Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast ytterligare gagna honom, emedan
den stegrar allmänhetens nyfikenhet, som
alltid växer i kapp med skandalens
intensitet. Om än ej puffen alltid är sä
utförlig som ofvan skildrats, så fins den
dock regelbundet alltid och i alla större
tidningar, åtminstone i form af ett
enkelt påpekande på förhand af tiden för
första representationen jämte
rollförteckning. Men redan detta är för mycket
för sådana operetter, hvilka — såsom
stundom händer — i konstvärde knapt
höja sig öfver varietéteatrarnes
prestationer.
Att afhjelpa detta missförhållande
synes oss dock vara ofantligt lätt, och
enda risken vore den, att tidningarna
möjligen miste annonseringen frän de
förgrymmade direktörerna — ehuru ej
ens detta är troligt. Man behöfver ju
blott konseqvent vägra alt omtalande af
operetter, der icke musikreferenten genom
vederbörande teaterdirektör satts i
tillfälle att först laga kännedom om texten
och klaverutdraget samt funnit pjesen
vara af beskaffenhet att verkligen
förtje-na ett omnämnande. Sant är att saken
då blefve beroende blott af referentens
omdöme, smak och omutlighet och att
misstag kunde begås, men någon garanti
vunnes dock onekligen, enär ju
musikreferenten måste antagas i regeln hafva
mera insigt i ämnet än t. ex. tidningens
reporter eller inrikesminister eller till
äfventyrs redaktören sjelf. I alla
händelser sluppe tidningen ifrån den
löjligheten att motsäga sig sjelf.
Må man ej skrika på pryderi, ty vi
kunna alldeles lemna moralen ur
räkningen och redan ur den blotta smakens
intresse hafva skäl nog att önska en
reform. Må man ej häller skrika på
presstyranni, ty en tidning måtte väl sjelf ha
rätt att bestämma hvad hon icke vill
omtala, och allmänheten kan svårligen
ega pretention på att ständigt regaleras
med de mest detaljerade nyheter från
operettscener, hvilka stundom ej äro mera
riksvigtiga än en cirkus eller ett tivoli.
Vi hoppas, att hrr redaktörer icke
måtte ringakta vårt upprop af det skäl,
att hela saken vore för obetydlig eller
likgiltig. Den är det alldeles icke, om
man betänker hvilken oerhörd roll
operetten spelar just här i Stockholm,
kanske mer än på något annat ställe.
Sjelf-va Paris har ej mera än 7 egentliga
teatrar, der operetter gifvas, och det på
en folkmängd af 2 millioner. Efter
samma proportion borde Stockholm, med
175,000 inv., ega summa — */, sådan.
Men nu veta vi ju alla att både Nya
och Mindre teatern äro operettscener,
att Djurgårdsteatern fyller luckan om
somrarne, att ryktet talar om en
blif-vande operett-trupp på Södra teatern, och
att om ett år kanske både Stora och
Dramatiska teatern blifva skådeplatser
för offenbachiader! 1 afseende på antalet
under säsongen upptagna operetter af
denna genre täflar Stockholm redan nu
nästan med Wien (öfver 1 million inv.)
samt öfver går faktiskt både Paris (2
mill.) och Berlin (1 mill.)! I afseende
på antalet representationer kan vår
huf-vudstad väl icke täfla med Paris, deremot
har det betecknande nog händt, att en
populär tysk operett här kunnat på
kortare tid hinna upp till 100 ggr än i
sjelfva Wien! Man må rätt lifligt ställa
alla dessa fakta för ögonen, och man torde
finna att faran är öfverhängande och att
ett reaktionsförsök icke längre bör dröja.
Vi hysa emellertid ingalunda den
illusionen, att den af oss föreslagna
åtgärden skall kunna undertrycka de sämre
(märk: vi tala blott om de sämre)
operetternas »vogue». Men den skall åtminstone
bidraga att förringa deras offentliga
anseende, genom att helt enkelt tiga ihjel
dem — en kritik, hvilken som bekant
är den af både teaterdirektörer och
artister allramest fruktade. A. L.
Om ilen elektriska teaterbelysningen
skrif-ver I.. Ilnrtniann i »Dresdner Nachricbten»
följande notiser: Det första offentliga försöket med
elektrisk teaterbelysning ä kungl. hofteatern egde
rum en gäng då man gaf operan, »Fidelio».
Man skulle siiga för mycket, om man pastode
att förändringen var särdeles påfallande. Den
lägre rampen och de bakre kulisserna voro,
såsom förut, försedda med gas; endast
proscenium-kulisserna på båda sidor hade elektriskt ljus.
