Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. J. Rousseau’s debut som
musiker.
m vilja låta filosofen sjelf tala, lian,
c-’T- som trodde sig vara kompositör,
lika mycket som Ingres ansåg sig för
violist och Rossini för kock:
Jag har i min nngdom upplefvat
ögonblick af en oförklarlig yrsel, då jag
ej var 111ig sjelf mäktig. Se här ett af
de märkvärdigare. För alt inse till
hvilken grad det gick omkring i hufvudet
på mig, behöfver man endast se huru
jag pä en gång hopade den ena
galenskapen på den andra. Jag satte mig
till att sjunga utan att kunna dechilfrera
ett enda sångstycke, ty ehuru de sex
månader jag tillbragt tillsammans med
Venture skulle kunnat vara mig till nytta,
voro de likväl alldeles otillräckliga; de
bibragte mig endast en dålig lärdom.
Jag sökte alltid alt komma min stora
förebild så nära som möjligt. Han kallade
sig Venture de Villeneuve, jag gjorde
ett anagram af mitt namn, förändrade
det från Rossean till Vaussore och kallade
mig Vaussore de Villeneuve. Venture
kunde komponera, ehuru han ej talade
om del; jag, som ej kunde det, jag skröt
dermed inför hela "verlden, och fastän
jag ej kunde sätta den minsta vaudeville
i noter, gaf jag mig ut för kompositör.
Men det var icke allt: efter att hafva
blifvit presenterad för M:r de Treytorens,
professor i lagfarenhet, en man som
älskade musik och hade konserter hemma
hos sig, ville jag gifva honom ett prof
på min talang, och jag satte mig ned
att komponera ett stycke för lians konsert
lika oförskräckt, som om jag vetat hur
sådant skulle gå till. Jag var ståndaktig
nog att hela fjorton dagar arbeta på detta
sköna verk, att sätta det i noter, att
skrifva ut stämmorna och utdela dessa,
allt med samma säkerhet, som om det
varit ett harmoniskt mästerstycke.
Slutligen, — hur otroligt det än låter, är
det likväl sant — för att värdigt bekröna
denna sublima produktion tillsatte jag i
slutet en vacker menuett, som var
allmänt bekant och som mången än torde
påminna sig, med de fordom bekanta
orden
Quel eaprice!
Quelle injustiee!
Qnoi! ta Clarisse
Trahirait tes feux!
Venture hade lärt mig denna sång, jemte
basen, till andra mera frivola ord,
hvar-igenoin jag bibehållit den i minnet. Jag
satte nu i slutet af min komposition
denna menuett med sin bas, uteslutande
orden, och jag gaf den ut för att vara
af mig lika obesväradt, som om jag sagt
det för innevånarne i månen.
Man samlade sig till att utföra mitt
stycke. Jag förklarade för livar och en
tempot, nyanseringarna, hänvisningarna
i stämmorna, och var mycket beställsam.
Man stämde i fem eller sex minuter,
livilka föreföllo mig såsom lika många
sekel. Ändtligen är allt färdigt och med
en prydlig pappersrulle slär jag på min
dirigentsnotställare fem eller sex
lystringsslag. Det blir tyst, jag ställer mig
högtidligt i position att slå takten och man
börjar .. .
Aldrig allt ifrån franska operans
första dagar liar man någonsin hört ett
sådant charivari. Hvilka tankar man än
kunde ha haft om den talang, jag gjorde
anspråk på att ega, sämre än livad detta
var kunde man ej gerna tänka sig. De
spelande ville qväfvas af skratt; åhörarne
gjorde stora ögon och skulle nog gerna
ha velat stoppa till öronen, om de kunnat.
Mina bödlar, spelmännen, som ville ha
riktigt roligt, raspade på, så att de kunde
ha spräckt örhinnorna. Jag höll tappert
ut, ehuru, sanningen att säga, svetten
föll i stora droppar, men skammen höll
mig (|var, jag vågade ej lly och lemna
allt i sticket. Till min tröst hörde jag
här och der de närvarande hviska till
hvarandra eller snarare i örat pä mig
sjelf: »Det är ju outhärdligt alltigenom»,
eller: »hvilken förfärlig musik!» eller
ock: »Det var mig en satan att föra
väsen!» Stackars Jean-Jacques, i detta
förfärliga ögonblick hoppades du icke,
att du en dag inför konungen af
Frankrike och hela hans hof skulle med dina
toner framkalla ett sorl af förvåning och
beundran, och att du från alla loger
omkring dig skulle få höra förtjusande
qvin-nor halfhviskande utropa: »Hvilka sköna
toner! Hvilken hänförande musik!
Hvar-enda en af dessa sånger går till hjertat!»
Men livad som mest muntrade opp
hela sällskapet var menuetten. Knappt
hade man hört ett par takter deraf, förr
än det utbröt ett gapskratt öfverallt.
