Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så tillbaka till vår diligens och närmade
oss »der heissenden Gegend». För hvarje
steg blef landskapet omkring oss vackrare
och vackrare, och vår beundran steg till sin
högsta grad vid anblicken af denna yppiga
vegetation, som påminde om Brasiliens
urskogar, dem jag två år förut genomrest.
Olyckligtvis njuter man icke länge åt
gången af denna herrlighet i godt väder,
ty det regnar nästan oupphörligt i detta
land, hvilket vi då också fingo känna
på; och då vägarne äro nästan ofarbara,
måste vi herrar, oaktadt vi hade åtta
mulåsnor för nio personer, gå af för att
lätta bördan för anspannet. Endast
damerna fingo sitta i lugn och ro. Vi
gingo nu långsamt framåt, snart
förlorande vagnen ur sigte, och nådde först
efter sju långa timmar, hungriga och
trötta, fram till det ställe, der vi skulle
spisa middag. En stund förut hade vi
mött postvagnen. Alla dess passagerare
voro i skjortärmarne; de hade
öfverfal-lits af en hop banditer, som beröfvat
dem både pengar och kläder men dock
ädelmodigt skonat lifvet och — linnet.
Åsynen häraf inverkade just ej
fördelaktigt på vår aptit och kom oss att tänka
på sannolikheten af att det skulle gå oss
på samma sätt. I denna ängslan
Udbragte vi dagen, till dess ankomsten af
en österrikisk militärpost bragte litet ro
i sinnena. Dock hade den knappt
an-ländt och våra anleten börjat klarna,
förr än man lemnade chefen för truppen
ett bref, och värdinnan i huset, en
gammal fransk marketenterska, upplyste oss
om att en egendom i närheten blifvit
öfverfallen och att soldaterna måste
tillbringa natten ute under bar himmel för
att söka öfverlista dessa fräcka guerillos.
Förste basen i vår trupp, en
gammal zuav, som hade varit med om många
strider i Algier, och hvilken soldaterne
ansågo såsom en kamrat, gick omkring
och gaf handslag åt alla krigare han
såg. Värdshuset hade blott två rum, ett
för herrar och ett för damer. Tenoren
lade beslag på sängen närmast dörren
och jag pä en under fönstret, som var
försedt med jerngaller, hvilket gaf huset
utseende af ett fängelse. Oaktadt
obe-qvämligheterna försänkte oss dock
värmen och tröttheten i en god sömn, ur
hvilken vi plötsligen väcktes af hundskall,
bösskott och hastiga fotsteg. Det var
klart — vi voro öfverfallna. I det samma
hörde jag vår franske bassists barska
stämma: »Håll skurk! —jag härdig! .. .
du skall dö, du skall få erfara hvad en
zuav är för någonting!» Jag hörde ett
rullande och ett rosslande ljud; vi
rusade alla upp, och i mörkret uppstod ett
förfärligt tumult. Jag kröp upp med
min madrass på ryggen, fast besluten att
den förste bandit, som kom mig i
vägen, skulle släppa till lifvet.
Handge-mänget blef snart allmänt. Basen hade
funnit sin revolver och stod just i
begrepp att affyra ett skott, då värdinnan
inträdde med ett tändt ljus i handen
under det vi tumlade om i halfmörkret,
presenterande oss för hvarandra i de
mest vidunderliga drägler, medan icke
ens skuggan af en bandit kunde
upptäckas. Basen, hvilken sonmat in med sina
fixa ideer om röfvare, hade lialfsofvande
kastat sig ur sängen och stött pä en af
kamraterna, som han i sömnen och
yr-seln tog för en mexikansk guerillo och
derför gripit i strupen för att strypa
honom. Sorgspelet förvandlades emellertid
till lustspel, och tiden till vår afresa
förgick under allmän munterhet. Vi
fortsatte vår färd i diligencen, den morske
bassisten satt vid fönstret med revolvern
i handen. Trötta, som vi voro, hörde
vi i vår halfslumraer plötsligen utropet:
»en död man!» Vi stego ur diligencen
för att taga den döde i ögonsigte, men
då vi kommo närmare reste sig liket
långsamt och stilla, och vi uppdagade
då att det i stället var en stackars åsna,
som såg på oss liksom ville hon säga:
»Hvarför stören 1 mig, vilda varelser som
1 ären?» Samma morgon kl. 9
upp-hunno vi en postvagn, som afgått en half
timme före oss, och som nu låg der i
spillror. Denna syn var just ej af
beskaffenhet att göra oss glada, då en liknande
händelse i hvarje ögonblick lika väl
kunde träffa oss. Emellertid gick det
bra, och vi kommo utan några
anmärkningsvärda äfventyr till Mexico. Husen,
sederna, det castilianska språket, allt
erinrade mig om mitt hemland, och det
föreföll mig alldeles, som om jag vore
hemma.
