Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komponerat en opera, under det
reglementets föreskrifter förpligta honom att
lemna en messa. Vi anse oss böra
erinra honom derom att äfven de lifligaste
kostniirsnaturer endast genom studiet och
behandlingen af upphöjda saker utbildade
denna stil, som äfven för lättare
skapelser är obetingadt nödig, i fall dessa skola
liafva något anspråk på oförgänglighet.»
Denna tillrättavisning hade för öfrigt
till författare en af Frankrikes förnämste
tonsättare, den snillrike Ambroise
Thomas, »Mignons» kompositör. Man ser
häraf huru trångbröstade akademiens
åsig-ter öro, hur fast de hålla sig vid sina
regler. En ung man, hvars begåfning
och böjelse sporra honom till att
komponera dramatiska verk, måste i stället
för en god opera på akademiens
befallning skrifva en medelmåttig messa!
Följderna uteblefvo naturligtvis icke.
Bizets skaparkraft hämmades i sin
ideala sträfvan. Hela hans väsende dref
honom till scenen; han lick ej vända sig dit.
Han egnade sig med all ifver åt det
föreskrifna verket och skref till sin mor:
»Man kan vara en stor konstnär utan att
ega ’motivet’; och då måste man också
afstå från den populära framgången.
Men man kan äfven vara en betydande
man och kalla hvarje gåfva sin egen,
såsom till exempel Rossini är en af de
största konstnärer; han besitter ock,
liksom Mozart, alla egenskaperna hos en
sådan: upphöjdhet, stil och slutligen ock
’motivet’.»
Dä Bizet återkom från Rom begynte
för honom det martyrskap, som alla unga
tondiktare få lida. Sjelfve Wagner
måste ju för att kunna lefva i Paris
arrangera operamusik för biåsinstrument.
Musikern kan ej såsom målaren taga sin
tillflykt till förfärdigande af porträtt.
Han måste ge lektioner, och Bizet hade
ej nog af sådana. Han måste derför
tidtals afbryta komponerandet af sin opera
»Vackra flickan från Perth» för att
or-kestrera dansmusik mot betalning för dag
och timme.
Trots denna vedervärdiga
sysselsättning förlorade Bizet ej tron på sitt
konstnärskap; hans sunda naturliga sinne, hans
idealt anlagda natur, som ingenting kunde
beröfva modet, höll honom uppe. Han
skref dä sånger och den sköna musiken till
Alphonse Daudets skådespel
»1’Arlé-sienne», hvilken än i dag värderas så
högt i alla konsertsalar. Under denna
tryckande situation komponerade han
»Carmen».
Bizets allt för tidiga död bedrog
honom på framgångens njutning ej mindre
än pä förhoppningen att kunna förskona
sina så högt älskade föräldrars
ålderdoms-dagar. En gång skref han från Rom
följande nyårsbref: »Älskade föräldrar!
Mitt bref skall inträffa hos er pä
nyärs-dagen; jag sänder ock härmed mina
innerligaste lyckönskningar. Först önskar
jag er båda helsa i fullt mått,
hvarför-utan all andlig sträfvan är omöjlig.
Vidare önskar jag att penningar, den der
förhatliga metallen, som håller oss alla
i beroende, ej fattas er allt för mycket.
Jag har för öfrigt i detta afseende en
liten plan. Så snart jag har 100,000
frcs, d. v. s. en säker inkomst, får pappa
lika litet gifva lektioner, som jag sjelf.
Vi vilja då lefva af våra räntor, hvilket
alls icke skadar oss. 100,000 frcs är
ju ej mycket; två framgångar på operan
kunna inbringa mig dem. Emellertid
önskar jag mig sjelf att alltid af
innersta lijerta få älska er och är alltid
såsom i denna dag er kärleksfulle son.»
Beklagligen skulle Bizets drömmar ej
förverkligas; han gaf till sin sista stund
lektioner, och hans gamle far försörjer
sig dermed ännu.
M:r de Padillas äfventyr i
Mexico.
|P|åsom ett motstycke till m:me Artöts
förut offentliggjorda reseberättelse
vilja vi nu meddela en dylik af hennes
man, sådan han sjelf omtalar den samma
i norska Figaro: År 1865, säger m:r de
Padilla, då det mexicanska kejsardömet
ännu befann sig i sin ungdom och
under det franska bajonettherradömet,
tillbjöd den ädelmodige kejsar Maximilian
sin hufvudstad en ganska betydlig summa
till upprättande af en opera derstädes.
Förutom det, att de engagementsvilkor,
som erbjödos mig, voro ganska goda,
hade jag också fattat en brinnande lust
till att lära känna detta nyspanska land,
hvarför jag med glädje underskref det
kontrakt, som gaf mig anledning till att
på nära håll och genom personlig
erfarenhet göra mig bekant med livad jag
hittills endast lärt med tillhjelp af
historien. Det är en himmelsvid skilnad
mellan att läsa och att upplefva, men den
unge har mod och fruktar icke faran.
