Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhållande till något enda annat. Deraf följer,
att denna musik måste låta värre, än om man
på pianot skulle på en gång anslå en rad efter
livarandra följande tangenter. Det vore ändå i
och för sig att uthärda; men vi liafva härvid
icke tagit de olika planeternas månar med i
räkningen. De fullända först afgrundslarmet, i det
de till grundtonerna Iiigga en mängd öfvertoner,
hvilka iiro disharmoniska med dessa och med
hvarandra inbördes. Illand dem utmärka sig i
synnerhet de båda Marsmänamc genom höga
öfvertoner, i det att den yttre har en
svängnings-tid af en, den inre blott af en tredjedels dag. Den
sistnämnda har den högsta sferton, som finnes
i vårt solsystem, ungefär tjugonde oktaven nedåt
af den djupaste pianotonen, så att den skulle
efter nyss nämda beräkning falla på fjerde pianots
femte oktav.
Skulle derför, såsom Pythagoras ville,
sjii-lame efter döden liafva förmåga att höra
barernas musik, så torde denna förmåga väl
snarare böra tillkomma de fördömda än de saliga.
Beethovens pastoralsymfoni.
J0et torde ieke vara för mången af
“tövåra läsare bekant, all Beethoven
torde lånat den första idén till detta sitt
odödliga mästerverk af en föga känd
tonsättare, organisten J. II. Knecht, som
föddes i Biberach i Schwaben år 1752.
Naturligtvis är det fråga endast om
planen, men icke om sjelfva kompositionen
af detta alster af Beethovens
uppfinningsrika snille. 1 en musikkrönika i Indép.
Beige meddelas härom följande
intressanta upplysningar:
Den Knechtska symfoniens titel är
följande: i
»Musikaliskt porträtt af
naturen eller stor symfoni f«kr två violiner,
all och has med två flöjttravärer; två
oboer, fagotter, valdihorn, trumpeter och
pukor ad libitum; hvilken medelst
toner skall uttrycka:
1) En vacker nejd, der solen lyser;
de milda vestan vindarne fläkta, bäckarne
rinna genom dalen, fåglarne qvittra; en
ström kastar sig brusande från höjden;
herden hlåser sin pipa, och herdinnan
låter höra sin ljufva röst.
2) Himmelen börjar plötsligt mörkna;
alla menniskor i trakten ha svårt att
andas och bli förskräckta; svarta moln
uppstiga, vindarne börja tjuta, åskan
mullrar på afstånd, och ovädret nalkas
långsamt.
3) Åskan, åtföljd af hvinande blåst
och störtregn, dånar med full styrka;
trädens toppar susa, och strömmen
hvälf-ver sitt vatten med förfärligt brus.
4) Ovädret saktar småningom af,
molnen skingra sig och himmeln blir klar.
5) Naturen, betagen af glädje, höjer
sin röst mot himmelen och hembär
skaparen den varmaste tacksägelse med ljufva
och behagliga sånger.
Hela detta program är detaljeradt på
titelbladet, och, eget nog, är det
skrif-vet på (dålig) franska, ehuru arbetet är
utgifvet i Speyer.
Knechts symfoni utgafs i tryck år
1784; år 1808 komponerade Beethoven
pastoralsymfonien. Det är omöjligt att
antaga, att den berömde mästaren icke
skulle ha egt kännedom om »musikaliskt
porträtt af naturen». Man kan ej
beskylla honom för plagiat; ty han har
skrifvit ett arbete, som är helt och
hållet olikt hans föregångares; men det är
troligt, alt det var »Musikaliskt porträtt
af naturen», som ingaf honom idén till
pastoralsymfonien, hvilken idé han har
förstorat, för att ställa den i jemnhöjd
med sitt snille. Äfven han har kunnat
säga: »Jag tager min egendom, der jag
finner den.» Hans egendom var naturen,
som han älskade, som han kände så väl,
som trots någon, som han sä underbart
har porträtterat i sin pastoralsymfoni.
Det var på sina långa vandringar i skog
och mark, som han komponerade de
flesta hland sina odödliga mästerverk. »Hvad
ni är lycklig, min fru», skref han till
friherrinnan von Droszdick, »som så snart
får begifva er ut till landet; jag får ej
smaka det nöjet förr än den 8 dennes. Jag
gläder mig deråt likt ett barn. Jag är
så glad, när jag kan få irra omkring i
skogar, på berg och på fält. Skog. träd,
berg gifva ett eko, som man önskar
höra. Ingen kan älska landet så högt
som jag.»
