Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfversältningens tarfligliel är delta: »’lliat
he started in his sleep and smilod al
their tempestuous glee» = »I drömmen
han skick af glädje högt (!) och log och
gret (!) pä en gång»). Framhållas hör
slutligen älven en påfallande ackompagne- i
mentsfigur i mellanspelen och slutet.
Gustaf Stolpe: Irländsk dans. Caprice
för piano. 0,75. Huss&
Boer.
En rätt vacker och pregnant melodi,
rikt harmoniserad enligt denne tonsättares
vana, men icke så svär, som han eljest
ofta onödigtvis plägar göra sina
kompositioner. Allegrettot afhrytes af ett Vivace,
hvilket väl är det som skall egentligen
beteckna den irländska karakteren.
John Jacobsson: Tre sånger för bas
eller baryton med
piano. 1 kr. Huss&Beer.
Tillegnade resp. hrr Janzon, Willman
och Lundqvist, äro dessa trenne
dryckesvisor af skiftande färg. melodiska, enkla
och effektfulla, utan att erbjuda något
originelt eller ovanligt anmärkningsvärd!,
hvarpå de sannolikt ej häller göra anspråk.
Ledsagningen är vårdadt och lagom hållen,
utan alt för stor magerhet i harmonien.
A. L.
»Bakom ridan.» Under denna titel liar
den bade såsom musiker och feuilletonist i Paris
bekante Albert Vizentini lör Ilera ar sedan
ut-gifvit en bok, i hvilken ban lorer läsaren
omkring bakom kulisserna på olika teatrar. Efter
slutad vandring bar man imellertid ej fått lära
sig synnerligen mvcket. Utom allmänna
anmärkningar om dansösernas sladder, koketteri och
fiflig-heter samt en beskrifning pä de olika foverna far
man t. ex. blott veta, att mane Marie Cabel vid
Opéra-Comiqne alltid gick med fiekan full af kokta
katrinplommon när bon var på teatern; att
Ade-lina Patti svärmar lör Byron oeh Wagner, att
hennes största nöje är att se en riktigt hemsk
boulevarddram, att bon lär sig spela zittra, att
bon talar fem lefvande språk, att bon tager sig
en klunk portvin när hon skall in på scenen och
äter en dugtig tallrik köttsoppa efter s[iektaklets
slut; att Kristina Nilsson dricker ett glas porter
för att klara rösten oeh lider af en riktig mani
att draga trädar ur kostymer, draperier oeh dv- j
likt; att m:me Miolan-Carvalho sa vidt möjligt ]
höll sig i sin lilla klädloge, der hon drack katte;
oeh en mängd dylika upplysningar.
Uppkomsten af ordet »cancan«. Ordet
»cancan» är alldeles ieke af modernt ursprung.
Det stafvades först »quan-quan» oeh var
l>e-nämningen på latinska orationer, som unga
teo-logie-studiosi liöllo inlör sina lärare. När ordet
sedermera kom allmännare i bruk forekom det
först under formen »quam-quam», såsom man
finner det stafvadt i franska ordböcker lör hundra
är tillbaka, och derefter såsom »can-ean», hvarmed
lieteeknadcs allt slags dumt snack, oväsen, skoj
och dylikt. Några etymologer spåra i detta ord
ett försök att härma ankornas oeh gässens
snattrande oeh kacklande, hvilket det också kan
sägas göm när det uttalas på äkta franskt sätt,
men detta är tydligen ej första ursprunget. När
lör åtskilliga ar sedan de dansande på de
ofientliga balerna i Paris Isirjade lmppa öfver de
kon-ventionela skrankorna för anständighet, gjorde
deras uppträdande mycket väsen, »cancan», bland
städadt folk, oeh pä det sättet blef ordet
identifierad! med sjelfva saken oeh canean sålunda
det populära namnet |ki den illa beryktade dans,
hvilken ieke är något annat sin ett urartande af
den vanligi franska qvadriljen.
Angelo Neumanns första
bekantskap med Rick. Wagner.
f^fynt huru den ambulatoriska Wagner*
teaterns nitiske direktör först lärde
känna »NibeIungen»-koniponisten berättar
oss en tidning frän Stuttgart:
Det var i början af maj 1864, då
baritonisten Hr Angelo Neumann skulle
presentera sig som gäsl i sångarens rol
i »Nattlägret.» Repetitionen på
förmiddagen hade försiggått, Neumann begaf
sig lill sitt hotell, Hotel Manpiardt, och
lät, som vanligt på sina gästresor,
emedan han ej ville äta vid table dlioten,
hära upp maten på sitt rum. Han hade,
såsom han brukade, begifvit sig ut tidigt pä
morgonen, och hade nu stält beqväint
till åt sig i sin »cell», då han ifrån
rummet bredvid hörde energiska steg af en
person som i sträng takt vandrade fram
och åter; livarje steg åtföljdt af detta
egendomliga nervretande buller, som man
kallar »knarr» hos skodon. Neumann
tänkte, att när det ringde till måltiden
skulle väl promenaden upphöra; han
intog sin måltid och klockan hade
längesedan ringt till table d’hoten, men den
»knarrande grannen» var på sin post;
knarr, knarr — lät det gång på gång
med punktligheten hos en svängande
pendel. Neumann önskade alla knarrande
stöflar så långt vägadt är, liksom alla
oroliga grannar och allt för akustiska
hotelldörrar och dito väggar.
