Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla de fast. Om söndagen föra bålar
invånarne från alla orter till kyrkan,
hvarest de formligen ställa upp sig innan
de bedja. På aftonen uppspelas äkta
folkvisor till deras helt märkvärdiga
nationaldanser genom någon skräddare eller
skomakare och på violin, ett instrument
som de godt lära sig efter gehör. Öfver
hufvud är violinen der det mest omtyckta
instrumentet och varder blott i nyaste
tid ty värr alt mera undanträngd af den
förskräckliga dragharmonikan.
1 det uppe i höga Norden belägna
Trondhjem råder mycket musiklif, men
ännu mer i bergsstaden Bergen, hvarest
Edv. Grieg har sitt hemvist. I dennes
intressanta, karakteristiska kompositioner
afspeglar sig den nordiska naturen,
förenad med de underbara folkvisorna. Ej
långt från Bergen ligger den ö, som
tje-nade den berömde violinisten Ole Bull
till uppehållsort. Hans i en rätt egen
stil bygda villa är det enda huset på
denna temligen stora ö, hvilken han lät
upprödja. De många smakfulla
anläggningarna och beqväma vägarne, hvarifrän
man kan beundra haf och landskap, äro
ett vältaligt vitne om den store
konstnärens sinne för naturen. Man berättar
att han stundom med sin iiol dragit ut
på de närbelägna bergen och pä deras
högsta topp spelat folkmelodier, under
det landtfolk, liskare och skeppare
lyssnade nedanför. Folklifvet är i Bergen
mycket utbildadt. Så herskar t. ex. på
tisktorget der en liflighet, som ej är
större hos de eldiga italienarne. Från
denna natur härstamma otaliga
folkmelodier; hvilken enkelhet, melankoli och
förtrollning och å andra sidan hvilken
uppsluppen munterhet ligger ej deri!
Dess värre hör man dem föga från
folket sjelft, men desto mera i
konsert-salarne; älven uppstämmas de af mycket
goda orkestrar under varma sommaraftnar
i det fria, och komponisterna Söderman,
Bellman, Wennerberg, Geijer,
Winter-Hjelni, Kjerulf och Norman veta att
tillgodogöra sig de nordiska visorna i
sina tonsättningar. Svenskarne uppskatta
dem, och när studenterna från Upsala
eller andra inansqvartetter gifva konsert
och ined sina veka, aldrig oangenämt
framträdande stämmor sjunga folkvisor, skörda
de stort bifall. Huru egendomligt
poetiskt en serenad af Upsalastudenter verkar,
har jag erfarit och skall aldrig glömma
denna kalla snönatt med månsken och
säng! Genom det mjuka svenska språket
och de likaså sköna nordiska stämmorna
öfverträllar denna studentsång alla öliiga
manskörer i verlden.
–––»–––
Madame Ugalde i Paris hörde en gäng
hur man beklagade de stora sångerskor, som
öfverlefde forlusten af sin röst. »Jag liar aldrig
erfarit denna smärta», inföll sångerskan leende,
»ty då jag förlorade min röst, upptogs den af min
dotter.» Den unga damen debuterade, som man
vet, med stor framgång i Lecoijs »jour et nuit».
Musiken i London.
__- (Forts, och slut.)
"iWPid alla instrumenlal-konscrler i
Lönens don finner nian samma medspelare
i orkestern, första violinerna, första
flöjterna, samtliga »lirsts» kring livarje
diri-gentslol, äro mestadels desamma i
italienska operan, hos Richter, i
kristallpalatset, vid oratorierna, och äfvenså vid
promenad-konserterna på Coventgarden,
ett företag, som allt mer får ökad
betydenhet, och livars dirigent under de
sista åren, Grove, inlagt stor förtjenst
genom införandet af god musik.
En stadigvarande orkester linnes ej
i hela England med undantag af Charles
Hallés i Manchester, hvilken också
betje-nar alla de norra städerna! Otroligt
men sant. —
Beträffande andra konserter
föranstaltas många sådana af förmögna pianolärare
men obetydliga musiker, hvilka sjelfva
förstå att hänga stora klockan vid sina
namn och således ej behöfva mina ringa
tjenster. Dessa musiker blifva vanligen
slagna till riddare, om de förstå sig pä
att intrigera. De fä sig väl också ett
ordensband, — för hvad? Den frågan
kunna de uppriktigaste konstvänner
emellertid ej lä besvarad.
