Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
formskönhet äro egenskaper i hans
tonverk, som göra honom fortjent af den
popularitet han vunnit.
Förutom de nämnda operorna (och
andra t. ex. »11 fior d’Harlem» 1876) har
man af honom ouvertyrer, piano-trior och
duetter, duetter för p. och violoncell
(koin-pon. tills, med Offenbaeh) samt sånger
och romanser.
Bland hans efterlemnade verk
nämnas: »Sakuntala», stor opera alldeles
färdig, komponerad på uppdrag af Ricordi
i Milano, med tysk och italiensk text. —
»Die Musikanten», handlingen från
Mo-zarts vistande i Mannheim, till större
delen instrumenterad. — »Der Blumen
Ra-che», melodram med ackomp. af
stråk-quartett och piano. — »Die Harfe»,
melodram. — »Der Deserteur», melodram
med harpa, horn, stråkquartett och piano.
— Två pianokonserter i A- och C-moll
från äldre tid. Desamma i 4:händ.
arrangement. — Åtta sonater för 4
händer. — Ett konsertstycke för piano. —
En messa för fyra mansröster, körer och
soli. — Bolero för sopran, hans sista
komposition, samt en samling af sexton
sånger o. a. kompositioner från äldre och
nyare tid.
Förslag till Koralbok för
Svenska kyrkan.
Utarbetadt af B. Vilh. Hallberg.
Norrköping. M. W. Wallbergs förlag. *
‘■J^en religiösa splittringen i våra dagar
har, som bekant, erhållit sin
motsvarighet i åtskilliga hvarandra korsande
meningar angående lämpliga
beskaffenheten af den gudstjenstliga sången och
dess melodier. Vidkommande särskildt
denna senare angelägenhet, så torde i
förhållande till protestantismen i andra
länder, exempelvis Bayern m. 11., vårt land i
allmänhet på senare tider icke haft
synnerligen mycket att berömma sig af. Ty
utan att vilja misskänna de säkerligen
välmenta afsigter, som tid efter annan
tagit gestalt i förtroendeuppdrag, i
diskussionsmöten och komitéer, i utgifna
koralsamlingar, i polemiska fejder etc., kan
den med ämnet förtrogne ej tillmäta
dessa bemödanden afgörande betydelse,
annat än för så vidt de afsett frågans
egentliga bufvudmoment, — som är den
evangeliska kyrkosångens integritet, hans
teende sådan han är.
Tid och utrymme medgifva nu ej att
följa i spåren den lutherska koralens
historiskt vexlande, märkliga öden. Dess
blomstring, dess förfall, dess
återupprättelse: se der i tre ord dess historia,
af hvilken emellertid flertalet bland våra
landsmän hufvudsakligen blott känner
andra delen. Till hvad i Tyskland blifvit
* Nedanstående uppsats var till största
delen redan skrifven, dä underrättelsen om
koral-tajksforfattarens plötsliga död ingick och
föranledde oss att dröja med dess offentliggörande.
Umlseendet för den fortjente mannens minne
bör nu emellertid ej längre hindra oss att
meddela densamma. Red.
frambragt och uträttadt i och för
försam-lingssångens restitution saknas väl i
Sverige allt egentligt motstycke. Och huru
har man här i allmänhet, undantag
från-räknade, förhållit sig vis ä vis de
nytyska, för den samfälda kulten vigtiga
sträfvandena? Svar: med en viss
ignorans. I säker sjelftillit, troende sig
allaredan ega en alldeles oförliknelig koralkodex,
har man tröstat sig med att i den saken
föga eller intet återstode att förbättra.
Man har ju helt nyligen publicerat långa
afhandlingar för att bevisa detta; man
har i dem gått så långt att man till och
med sökt bevisa, att koralen rätt väl kan
bestå i det mest underlägsna skick —
emedan den icke vore att liänföra till
verklig musik! — sålunda upplöser sig
argumentationen för den stela
koralformen i en regelrätt dcductio in
absurdum e m o t densamma.
Långt ifrån alt dylika företeelser skulle
vara egnade att nedslå modet hos den
lilla hopen af verkliga koralvänner,
innebära de tvärtom för dem en kraftig
maning att »ej förfäras»; en ny æra för
kyrkosången kan nu emotses, sedan den
gamla ändat i sjelfmotsägelse.
Det skulle varit oss kärt att kunna
beteckna ofvanbetitlade i och för sig
för-tjenstfulla koralarbete såsom
begynnelsepunkt för denna nya æra. Att vi nu
icke kunna det, beklaga vi lifligt. Huru
nära till l ands hade det icke legat för
författaren att prestera ett epokgörande
arbete; han hade i flerfaldiga fall blott
behöft afskrifva de ypperliga
kärnsånger-nas melodier i deras originalgestalt samt
bevara grunddragen af deras ofta
storslagna harmonisation. Han skulle då gjort
sin samtid en stor tjenst samt haft de
rättmätigaste anspråk på hennes
tacksamhet. Men redan vid en flygtig blick pä
koralboken skönjas andra tendenser.