En hvar lyckönskade mig till min fina
musikaliska smak; man försäkrade mig
att denna menuett skulle komma folk
att tala om mig och att den förtjenade
att blifva sjungen öfverallt. Jag kan ej
beskrifva den ångest jag erfor, och
behöfver ej försäkra att jag kände mig
rättvist förtjerta den.
Pianistinnor. En amerikansk satirlst —
Olivier Holmes — tecknar en af dessa musikens
riktigt moderna idkare med (oljande ord:
»Het var en ung dam med sä många livita
volanger omkring sig, att hon säg ut som
planeten Saturnus med sina ringar. Ilon lät den
rumla musikstöten göra ett par livarf och
brusade ned pä ilen som ett tvättfat, fyldt med
tvålskum. Derpå vecklade hon upp sina
manchetter, som om hon redde sig till boxning.
Derefter liearbetade hon handleder och fingrar,
förmodligen (or att göra dem smidiga, och
sträckte slutligen ut tingrame till dess det säg
ut som om de skulle omfatta hela klaviaturen
frän den brummande till den skrikande ändan.
Derpå gjorde dessa två händer ett sprang öfver
tangenterna som när ett par tigrar störta öfver
en dock hvita och svarta får, och pianot gaf
till ett tjut, som om man trampat det på
svansen. Plötslig dödstystnad — man kunde höra
håret växa på sitt lmfvud! Så ett starkare tjut,
som om pianot haft två svansar och blifvit
tram-padt på båda, och så en hop språng upp och
ned, fram och tillbaka, med den ena handen
öfver den andra, mera som en allmän flykt af
råttor och möss än som det man vanligen
kallar — musik!»
Wagner och Fransmännen.
(Ur Ea Renaissance musicale.)
en skrifvelse till M:r Monod, hvaruti
Wagner i kategoriska termer redogör
för sina känslor mot Fransmännen,
hänvisar han läsaren till sitt bref af d. 27
mars 18G1, publiceradt omedelbart efter
sedan han afbrutit representationerna af
Tannhäuser på franska operan. I detta
bref, adresseradt till hans vänner i
Tyskland, har han, säger han ganska
sanningsenligt, ej uppenbarat något dåligt humör
öfver det mottagande hans arbete rönte
af Pariseroperans publik. Vi kunna
intyga, att han sjelf bar sitt missöde med
största resignation och att han gjort full
rättvisa ät den goda smaken och
opartiskheten hos publiken, hvars sympatier,
hvad honom sjelf beträffar, blifvit
paralyserade genom en usel kabal, i hvilken
de flesta tidningarna deltogo.
Det torde intressera våra läsare att
se ett utdrag af de vigtigaste punkterna
i detta bref. Wagner börjar med att
förklara den motvilja han redan från
början hade för att uppföra sitt verk på
Stora Operan, »der helt andra intressen
än de musikaliskt-dramatiska voro
her-skande»; det var Théåtre-Lyrique, som
han först tänkt flå, men af brist på en
tenor, som kunde duga i hufvudrolen,
öfvergafs denna plan. Wagner tänkte
nu ej på annat än att återvända till
Tyskland för att söka fa sina sista verk,
d. v. s. »Lohengrin» och »Tristan»
uppförda, då genom furstinnan Metternichs
bemedling kejsaren befalde Alphonse
Royer att börja instuderandet af
»Tannhäuser».
Prinsen stähle Stora 0|ieran helt och hållet
till min disposition, säger Wagner. Han gaf
mig dessutom bemyndigande att kontrahent om
alla de engagement jag ansåg nödiga eller
lämp-liga; också blefvo alla de artister jag valt
tillförsäkrade mig utan någon invändning och detta
med ganska stora pekuniära uppoffringar. IIvad
beträffar uppsättningen af mitt verk bemödade
man sig att göra den så lysande, att jag aldrig
haft begrepp om något sådant. Så mycken
nitiskbet och välvilja läto mig hoppas att få se
ett utförande af »Tannhäuser», som var sjelfva
fullkomligheten, en verkligt idealisk
representation. Denna tanke iippfvlde mig stundom med
en entusiasm, som jag ej gjorde något försök
att dölja, och som jag ej erfarit många gånger
förut.
Wagner gör rättvisa åt sina tolkares
ansträngningar och teaterns personal;
åt den beundransvärda
intelligensen hos M:r Vauthrot, ledaren af körerna,
dem denne dirigerade med en
uppfattning af musiken och en omsorg, som
ej kan nog berömmas; ät den
minutiösa sorgfällighet, i Tyskland alldeles
okänd, som man egnade ät
sångrepetitionerna; åt den ifver, med hvilken de
unga franska sångarne sökte lösa sin
uppgift, och den raskhet, med hvilken
de satte sig in uti hans idéer. Allt var
nu färdigt till denna
mönsterrepresentation, då öfningarne med orkester började.
Det var då som Wagners illusioner
gäckades. Redan hade Niemann börjat
blifva orolig och tveksam genom de
fientliga tidningsskrifvarnes illvilliga kommen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