Jag skall aldrig glömma de många
bevis på vänskap, som under de sju
månader, jag vistades der, kommo mig till
del. Särdeles utmärkte sig den spanska
kolonien på min beneficedag. För
lands-manskapets skull och i öfverensstänunelse
med hemlandets bruk förenades det
nyttiga med det behagliga, och man
förärade mig sålunda lagerkransar af guld
och gaf mig serenader och hymner. Allt
gjorde de för att hylla mig men också
för att fördröja min återresa till
Europa. — Kejsar Maximilian beskyddade
och omhuldade på allt sätt konsten och
vetenskapen i landet. Han fann att
teatern var ett medel till att förbättra
sederna och uppdrog derför åt den
utmärkte diktaren Zorilla att i hans palats
inreda en liten salongsteater, der
inhemska konstnärer livar torsdag uppträdde,
för att de under sådan ledning
småningom skulle kunna utveckla sina
förmågor, hvilket ock lyckades, så att dessa
artister uppnådde en der hittills okänd
skicklighet. Den italienska operans
artister deltogo i dessa soaréer.
Beständigt skola den kunglige martyrens ädla
anletsdrag — hans, som gaf sig till offer
för sitt namns ära och det mål han
svurit att uppnå — blifva inristade i mitt
minne. De som sågo honom och de
som kände honom, måste ära honom.
En afton då jag aflagt ett besök på
landet och vände åter till staden för att
sjunga i »Ballo in maschera», märkte jag
två ridande män, som följde efter mig och
kommo allt närmare och närmare, till dess
de hunno upp mig och ville spärra vägen
för mig. På några stegs afständ ropade
de mig an och befalde mig att stanna.
I stället för att lyda de två »cabaleros»
stack jag sporrarne i sidorna på min unge
eldige häst och s.atte af i galopp. Jag hörde
tvenne skott bakom mig, kulorna foro
öfver hufvudet på mig. Anande faran
hade jag nämligen böjt mig ned på
hästen. I vild fart kom jag till teatern,
alldeles lagom för att kläda mig och
sjunga Renato. — Det hörde till
ordningen för dagen att tidningarne
underrättade om öfverfall af guerillos och
coutre-guerillos; borgarne plundrades och
anfall gjordes dag som natt. Regimenten
afreste, upplösning förestod, revolutionära
idéer uppdöko hastigt och ökade
förvirringen, korteligen, då man anmodade mig
att förlänga mitt kontrakt, afslog jag det.
Om rykte och framgång är något att
önska sig, är dock lifvet kärare.
Min återresa till Europa var beslutad,
och jag slöt mig denna gång till en fransk
militärtrupp, som tågade till Puebla och
som, utan att dock affyra ett enda skott,
förde ett riktigt soldatlif, och på detta
sätt kom jag ändtligen till Vera-Cruz,
der jag måste vänta på en ångbåt från
Newyork, hvilken emellertid led
skeppsbrott på kusten af Florida och hvarvid
hela besättningen gick förlorad. Nästa
fartyg kom olyckligtvis icke förr än i
April månad, tiden för »vomito negro»
(gula febern), som kräft så många offer.
Mitt vistande der var ganska obehagligt,
synnerligast som jag efter några dagars
förlopp angreps af den förfärliga
landsplågan. Presidenten för »Der spanische
Klub» sökte lugna mig med den
inenni-skovänliga anmärkningen: »Om du faller
offer för sjukdomen, har du i alla fall den
förmån att dö bland dina landsmän.»
Denna tröst ökade endast min ängslan.
Min ungdom och min starka vilja
räddade mig dock, och med första ångbåt
som gick lemnade jag denna
bedröfvel-sens stad. Efter tre dagars sjöresa var
jag lika frisk igen, och så fort jag kom
till Europa, reste jag direkt till Berlin,
der jag 1806 öfvervar truppernas
hemkomst. Väl hemkommen till den
verlds-del hvars seder och bruk jag är van vid,
säger jag de tropiska länderna med
deras osäkra vägar, »posadas» — utan
dörrar —, deras fönster med jerngaller ocb
deras »vomito negro», med tusen andra
faror, för alltid farväl!
Ljudlösa pianon. Emma Diihrkoop och
F. Busse i Hamburg hafra uppfunnit en
uppträt, som kan anbringas på piano och som bör
vara särdeles viilsignelsebringande, enär den
förmår dämpa instrumentets ton, så att denna
endast Ur hörbar för den spelande och för personer
i hans omedelltara närhet, ja, till och med är i
stånd att fullkomligt undertrycka den samma.
Denna uppfinning erbjuder talrika fördelar. Först
och främst behöfva granname ej längre göras
nervösa genom skalor och fingeröfningar, vidare
blir pianot genom användande af »tonmoderation»
betydligt varaktigare, och slutligen tvingas den
spelande till ett kraftigt anslag, emedan han
eljest ingenting hör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