Tiden för siestan var inne; grannen
tycktes lika litet nu som efter måltiden
känna något behof af livila. Det var ej
möjligt att härda ut längre — Neumann
ringde på portiern och bad att få veta
hvilken som bodde bredvid honom, det
måste vara er. högst märkvärdig pilgrim.
Portiern höjde på axlarne och sade, att
han trodde så med, men det var
ingenting att göra vid den saken, ty den der
herrn hade uttryckligt och hestämdt
förklarat att man skulle lemna honom i ro,
han ville vara ostörd. Hur heter han
och hvad är han? — En ny axelryckning
af portiern. Neumann gjorde ännu ett
försök att vädja till högre instans, men
insåg då att han måste foga sig i sitt
öde och låta grannen »ostörd knarra på».
Representationen af »Nattlägret» var
slut, Neumanns debut var öfverstånden
och han var just på väg hem till hotel
Manpiardt, då hofkapellmästaren Eckert,
med hvilken han var närmare bekant,
kom emot honom öfver slottsplatsen,
åtföljd af sin fru, för att säga honom ännu
några förbindliga ord. Paret följde
honom ända fram till hotellet. »Jag är
verkligen nyfiken», sade Neumann, då
de stodo vid porten, »att få se om jag
kan fa någon nattro här! Bredvid mig
bor en karl, som med knarrande stöflar
timme efter timme vandrar fram och
tillhaka, till och med då andra menniskor
spisa. Måtte sjelfva den ...» — »Håll!»
inföll Eckert, »vet ni hvem denne granne
är?» — »Har ingen aning derom.» —
»Komponisten till »Tannhäuser.» — »Är
det möjligt?» — »Jo så är det», sade fru
Kathi Eckert, Richard Wagner är här;
men ingen får veta det. Han har
nödgats fly från Wien (såsom liekant för
sina många kreditorer, hvilka ansätta
honom från alla håll); förråd honom
bara inte, han räknar på vår fullkomliga
tystlåtenhet.» Och Neumann kunde nu
förstå alt Wagner hade sina goda skäl
för att vandra upp och ned i sitt rum,
då andra iulogo sina måltider.
Det var då brukligt pä alla hotell,
att vid table d’hoten afgiften för h varje
kuvert erlades efter slutet af måltiden. —
Wagner kunde ej betala de två gulden
för maten, och hans båda vänner i
Stuttgart, Eckert och hans fru, hade redan
gjoi t så mycket för honom, att han först
längre fram talade om för dem hur det
stod till. Men om under tiden för detta
hans uppehåll i Stuttgart lyckans
barometer stod som lägst, steg den ock här
plötsligen till sitt maximum; ty dä
erhöll han från konung Ludvig II af Baiern
den der depechen, hvilken ej träffade
honom i Wien, men af en vänlig hand
skickades efter honom till Stuttgart —
en inauguration till ett nytt lif af ära
och rikedom.
–––-♦–––-
Själsnärvaro hos en skådespelerska. I
Chelseaville (Texas) var ej längesedan teatern
fullsatt från golf till tak. Då, under sista
mellanakten, just som man skulle bölja, störtade
direktören dödsblek fram till första hjeltinnan
ocb b viskade: »det brinner npiie pä vinden,
bjelp är omöjlig, om nagra minuter står teatern
i lågor! publiken måste underrättas, men bur?»
Den behjertade damen svarade kallblodigt:
»Jag åtager mig detta; skynda ni er bara med
teaterpersonalen ut genom bakdörren åt gatan.»
Och i samma stund trädde bon fram fur ridån
ocb sade till publiken: »Mina damer oeh her-
rar! En liedröflig händelse omöjliggör
fortsättningen af föreställningen. Vår direktör har
just nyss i ett anfall af svartsjuka nedstuckit
första älskarinnan och sedan skurit balsen af
sig. Liken äro förda till kaféet midt emot
teatern. Ni kan inse att vi ej längre kunna spela.»
Djupt uppskakadt afliigsnade sig auditoriet, och
endast nagra få personer voro qvar i
teaterhuset, då lågorna slogo fram genom ridån. Dagen
derpå bragte man till stånd ett
penningesam-manskott af 6,600 dollars, som öfverlemnades
till den rådiga damen.
En olycklig teaterföreställning. På en
teater gaf man nyligen en iqiera, i hvilken
förekom en rnttsscen med edsvurna. Regissören hade
engagerat några soldater att föreställa de
edsvurna. då sällska|iets egna krafter ej räckte till
att besätta alla mierna. Soldaterna voro
noggrant instruerade att göra alldeles samma
rörelser som regissören gjorde, han skulle hålla sig
i kulissen midt emot dem. Alltså går stycket
sin gång; de edsvurna intaga sina platser och
ha blicken orörligt fästad pa regissören. Denne
gör en liten rörelse; alla de edsvurna göra summa
rörelse. Han tager sig en pris snus — de
edsvurna förse sfraxt sina näsor med ett qvantum
af samma slag. Regissören gör en åtbörd af
missnöje, straxt göra de edsvurne likaledes.
Regissören knyter händerna — genast knyta också de
edsvurna sina händer. »Fårskallar!» ropar den
olycklige mannen. »Fårskallar» danar det från
kören, och den förtvifiade regissören viste nu
ingen annan råd iiu att söka ta ut dem igen
och lata ridån ga ned öfver den misslyckade
scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