Det var i byn Heiligensladt, pä högra
stranden af Donau, som Beethoven flera
gånger slog sig ned, och der
pastoralsymfonien komponerades. Schindler
omtalar i sina memoarer öfver Beethoven
en utflyg:, som han långt senare till
sammans med mästaren gjorde till denna
pittoreska nejd. Vi skulle besöka
Heili-genstadt och nejden deromkring, hvarest
Beethoven hade studerat naturen och
skapat så många vigtiga verk. Solen
sken varmt som på sommaren (det var
i April månad 1823), och landskapet
skimrade i de vackra vårfärgerna. Vi
begåfvo oss till Koehlenberg, uti riktning
mot Grinzing. Vi vandrade öfver den
tjusande dal, som skiljer Heiligenstadt
från nämnda by; vi gingo öfver en klar
bäck, som kom från det närbelägna
berget, och utmed hvilken en allé af almar
sträckte sig. Beethoven stannade flere
gånger, lät sina tjusta blickar irra öfver
landskapet och insöp den ljufliga dalens
balsamluft. Derefter sättande sig under
ett träd, frågade han, om jag hland
fågelsången äfven hörde trasten; men
absolut tystnad rådde då omkring oss. Han
tillade, att trastar, vakllar, näktergalar
och gökar hade varit hans medarbetare.
1 denna berättelse förekommer ett
sorgligt ställe, det då Beethoven frågade
Schindler, om han hörde fåglarnes säng.
Den stackars store mästaren hörde dem
då icke mer; han var döf; hans vänner
måste samtala med honom ined
blyertspennans hjelp. Dessa naturens stora
harmonier, som han sä beundransvärdt
inlagt i sin pastoralsymfoni, nådde ej
längre hans öra. Med hvilken bitter
känsla måste han ej ihågkomma den lid.
då han hade förnummit häckens sorl,
löfvens prassel, insekternas surr och
fåglarnes qvitter, och fäst alt detta i sitt
minne för att samla elementen till sin
pastoraltafla.
Beethoven tyckes icke ha velat lemna
rum för något tvifvel om det lån, han
gjort af Knecht af planen till symfonien;
ty äfven han, som aldrig brukade göra
sig det oinaket, har antydt de
enskildheter, af hvilka han ville gifva intryck.
Hans program är mindre långt än Knechts,
men det är ett program. »Glada
känslors uppvaknande vid ankomsten till
landet. — Scenen vid bäcken. —
Landt-Tolkets muntra sammanvaro. — Storm.
— Herdesång, glada och tacksamma
känslor efter stormen.» — Så lyder
Beethovens program. Såsom man finner
liknar det kompositörens af »Musikaliskt
porträtt af naturen», och det är knapt
alt antaga rätt och slätt, att de båda
kompositörerne sjelfständigt rakat falla
pä samma idé.
Wagner iana.
jjj^land dem som i Frankrike ifra emot
Wagners senaste stil finna vi
märkvärdigt nog äfven Camille Saint-Saens.
Efter första utförandet af den nya
»Venus-bergscenen» pä Colonne-konserten i Paris,
hvilket nummer var utsedt till en ny
skandal — fast förgäfves —, yttrade han sig
på följande sätt:
Hvem erinrade sig ej det stora
slaget vid »Tannhäusers» representation
i Paris 1861. Det var en ordentlig
strid, alldeles som vid första uppförandet
af »Hernani». Operans foyer var
förvandlad till ett Pandämonium, der man tjöt
och skymfade hvarann. Gounod
utropade: »jag skulle gifva mitt blod, om jag
hade skrifvit denna tonsättning!» Hans
von Biilow sprang från den ene till den
andre och sade med förstördt utseende:
»Han har ursägtat sig. han har ursägtat
sig.» Ingen visste hvarom frågan var.
Hela verlden hade tappat hufvudet. Jag
var närvarande, då den der nykomponerade
scenen i »Yenusberget» uppstod, som för
ej länge sedan äfventyrat så stor
skandal på Chåtelet. Den stora operan hade,
trogen sina traditioner, fordrat af
komponisten att han skulle förlänga första tablån
i första akten, emedan man ville gifva en
större utsträckning åt halletten och Venus’
rol, som gafs af madame Tedesco. Hvar
och en skalle väl tro, att det skulle lända
till vinst, om man gaf en scen så kort
som möjligt åt denna Venus och denna
olymp, som förirrar sig in i medeltiden
såsom ett lifiöst fantom. Så hade
komponisten först velat, och han hade gjort
väl i att göra sä. Men auktorn till
»Tristan och Isolde» var nu angripen af
fram-tidsmusikens feber och ville profva den
nya stilen. »Tristans» stil utgöt sig i
»Tannhäusers» ådror. Jag har sett
Wagner vid arbetet, huru han stående vid
notpulpeten, under prat oeh skämt skref
den berömda Baechanalen med en lätthet
och snabbhet, öfver hvilken säkert högst
få komponister förfoga i samma grad som
han. Jag har hållit det ännu ej torkade
notbladet i min hand, och jag påminner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