Från scenen måste det klara skenet, som dertill
skarpt reflekterades af den livita metallen hos de
elektriska lamporna, ha kiints rätt starkt
(gaslampornas skärmar äro öfverdragna med
förmildrande e uartsfärg); för åskådame deremot
syntes, som sagdt, ingen märklig skilnad, och
hela apparaten af olikfärgade glas ete. var den
samma som förut. Skenet af de elektriska
glödlamporna modererades på ett sinnrikt satt
genom strömmens inledande i syror, hvarigenom
ljusstyrkan kunde göras aftagande. Om man
betänker, att den nya l>elysningen absolut
skyddar mot eldfara och alstrar foga hetta mot livad
gasen gör, så ligger den önskan nära, att all
gas i salongen och på scenen måtte ersättas
med elektriskt ljus. Men matandet af 8 lågor
endast fordrar hos ångmaskinen en hästkraft,
och då den nu här uppsatta ångmaskinen eger
blott lö indicerade hästkrafter, kan den endast
åstadkomma omkr. 125 lågor. Räknar man nu
tillsammans de många hundra lågor, som måste
brinna en teaterafton, så fordras en maskinkraft
af omkr. 120 hästkrafter, hvilken varder så
mycket dyrare, som denna kraft endast verkar
4—5 timmar dagligen. Miinehen t. ex. nvtjar
vattenkrafter af den strida Isarftoden till
elektricitetens frambringande. Ångmaskiner af stora
dimensioner på en teater kunna ej utan fara
uppsättas i teaterbygnaden, de böra ha plats
utom denna. Den kongl. hofteaterelektrikern
herr Bälir — en auktoritet på detta område
— är emellertid af den åsigten, att det
elektriska ljuset kan ställa sig lika billigt som
gasen, särdeles som vid gasbelysning erfordras
stor betjening, som ej beliöfs till glödlamporna.
Men nu måste man sorgfälligt pröfva systemerna
Edison, Siemen m. fl. och mellan de vexlande
konstruktionerna på lamporna stanna i valet af
bästa sorten. Det är dock redan en fördel, att
gas och elektricitet kunnat nytjas så bra
tillsammans, och att elektriciteten på teatern
tillhör framtiden, är en sak, som ej kan betviflas.
——
På generalrepetitionen till en
långfredags-konsert (Skapelsen) hade inga bänkar framsatts,
utan repeterade kören stående. När det led mot
slutet utbrast en korist förtretad: »Nu har jag
stått här i sex dagar, jag går nu efter en
stol för att fa hvila på den sjunde.»
Ett minnesblad.
^första årgången af Svensk Musiktidning
“P (n:o 4) meddelade vi biografi och
porträtt af »Carmens» spirituele
kompositör, hvars tidigare opera »Den sköna
flickan i Perth» nu börjar gå öfver
Tysklands scener. Åt denne så tidigt
bortgångne, så mycket lofvande tonsättare
egnar Pariser-»Figaro» ett minnesblad,
som vi här återgifva:
En tondiktare dör i glansen af sin
ungdom, sedan han till full mognad
utvecklat sin betydande talang, utan att
det verk, som mer än alla andra
förmått bevara komponistens namn från
glömskan i hans fädernesland, tillvunnit
sig fortjent framgång. I dessa få ord
kan man sammanfatta Georges Bizets
och hans opera »Carmens» lidandes
historia. Då Carmen der uppträdde för
första gången, vann operan, såsom man
säger inom teaterverlden, endast half
framgång. Visserligen uppskattade ett
mindre antal åhörare verket till dess fulla
värde, men den genom en mängd
felslagna förhoppningar misstrogna stora
publiken försummade då tydligen Opera
Comique. Från 3 mars 1875 till 15
febr. 1876 gafs »Carmen» i Paris 48
gånger. Efter 20:de representationen
dog plötsligen Bizet af en förkylning.
Operan, som i Paris med möda hann
till sitt femtionde framträdande, blef
entusiastiskt emottagen först i Brussel,
sedan i Wien, Berlin, Dresden, London
och S:t Petersburg samt vidare i en mängd
andra städer med samma utomordentliga
framgång.
Georges Bizet förtjenar både såsom
konstnär och menniska fika hjertliga
sympatier. Han var en snillrik,
varmhjer-lad, outtröttlig och högt begåfvad
konstnär, värd den fullaste kärlek. Såsom 13
års gosse tog han första priset i
piano-spelning, vid 19 är vann han det stora
romerska priset och drog till Italien
upp-fyld af ärelystnadens framtidsplaner.
Det första intrycket af Rom var
stor-artadt. Efter ett längre uppehåll der
skref han till sina föräldrar: »Jag är nu
öfvertygad att det är bättre att skapa
dåligt än medelmåttigt; jag sträfvar dock
efter att skapa någonting godt, och det
är i alla fall ännu bättre . . . Jag
känner hur mina konstnärliga böjelser stärka
sig. Jag har att tacka för detta
jemfö-relsen mellan målaren, bildhuggaren och
musikern. Alla konster hafva
gemensamma beröringspunkter, eller det gifves
snarare blott en konst. Lika mycket om
man återgifver tankarne på duken, i
mar-morn eller från scenen — tanken sjelf
är dock den samma».
Den franska akademien har ej
synnerligen understödt Bizets sjelfständiga
utveckling. Under första året i Rom
hade han såsom bevis på sin
verksamhet skickat akademien en opera och fick
i stället, såsom han skrifver till sin mor,
en »skrapa». Akademiens uppmaning
är ganska märkvärdig. Den låter så:
»Vi måste tadla herr Bizet för att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
