Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibland många äro koncentrerade dramer,
eller om Bellmans bacchanaliska olymp,
så dramatiskt lefvande, att endast
iscensättningen fattas. Med sådana tendenser
hos vår nationalpoesi, är det lätt att
förstå hurusom äfven vära tonsättare måste
gripas af den aningsfulla, romantiska
dramatiken i balladen, hvilken ju liksom
trängtar till komposition. Också ega vi
i denna genre några af verldens största
mästerverk, så väl i den enklare formen
(Lindblad, Josephson) som den
genornkom-ponerade (Söderman). För Södermans
vidtfamnande koloristiska fantasi var det
ej ens alltid nog med en sångstämma
och ett piano såsom material, utan lian
utbytte stundom den förra mot solo med
kör (Vallfarten till Kevlaar), stundom det
senare mot orkester (Tannhäuser,
Qvarn-ruinen), stundom använde han slutligen
både solo, kör och orkester, såsom just
i den nu i fråga varande »Hjertesorg», *
af hvilken vi här, efter upprepadt
åhörande och genomsigt af korrekturet till
ett senare utkommet klavérutdrag, gifva
en liten exposé.
En ung flicka klagar öfver att hennes
hopp om bröllopslycka, nyss våren förut
så blomstrande, med höstens gulnade
blad nu fallit bort »från grafvens vissnade
ros». Enkel melodi, vexlande mellan dur
och moll. Ritornellen, något erinrande
om ett ställe ur »Die Wallfahrt»,
innehåller på Södermans vis skarpa
brytningar i biåsinstrumenten, särdeles vid
öf-vergången till den följande kören, hvilken
sympatiskt tyder flickans dunkla ord
sålunda: »Så står hon i tankar sänkt
invid den älskades graf» etc. Detta
körstycke rör sig nästan helt och hållet a
capella i originella ackorddissonanser,
lika dem vi känna från Södermans messa
och andliga sånger. Det liksom dör bort
i snyftningar, och afbrytes derpå bjert af
en småningom annalkande och åter sig
aflägsnande bondmarsch för orkester i
muntra tcrsgångar öfver surrande
stockbasar. »En bröllopsskara sä glad
ledsagar en lycklig brud», förklarar kören;
»Den lyckliga unga brud, det är hennes
barndoms vän!» Och så tänkes skaran
tåga förbi, och marschen förtonar öfver
dominantackordet till G, hvilket
emellertid förblir oupplöst. I stället inträder,
med dominantackordet till D, a
capella-satsen å nvo. Marschen klingar ännu en
gång långt i fjerran och flickan återtager
sin melodi, ingalunda förtviflad öfver detta
skärande afbrott och liksom hån mot
hennes eget öde, utan tvärt om helt
resignerad dragande denna lärdom deraf:
»Hans minne skall blifva min ro, min
sorg vill jag bära förnöjd, och gömma
den djupt i min barm och lefva för
andras fröjd.» Slutet är måhända mera
moraliskt än poetiskt, och man hade
väntat en starkare spänning, en mera
tragisk lösning; men ä andra sidan har det
hela fått en mera harmoniskt mild
af-rundning, och det verkar med en flyktig
* Instrumenteringen iir, i enlighet med
tonsättarens ski/.z, utskrifven af L. Norman.
romantisk ljufhet som en lätt förbiflygande
sky, den der »löser sig upp i vesterns
skimrande guldstoft». Balladen hör till
Södermans lyckligare ideer, hvilket vill
säga mycket för en tonsättare hvars
nästan alla ideer voro lyckliga.
* *
*
Normans motett-
•I. O. Wallins allbekanta, vackra
dödsbetraktelse i strofen: »Jordens oro vi-
ker», har inspirerat Ludvig Norman till
ett tonstycke i en form, som bland vår
musikaliska literatur är mindre vanlig.
»Motett» är en mycket gammal form —
namnet förekommer redan hos Franco
af Köln — men har bibehållit sig med
oförbrännelig friskhet genom alla tider,
eluiru nyare komponister ofta betydligt
modifierat den samma. Äfven hos
Norman får man icke vänta sig någon
»Palestrinastil»; dertill äro harmonierna
för moderna, liksom öfver liufvud det
harmoniska intresset öfverväger det
kontrapunktiska, ehuru det senare för ingen
del är försummadt, tvärt om är det fullt
tillgodosedt sä väl i strängare mening
genom kanoniska imitationer som i friare
genom stämmornas blotta sjelfständighet
gent emot hvarandra. Att mellan åtta
stämmor åstadkomma en sådan
sjelfständighet år ingen lätt sak och har alltid
tillhört kompositionskonstens högsta
uppgifter. Här är uppgiften löst på ett sätt,
som ej blott är vackert, utan äfven icke
saknar originalitet. Stämmorna äro i
allmänhet polyfont förda, och endast
tillfälligtvis sammangå några till unisoner
eller oktaver. Härigenom uppstår en
blandning af rik och tunn harmoni, som
verkar egendomligt förtrollande, hälst dä
skarpa, nästan instrumentala harmoniska
strålbrytningar medelst dubbla
förhållningar, växelnoter m. m. stundom
åstadkomma underliga tonsammanställningar.
