag,
uppgjordt af d. v. teaterchefen grefve
Löwenhjelm och af ständerna hänskjulet
till nådigt öfvervägandc.
Enligt detta förslag skulle de, som
anmälte sig att begagna de förnämsta
platserna, erlägga 6 rdr, och de, som
an-gåfvo sig för ringare platser, 1 rdr
riksgälds om året; ville någon på
debetsedeln teckna sig för högre afgift, stode
det fritt: denna bevillning skulle doek
endast för hufvudstadens invånare
underkastas ansvar och kontroll; för rikets öfriga
befolkning, utom allmogen, borde den
stadgade öfverflödsskatten på vin, kalle,
the, siden, dyrbara möbler, spelkort, tobak
och ur höjas med 5 procent, och det
belopp som såmedelst inflöte, användas att
beläcka k. teaterns utgifter, i det fall alt
förenämda bevillning icke uppginge till
minst 52,500 rdr: det öfverskott, som
möjligen funnes sedan denna summa vore
fyld, kunde begagnas till nybyggnad af
teaterhusen, da eldsvåda eller andra
händelser gjorde den behöflig, till större
reparationer, festiviteter vid högtidliga
tillfällen, m. m. Rikets ständer lörmälte
sig anse en dylik bevillning kunna inom
hufvudstaden billigtvis ega rum;
»afgiften borde blifva frivillig i sä måtto,
att det af livar och en i Stockholm skulle
bero alt derför låta anteckna sig eller
ock afsäga sig skådespelens begagnande,
men likväl ovilkorligen och efter uppgjord
kiassfördelning erläggas af alla som vilja
dem bevista, sä att afgiften för personer,
livilka nyttja de första platserna eller
vanliga abonnementer, vore högre än för dem
som nyttja andra platser och sällan eller
mindre ofta derstädes sig infinna;
hvar-förutan den borde sträcka sig till resande
som ankomma till hufvudstaden och
ästunda der bevista skådespelen.» En
sådan afgift tillkomme det likväl icke
rikets ständer att påbjuda eller fastställa;
de anmälte derföre förslaget till Kongl.
Maj:ls uppmärksammande och pröfning.
En komité blef sedan förordnad, som
af-gaf betänkande i ämnet, men förslaget
kom aldrig till verkställighet.
Hvarför herr Henrik von
Strom-feld ännu ej fått någon hustru.
Fritt frän tyskan af Hnyo L—t.
Dyre Onkel!
©u liar rätt, jag bar länge nog drifvit
a.sr3 omkring och jag önskar nu ingenting
högre än alt åter vara hemma hos ilig
och som förut med pipan i munnen få
ströfva i skog och mark med min kära
bössa pä axeln. Med din tillåtelse är
jag också om ätta dagar hos dig på det
kära gamla Stromfelde. Men med en brud,
som du önskar, kan jag icke komma.
Tro mig, bäste onkel, ett giftermål skulle
för mig vara säkraste vägen till sjelfmord
eller vansinne. —
Tänk dig en liten flicka vid fem eller
sex års ålder. Med klara ögon blickar
hon in i lifvet; solsträlarne och grässtråna
äro hennes lekkamrater; livarje liten
blomma, livarje insekt håller hon kär;
livarje föremål berättar för henne sin
saga. Med ett ord hon är den
älskligaste bland vår Herres skapade varelser.
Men i mammas rum står denne moderne
själaliende, den tonande lådan, äfven
kallad pianot. Han står der, denne
afgrundsande med sina stora
elfenbenständer, som äro gjorda för att förkrossa all
qvinlig skönhet och älskvärdhet.
Stundom sjunger förföraren någon enkel
melodi. som fröjdar flickan. Hon går helt
blyg och rädd fram till honom, lägger
lingrarne på tangenterna och jublar då
den första tonen höres. »Vill du lära
dig spela!» frågar modern. Barnet
svarar »ja», och pianodjefvulen gnuggar
förnöjd sina händer. Den arma själen är
hans. I början sträfvar det likväl emot.
Man ser det stackars barnet uttråkadt
och trött till utseendet, med vidt
utspärrade fingrar farande upp och ned för
tortyrlådan, bearbeta sitt dagliga pensum.
— livarje liten flicka går det också på
enahanda sätt. Ju flitigare hon är, dess
mer berömmes hon, och i bakgrunden
framskymtar det ljufva målet för henne,
då bon i mammas sällskap, klädd i hvit
klädning, föres fram till pianot, der hou
under en tio minuter för ett par dussin
pladdrande herrar och damer trummar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