Hufvudsakligen endast beträffande några
melodier i enkel 3-takt har efter vår äsigt
det rytmiska elementet blifvit nämnvärdt
tillgodosedt, i talrika andra återigen icke.
Hvad kan hafva varit orsaken härtill?
Hvilket skäl kan finnas för utestängandet
af en ursprunglig, högburen skönhets
strålar hos det rytmiskt melodiska, hvilkas
uppgift doek är att få lysa och värma?
För att söka vinna förklaring i denna sak
vilja vi efterse livad förf. härom haft att
förmäla i sitt företal; pag. IV heter det:
»— — — — Dock skall jag tillåta mig
att clerviil nämna, det jag aldrig lemnat ur sigte
det betydelsefulla uttalandet vid ofvan nänula
möte i Upsala, Juni 1880, att inga tvära och
stora förändringar borde vid
koralbokens omarbetning ega rum, utan
varsamhet och försigtighet dervid tagas i akt
(jemf. det vid mötet forda protokoll, sid. 18).
Att minst nio tiondelar af vårt lands organister
och andra med forsamlingens berättigade kraf
förtrogne och for en värdig kyrkosång nitälskande
män hysa samma mening angående denna sak,
är ett faktum som icke tarfvar bekräftelse. Och
ur detta faktum framgår klarligen att
koralboken af år 1819 måste qvarstå såsom grundval
för den nya koralboken. Man forgiite heller icke,
att denna grundsats följdes af k. musikaliska
akademiens tvenne med diklen afgångna, högt aktade
förtroendemän Frans Berwald och J. A.
Josephson, hvarom deras efterlemnade
koralbearbetningar bära ojäfaktiga vitnesbörd.»
Hade koralmötet i Upsala, i stället
för ofvan citerade, något dunkla
uttalande, som sin öfvertygelse påyrkat den
evangeliska kyrkosångens återupprättelse,
med senare, orytmiska former såsom
alternativ och för jemförelses skull, så
hade ett sådant beslut kunnat utgöra ett
af de vackraste bladen i vår odlings häfder.
Då hade dess kreerade komité säkerligen
icke, såsom skedde, nödgats blifva sprängd
och icke heller resultaten af dess
verksamhet blifvit de nuvarande.
Mötesul-talandet hade då varit betydelsefullt nog
för att förtjena citeras i en ny koralbok
och denna sjelf fått en konseqventare
pregel. Men det är icke härvid vi fästa
oss, utan vid förf:s egendomliga
slutled-ningssätt. Utaf mötets yrkande, att inga
tvära öfvergångar eller förändringar borde
ega rum, utan »varsamhet och
försigtighet iakttagas», drog han den alldeles
oväntade slutsatsen att koralboken af 1819
borde läggas till grund för den nya
koralboken — således det, som blott skulle
förmedla den eljest allt för tvära
öf-vergången, nemligen de mera enformiga,
blott alternerande koralerna: de skulle
läggas till grund för det liela; alltså en
förvexling af det tillfälliga med det
väsentliga, af medlet med ändamålet, af
hufvud-sak med bisak. Mot de nio tiondelarne
af landets organister vilja vi ej vara så
oartiga som förf., hvilken ju antager att de,
äfven till trots för en nyförvärfvad bättre
öfvertygelse, skulle framhärda i en
öfver-vunnen ståndpunkts åskådningssätt. Om
något så otroligt skulle hända, så lär väl
förf. ändå icke haft rätt att inför den tionde
tiondelen proklamera ett historiskt som
estetiskt lika ohållbart system. Icke stort
bättre är åberopandet af de ofvannämde
»förtroendemännens» för öfrigt aldrig
erkända koralbearbetningar. Häraf
framgår emellertid, att skälen till förf:s
uraktlåtna återgifvande af en mängd rytmiskt
för-tjenstfulla läsarter icke af en fullt
fördomsfri granskning kunna antagas som giltiga.
Med all beredvillighet erkänna vi
emellertid det principielt rigtiga i förf:s vädjan
till koralmötet; vi kunna till och med
icke annat än tycka, att nämde möte
borde återigen sammankallas, för att i
öppen diskussion uttala sig angående sättet,
på hvilket så väl hr H. som hrr Anjou
& Törnvall i egenskap af komiterade
utfört dem lemnade uppdrag; hr H:s
vädjande till k. m:jt och senare till k.
musik. akademien synes mindre lämpligt,
enär han ju i främsta rummet säger sig
hafva arbetat i enlighet med k or al
mötets instruktioner, samt alltså bort
in-hemta dess slutomdöme.
De melodier som genom nämdarytmiska
uraktlåtenhet mer och mindre blifvit
lidande äro, enl. förf:s nummerföljd: 2,
14, 25, 30, 43, 51 a, 53, 61, 70, 75.
87, 89, 95, 100, 103. 105, 112, 115,
116, 132, 149, 166, 176, a (har
blandad rytmart), 179 (likaledes), 180, 182,
a, 182, b, 183, 189, 194, 199, 202,
203, 210, 220, 224. 238, 270. Rörande
förslagets uppställning i öfrigt, bör
särskildt märkas:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