Dessa fä ofvan nämda konsertföretag
erbjuda nu ett ganska inskränkt fält för
de hundrade, ja tusende mer eller mindre
talangfulla, ambitiösa eller hungriga
verkliga konstnärerna, charlatanerna och
in-trigenterna att låta sitt ljus lysa. Och
likväl blifva konsertgifvarne sä
bestormade och belägrade med offerter af
konstnärer, som ej kunna få spela eller
sjunga, — ja de vilja till och med
betala för alt få medverka — att de förra
kunna gifva goda konserter och dermed
behöfva betala högst obetydligt till
konstnärerna.
Del stora flertalet af konstnärer med
sann konstnärsnalur, hvilkas blygsamhet
och stolthet göra det för dem omöjligt
att deltaga i intrigerna, kryperiet och
marktschreieriet, måste då stå tillbaka
och genom musikundervisning och
komponerande af sånger (N. B. beräknade
efter massans smak) under bekymmer
sträfva för sin utkomst. — Sådana finnas
ock, som livarje är gifva en eller två
konserter och ofta hela veckor måste
hungra för äran att kunna i tidningarne
annonsera sin konsert (det enda som
kan förskaffa dem elever). Dem väntar
endast konstens törnen; prisen tillfalla
i England musikhandlaren, några få öfver
alla andra upphöjda virtuoser och de
fräcka charlatanerna.
De engelska komponisternas led i
våra dagar är snart passeradt; i
musikskolorna närmar sig kanhända en och
annan Beethoven och Händel sin
blomstringstid, men till denna dag har man
sett löga af deras blifvande storhet. Det
är egentligen blott två tondiktare af
betydenhet, som redan gjort sig ett namn
här. — Den ene, Arthur Sullivan,
som står i stor gunst hos de kungliga
prinsarne, har skrifvit flera vackra sån-
ger af bestående värde, men han har
med åren allt mer och mer sjunkit ned
i den komiska operettens dy. 1 alla hans
kompositioner af senare slaget herskar
en visserligen originel men om Paris och
Wien påminnande café-ch an tant-ton,
som ofta kontrasterar med herrliga körer
pä ett krasst vis. Hans kompositioner
genomandas ofta af djupt känslofulla
melodier, och man kan ej tillbakahålla en
klagan öfver att en så sällsynt talang,
hvilken hade kallelse till något större,
offrat odödlighetens krona åt den frivola
popularitetens gyllene kalf. Ett under
de senare åren af honom skrifvet
oratorium »Martyrerna från Antiochien» torde
hellre ha döpts till »Martyrerna frän
Penzanz», ty det erinrar helt och hållet
om »Piraterna frän Penzanz», en af hans
sista komiska operor. — Han kan ej ens
i oratoriet frigöra sig från »opera bouffe».
En mycket lofvande mästare är den
unge Frederic Govven, hvars
Skandinaviska Symfoni förskaffat sig inträde i
hela Tyskland. — Denna vittnar om
allvarlig sträfvan och stor talang och är
väl ett af det unga Englands mest
betydande verk på tonkonstens område.
— Hans kantat »St. Ursula», en
pianotrio och otaliga sånger bevisa jemte
mänga delvis högst eleganta
orkesterstycken hans mångsidiga begäfning, och han
har obestridligen en stor framtid
framför sig. Unga mästare såsom Hubert
Parry, Villiers Standford o. a.
försöka sig också med mer eller mindre
framgång på kammarmusikens område.
Antalet af utöfvande konstnärer,
engelsmän till börden, äro legio. — Dessa
utmärka sig merendels genom
medelmåttiga produktioner och stora anspråk;
undantag finnes dock. Bland violinisterna
utmärker sig framför andra Carrodus
genom fulländad teknik och delikat, (inl
spel mer än genom stor ton; han är
högst populär och bekant i hela
England. — Bland pianister i England
intager M:me Frickenhaus ostridigt
första rummet; denna utmärkta virtuos,
elev af Dupont i Briissel, är hemma i
alla grenar af sin konst och såväl i
kammarmusik med orkester som ock i
egenskap af solist alltid samma säkra och
välberedda konstnärinna. Hennes anslag
är vackert, hennes passager klara, hennes
spel allt igenom sympatiskt och
konstnärligt.
Bland här bosatta tyska konstnärer
förtjena synnerligast att framhållas Josef
Ludwig, en elev af Joachim, violinist;
Oldinästaren Charles 11 allé, pianist
och kapellmästare, rik på ära och
penningar; Oscar Beringer,
Dannreu-ther, Wagnerianare, och Walther Bache
må ej förglömmas bland dessa.
Österrikaren Ernst Pauer, väl den
arbetsammaste lärare och produktivaste
ut-gifvare af musikalier i hela verlden, är
allt för bekant för att här behöfva
ointalas.
Innan jag nu öfvergår till
plantskolorna för musiken, de sä kallade
kon-servatorierna, vill jag förutskicka än ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