»Jordens oro viker för den frid som varar»
behandlas i en kortare och lugnare
imita-torisk sats; utförligare är det följande af
strofen skildradt. Ett energiskt
fugato-motiv, först upptaget af de manliga,
derpå i omvändning af de qvinliga rösterna,
inleder versen »Grafven alt förliker» och
upplöses sedan i seratiska ackord vid stället
»Himlen alt förklarar», hvari särskildt
tersens fyrdubbling pä ordet »alt» gör en
genomträngande effekt. Efter ett
ytterligare utarbetande afstannar denna sats i
fermat pä dominantackordet, hvarpå det
hela omlages, dock nu mera sammanträngdt
samt med harmoniska och tematiska
variationer, hvarvid åter igen är att märka den
vältänkta kontrasten mellan de käj-fva
dissonanserna vid ordet »grafven» och den
luftiga, milda målningen af »himlens»
klarhet. Med ett ord: stycket är utmärkt,
men borde hällre kallas »motett för ätta
stämmor» än »för tvänne körer», ty
endast undantagsvis uppträda de båda
kö-rörna såsom tvänne slutna helheter.
A. L.
Från scenen och konsertsalen.
D en förflutna månaden har varit
öfver-’•■P’ rik på musiknöjen, hvilka bildat
cirka 80 procent af månadens antal
dagar och stundom förekommit i grupper
af ända till 4 stycken på samma dag.
Sådant är hos oss till och med i april
väl mycket. Det är alldeles naturligt, att
vid dylika hektiska feberpulsslag af
musikalisk exekution (på svenska: afrättning)
måste allmänhetens både nerver och kassa
slappas, och mången, som i den ifriga
täflingssporten bespetsat sig på en större
vinst, får vara glad att draga sig från
affären med ej alt för omåttlig förlust.
Kunna vi här i Sverige en gång vänja
oss vid en sund och jämn, icke ekstatisk
och febril, musikalisk cirkulation, så skola
vi måhända ock undvika sådana
skandaler, som att en af verldens största
sångerskor — så väl som ett af verldens
minsta underbarn — fält fördrifva tiden
med att framlocka resonnans ur tomma
väggar.
Ja, det är ty värr ett sorgligt faktum,
att Desirée Artöt, den f. n. största
Händelsängerska jämte Jenny Lind och
öfver liufvud taget en artist som, hvad i
allo fulländad sångkonst beträffar, i
närvarande stund knappast har någon
vederlike, nödgats på sjelfva Stora teatern och
med ett godt program sjunga för */4
parkettpublik och några få radbesökare. Det
är så mycket märkvärdigare, som
sångerskan under sin förra vistelse här (1877)
blef mycket väl mottagen. Artöt har
kanske förlorat litet af röstens fraicheur, men
hennes konst är oförminskad. Mot sjelfva
Trebelli kunde en sträng granskare göra
några anmärkningar, men mot Artöt är
det omöjligt att ens efter strängaste
måttstock finna det ringaste att erinra, vare
sig vid hennes tonbildning, ansats, uttal,
frasering, andliemtning, uthållighet,
styrkeskiftning, koloratur eller livad de alt
heta, dessa sånglärans kapitel, af hvilka
nutidens sångerskor vanligen sluddra öfver
ett och annat — ofta nog det vigtigaste
— för att sedan med iltågsfart rusa
igenom de återstående och vinna en snabb
och tvetydig ryktbarhet. Artöt är ett
mönster från en sedermera vilsegången
sångmetod, som, fordom upprätthållen af
en Garcia, Viardot, Nissen-Saloman m. fl.,
nu kanske ej eger många andra fullt
kompetenta tolkare än mane Marchesi i Paris
(om hvilken vi nästa gäng skola meddela
några intressanta data). Bland m:me
Ar-töts sångnummer var i synnerhet Berlioz’
»La captive» en ny och högeligen
poetisk bekantskap. Hr Padillas röst är
mera sliten; men han intresserar alt
fortfarande genom en obändigt lössläpt och
likväl smakfull humor i föredraget af
buffopartier.
Vi nämde något om »underbarn», och
i sanning, detta epitet förtjenar den lilla
llona Eibenschutz i mer än vanlig
mening. Utan att naturligtvis vara
fullgängen artist — såsom några påstått —
är hon dock ingalunda blott en mekanisk
nickdocka eller ett begapansvärdt cirkus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0071.html