Då jag var i begrepp att underskrifva
mitt kontrakt, varnade mig dock mina
vänner och påstodo det vara att fresta
Gud, när man så oförsigtigt kastade sig
in i äfventyr. Naturligtvis utmålade de
vid detta tillfälle alla de afskräckande
saker, som stodo i förbindelse med en
resa från Vera-Cruz till Mexico. Med
sina beskrifningar om öfverfall på
diligenser och jernvägståg inverkade de dock
ej pä mig vidare, än att jag insåg
nödvändigheten af att utbyta min guitarr mot
ett laddadt gevär, tänkande pä att, med
all min förkärlek för den förre, det
senare var långt nödvändigare, när man
reser genom ett upproriskt land; — men
mitt en gång gifna löfte ville jag, trots
vännerna och deras farhågor, i alla fall
hälla; — man är dessutom inte för inte
en Don (Juijotes ättling! Alltså rustade
jag mig till att tåga emot de
amerikanska väderqvarnarna!
Vi lenmade, alla beväpnade till
tänderna, Vera-Cruz; sjelfva primadonnorna
buro dolkar och hade fast beslutit, att
tappert försvara sig i händelse af
öfverfall. — Vi lemnade Vera-Cruz med
bantåg. De franska officerarne visade oss
då och då ställen der resande blifvit
öf-verfallna. Himlen var klar och blå, och
detta kom mig att tänka på mitt
hemland, hvilket hade till följd, att jag blef
helt melankolisk. Jag var ju så långt
från mitt kära Mureia och från alla dem
jag höll af. Landskapet förskaffade dock
genom sin skönhet någon distraktion, och
med beundrande blickar öfver hvad vi
sägo glömde vi till en del de faror,
hvaraf vi voro omgifna. Icke dess mindre
blef jag dock helt bestört när tåget
plötsligen höll stilla midt under natten på ett
ensligt ställe, som prunkade med namn
af stad, fastän der endast funnos 2 ä 3
eländiga hyddor vid sidan af en så
kallad »posada». Här skulle vi nu med
eller mot vår vilja tillbringa natten.
Salen var stor och alla dess fönster stodo
för luftvexlingens skull öppna; de till
denna stötande sofrummen hade inga
dörrar; endast ett förhänge fick tjena
in-vånarne som skärm mot nyfikna blickar.
Efter slutad aftonmåltid drogo vi oss
tillbaka, livar och en till sin paulun. Mina
kamrater voro missnöjda och funno det
ohyggligt att i ett för banditer och
röf-vare beryktadt land nödgas förtro sitt
kära jag åt skyddet af sådana slags
sä-kerhetsläs. Emellertid instufvade vi oss
i våra hängmattor. Natten passerade
under en oupphörlig strid med
mosqui-tos, som gjorde alla möjliga försök att
äta upp oss lefvande. Då jag om
morgonen stod upp — jag kan ej säga
vaknade —, var jag också alldeles
oigenkän-lig, så hade dessa vampyrer tilltygat mig.
Härtill hade vi blifvit oroade af
militärernas trummor och trumpeter. De hade
nämligen i följd af en ingången ordre
nödgats afmarschera i dagbräckningen för
att taga itu med några guerillos, —
äfventyr, som hörde till ordningen för
dagen. Någon som helst ro för oss
konstnärer, hvilka voro vana att strida med
helt andra vapen, var ej att tänka på.
Det fanns intet annat råd än att stiga
in i postvagnen och fortsätta resan.
Damerna gömde sina smycken och
beväpnade sig, ehuruväl jag afrådde dem
der-ifrån, emedan det tjenade till intet i
händelse af ett anfall. Luften var denna
morgon sä ovanligt herrlig, att vi icke
kunde underlåta att göra en liten
promenad upp på ett högt berg, som vi
skulle passera. 1 början gick allt väl;
men efter en stunds förlopp fick en af
våra reskamrater ett anfall af svindel och
hade utan vår tillkomst och utan hjelp
af min pilgrimstaf, det enda
skyddsmedel jag hade till hands, säkerligen
störtat ned i afgrunden. Lyckligt och väl
fingo vi honom upp på toppen af berget,
der han föll på knä, tackade Gud och
alla paradisets helgon, medan han
tycktes alldeles glömma sina jordiska
skydds-englar, som dock vid detta tillfälle
lem-nat godt bistånd åt de himmelska. Den
stackar’n blef efter detta angripen af en
nervös darrning, som sedan alltid infann
sig hvar gång han tänkte på det
förfärliga ögonblicket. Nu var det emellertid
bäst att tänka på återfärden; vi vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
