Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf II Adolf före slaget vid Leipzig
den 7 sept. 1631 och den 6 nov.
följande år vid Lötzcn; så iifven af Karl
XII. Också isynnerhet vid högtidliga
tillfällen, särdeles jubelfester, så inom som
utom Sverige har denna Luthers psalm
varit till begagnande föreskrifven, hl. a.
den 18 februari 1840 såväl i
Witten-berg som Stockholm, Upsala och Lund
vid trehundraåra minnesfesten af Luthers
dödsdag; * vid Gustaf Adolfs-festén
sistlidet år i Stockholm m. (1. städer. —
Ett planschverk, kalladt Skånska
Herre-gårdar, innehåller en år 1747 uppsatt
berättelse, huruledes nära Skarhult Sten
Bengtsson vid återvägen från kyrkan en
juldag genom sjungande af ps. Vår Gud
är oss en väldig borg räddade sig
från »pysslingar».
* *
*
Det är med ett visst vemodsfullt
intresse som man iakttager den af olika
tiders koralförbättrare mot vår melodi
föröfvade åverkan, ett öde som hon fått
dela med så mänga sina olyckskamrater.
Länge, ja i sekler, tycktes nemligen dessa
»handfasta karlar», (le der ock
koralboks-författare kallas, hafva fält försynens
särskilda tillåtelse att groft handskas med
den helga sängens fagra alster, med den
påföljd att dessa älskliga blommor snart
förlorade sin doft, sin lifskraft och sitt
behag. Alt den musikhistoriska
vetenskapen numera skipat rättvisa och till
deras rätta värde uppskattat de
handt-verksmässiga åtgörandena, näpst och
brän-märkt det pietetlösa förfarandet, beklagat
och utdömt det degenererade i hela
rigt-ningen, samt i och med detsamma
beredt en ny framtid för den lutherska
för-samlingssången, derom tyckas, märkligt
nog, åtskilliga, som tagit till orda i denna
sak, vara så godt som alldeles okunnige,
och det synes i sanning ganska litet
hedrande för vårt land, när, såsom ej
längesedan skett, representanter för
universitetslårdomen, i stället för att medelst
densamma söka hägna och befordra det
sanna och sköna äfven uti kyrkosång,
helt frankt draga vapen för det historiskt
längesedan utdömda. Må de, hvilka
verkligen önska se koralfrågan löst, derutaf
heinta nödig erfarenhet och ej underlåta
alt taga hindren och motståndet med i
räkningen, hvilka måste undanrödjas och
bekämpas, enär just bland s. k.
länloms-ljus de finnas som ej akta under sin
värdighet att medelst slagkraftiga fraser söka
dölja sin bristande sakkunskap, sin
oförmåga att följa med tiden.
Från år 1687, utgifningsåret för
»Darmstädter Cantional», brukar man
datera kyrkosångens försämring. Denna
förorsakades af att man förfor »hvarken
enligt bestämda grundsatser eller med akt-
* Hans majestät tyske kejsaren har i ett
förfogande anordnat att i Är vid fyrahundrade
årsdagen af Luthers födelse (d. 10
november) skall i alla kyrkor och skolor, vid civila
och militära gudstjenster sjungas den
protestantiska kyrkans nationalsång »Fine feste Burg ist
unser Gott».
ning för egendomligheten hos de herrliga
sangens minnesmärken från en svunnen
tid». Man ändrade rytmen, man ändrade
tongången, lade till och tog ifrån.
Utsträckta på det likformiga tidsmanérets
Prokrustesbädd beröfvades melodierna
deras uttryck, enfaldiga fönnedlingsnoter
inskötos här och der och — det
befängdaste af allt — man trodde sig göra
Gudi en tjenst dermed, trodde sig
verkligen förbättra dem. 1 sagde Cantional
se vi den för Lutherkoralen så
betecknande rytmvexlingen (jeraf. nedan)
utplånad, och sedan gärdet sålunda var
uppgifvet fans för ständigt nya ändringar
snart sagdt ingen vidare gräns, hvaraf
följde att mel. Ein’ feste Burg på det
jemmerligaste hlef maltraiterad. 1
Bron-ners år 1715 i Hamburg tryckta
koralbok står hon i genomgående tredelad
takt, tillika inmängd med andra
obehörig-heter, samt erinrande om de trippande
stegen i dansmelodierna ur den tidens
sångspel. Det var förmodligen efter denna
källa som abboten, den åskdundrande
Yogier i sin koralbok inrättat vår melodi —
också i genomförd trippeltakt, ehuru
redan förut Zellbell med afseende å
densamma i sin handskrifna koralbok visat
eklatanta prof på bortkom menhet.
Sveriges förnämsta koralpsalmbok, den af år
1695. hade dock gifvit henne en mera
värdig hållning. Om 1819 års sv. form
säger Beckman kort och träffande:
»Hæff-ners åtgörande (vid mel. 124) bestod
hufvudsakligen uti införande af I i k a långa
noter, utan afseende å ordens
rivantitet, uti utelemnandc af åtskilliga
öfvergångsnoter och uti meterns
vex-ling från jamber till trokéer». Härtill
hafva B. V. Hallberg tn. (1. anslutit sig,
sä ock Anjou och Törnvall, de senare
dock med ett ytterligare sista
utplånande af q vars tåen de
originallydelse (i slutet af 2 och sista versen).
(Slutet följer.)
Adrlina Patti hade ej längesedan en
interview ined en reporter frän Boston, till hvilken
hon yttrade, att hon i Boston kände sig
alldeles såsom hemma. »Iliir var skådeplatsen för
mina första framgångar», sade hon; »ni kan
tänka hur gammal jag måste vara, ila jag sjöng
här första gangen 1859. Ser jag verkligen sa
ärevördig ut?» Den artige reportern svarade,
att om hon verkligen vore gammal, skulle hon
också se sä ut, »men som nu är fallet, har ni
väl siikt framställa en skiss af er ärevördiga fru
moder i stället for er egen bild!»
Man säger att negrerna ha mycket sinne
fiir musik och berättar att pianot trängt fram
ända in uti Afrikas byar. Detta har gifvit en
fabrikant af dessa instrument idén till ett nytt
slag af sådana, sa att sägn mera afrikanskt; och
vi tro honom pä hans ord. lian ersätter alla
de hvita tangenterna med svarta och tvärtom,
sä att de svarta utgöra flertalet. Detta smickrar
negrerna på det allra högsta, hvilka alls icke
vilja höra talas om några andra instrument, och
fabrikanten kan knappast utföra alla
beställningar han far.
Idén torde fabrikanten ha fått ifrån de
gamla klaveren, hvilka, såsom man torde
påminna sig, till klaviaturen liknade dessa
negerpianon.
En konsert i —vall.
‘t^jässl var det vid midsommartiden . ..?
M ’ Ja, jag kan inte påminna mig
annat, då jag år 18.. gjorde min första
resa till Norrland. Jag var en glad
kon-servatorie-elev pä den tiden. Terminen
var slut, och väl var det, ty jag mins,
hur svårt det var de vackra majdagarne
att santla sina tankar till att förståndigt
skrifva ett harmoniexempel, eller att hälla
sig vaken under föreläsningarna. Men
hvad som var ännu värre; jag hörde då
till dessa pianolärare, som gå tretton på
dussinet, och som meddela »grundlig
u n d e r v i s n i n g » ät nybörjare för 7 5 öre
i timmen. Huru påkostande det var att
för dessa fattiga 75 öre pläga sig en hel
timme med att trumfa musik i dessa, i
vanligaste fall, fullkomligt omusikaliska
skolpojkar och llickor på elfva eller tolf
år, det kunnen I bäst fatta, I hundrade,
som äro i samma vedermöda. Men jag
hade skaffat mig en liten sparpenning
genom dessa lektioner, trots det att de
många opera- och konsertbesöken hade
tagit djupa tag i den djupa börsens grunda
innehåll. Och denna sparpenning skulle
naturligtvis lefvas opp under sommaren,
ja, det förstås. Och pä så sätt kom det
sig, att jag for till Norrland.
Jag hade en gammal vän, f. d. kamrat
vid musikkonservatoriet. Han hade året
förut blifvit musikdirektör och nu
ifrågavarande år tillträdt orgelnist befattningen
i den glada Norrlandsstaden —vall. —
Kirre, så kallades min vän oftast, hade
hört min blifvande resa omtalas, och
skyndade sig alt pä det vänligaste invitera
mig till sig, eller kanske rättare invitera
mig i den familj, der han var
inackorderad.
Skulle vi nu kasta en blick på de
församlade musikkraflerna, så var min
vän Kirre hemma i piano, orgel, fiol och
violoncell. Fröken Hudborg, en ung dam
frän akademien, briljerade isynnerhet pä
piano men var heller inte så bortkommen
på orgel. Den senast ankomne låtsades
sjunga en smula basbariton och hade till
lifstyeke Gumberts »Sjöröfvaren». — O
ädla smak! — Lägg härtill att
informatorn i huset, fastän han ej, såsom vi,
hade studerat vid något konservatorium,
märkvärdigt nog var en god violinist,
och man kan känna sig någorlunda
öf-vertygad om att der skulle »göras musik».
Och gjordt hlef det också, dels hemma
och dels små kyrk okonsert er en famille
i min vän orgelnistens residens, stadens
kyrka. — Af det offentliga inusiklifvet der
i staden märktes för öfrigt ganska föga,
och inskränkte det sig till en
mässingssextett, som »tutade» på ett utvärdshus.
Dock är att märka, att detta var under
sommaren då naturen är idel lif och
mänskligheten så godt som död. Om
vintern är det tvärt om. Dä naturen
klädt sig i sitt hvita bårtäcke, nordan
vräker snön i manshöga drifvor och
dagen varar knappa fyra, fem timmar, då
piggar nordbon opp sig och, för att
sär-skildt tala om de goda —vallboarne, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0125.html
