Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 SVENSK MUSIKTIDNING.
hålla dc ett ideligt ätande oeh drickande, dansande och musicerande hela vintern i ända. Man vill ha en konsert. Nå, det har sig ej sä svårt. En framstående
musikälskare uppmanas att knacka med sin taktpinne. Han gör det, och strax samlas kring honom frän stadens alla kanter unga och gamla af båda könen till ett antal af bortåt 40 medlemmar. Det är stadens musikförening, som nu inöfvar åtskilliga storartade saker, och kort tid derefter gifves en storartad konsert med bal och supé pä stadshuset. Se det är folk, som vet hur det skall gå till att roa sig. Och roligt ha de, rysligt roligt och lefva på vinterminnen hela sommaren tills vintern kommer igen och nya minnen fabriceras till följande sommar. Men återvändom till mina vänner. — Jag näinde att musiklifvet i —vall var ganska dödt under sommaren. Dock gafs verkligen under min vistelse derstädes en konsert i kyrkan, vid hvilken min vän Kirre biträdde med ett par orgelnummer, fröken Rudborg som accompagnatriee och undertecknad som — notvändare.
Kon-sertgifvaren — — eller kanske jag först horde tala om hans impresario! Ja visst, dennes tilltalande yttre fordrar en särskild beskrifning. Åh, han såg
särdeles intelligent ut! — Föreställ er blott hans hår; det hade i det närmaste den der vackra, röda färgen, som våra
bondstugor så ofta pråla med, och så väl , upplagdt sedan,eller rättaresagdt uppstäldt. Ja, det gaf sin egare verkligen ett visst karaktäristiskt drag af uppåtsträfvande. Pannan var kanske något för låg, tre centimeter hög vid pass, och begränsades nedtill af ett par ögonbryn af samma lysande färg som hans chevelure och med dimensioner som ett par försvarliga
knäf-velborrar. Derunder sutto troligtvis ett par ögon. Jag säger troligtvis, ty jag kom aldrig i tillfälle att se dem.
Mannen i fråga hade nämligen till princip att aldrig se en människa i ansigtet, men det var nu ej mycket att undra öfver, ty de prydliga ögonbrynen voro honom, vid möjliga försök dertill, ett väsendtligt hinder. Hans ansigte för öfrigt var
kop-parfärgadt och öfversålladt af fräknar eller koppärr, jag mins inte så noga h v i 1
-ketdera. Hakan var beklädd med en prydlig »rättarkrans», d. v. s. ett skägg, som upptager hakans hela underdel. Det var af precis samma längd, styrsel och lysande kulör som håret och utgjorde en värdig afslutning pä detta i sanning
bildsköna ansigte. Då han ämnade säga
något, drog han ned ögonbrynen, så alt några strån lägo öfver näsan.
Hufvud-svälen, som var ännu rörligare, drogs framåt, så alt pannan endast bildade en smal, ljus strimma mellan håret och
ögonbrynen, och öfverläppen kastades upp i närheten af näsan, blottande tvenne rader gulgröna tänder. Hans hållning och sätt för öfrigt voro bondens, drägten
norrbrolejonets; hans titel var teologie kandidat, men hans namn har tyvärr fallit ur mitt minne. — Mina läsare, han I någonsin sett en faun? Jag tror mig ha sett en, klädd efter sista modet, det var denne impresario! Men hans vän, konsertgifvaren — om jag ej missminner mig, så hette han Lundberg — han var, allvarsamt taladt, en glad och ganska treflig kurre. Ett lifligt utseende och ett ännu Ulligare sätt voro utmärkande för honom. Han hade förr i verlden varit såpfabrikör och äfven gjort något pomada. Men af
kärlek till konsten öfvergaf han sin
fabrikation af nämde snygghetsbringaude alster och skulle nu med det snaraste blifva en af Thalias prester. Ett liknande skutt ämnade visst också impresarion företaga. Denne närmade sig nämligen en gång Kirre, lät sin panna helt och hållet
försvinna, tilltäppte näsborrarne med
öfverläppen och tog skarpt sigte på min väns fotter. »Hvad säjer herr direktörn om tiatern», yttrade han efter denna
manöver med ansigtet, »ja’ tycker förb—a mej, att ja’ allti’ har vare’ anlagd för scen’». — »Ja, jag är öfvertygad», svarade min vän uppriktigt, »att ni utan
maskering skall kunna uppträda som den onde.» — »Tror ni de’? Ha, ha, ha», skrattade den röde smickrad, och i det han
sjelfför-nöjd gnuggade sina händer tillade han: »ja de’ tror ja’ me’.» Hvad dessa herrar isynnerhet voro slängda i var att skryta och ljuga. I det förra var Lundberg, i det senare prestämnet öfverman. Men alt skedde med sådan färdighet och elegans, att det var ett sant nöje att höra dem, och
dessutom hade de den utmärkta förtjensten att de ljögo så att det hördes, och det är minsann inte alla som göra det. Efter dessa förberedande upplysningar kunna vi kanske öfvcrgå till sjelfva
konserten. Biljettförsäljningen hade gått raskt undan, jag tror på en qvarts timme. Det hade ej behöfts mer än sjuhundra åhörare till, och jag är säker om, att det hade blifvit en olidlig trängsel i templet. Men som åhörareantalet nu inskränkte sig till 3G, så hade man god plats och var för en stund skyddad för den ute rådande höga värmen. Klockan sex skulle
konserten börja, och femton minuter derefter började den också verkligen. Det var Kirre som nu först skulle låta höra sig på orgel, och han hade till inledning valt Lemmens’ välkända Marche Triomphale. Säker på sin sak slog min vän an de väldiga ackorder, som inleda den
storartade marschen. Men han hann ej längre än öfver de två första takterna, bvilka spelas ff, ty dä han på öfre manualen började tredje takten hördes — »intet ljud». Notvändaren kastade en orolig blick på sin vän, denne några dito på stämmorna för att se, om dessa
händelsevis ej skulle vara utdragna. Men alt var klart, och en stund gick under andlös tystnad. Plötsligt utropar Kirre:
»skomakarn !» Jag måste fundera en stund, innan jag kunde påminna mig, att
orgel-tramparen var en gammal skomakargubbe, och ett ljus gick upp för mig: felet var hans! Som en pil flög jag bakom orgeln och der besannades mycket riktigt Kirres förmodan. Gubben, som troligen var
något dåsig af den tryckande sommarhettan, hade ej hunnit få ned alla tramporna. Men nu fick han så mycket mer fart i sig och trampade med förlviflans
ansträngning. Dä jag återvände framför orgeln, kastade jag en blick ner i kyrkan för att se hvad intryck detta albrott möjligen gjort på publiken. Med undantag af en liten norrlandstös med blå ögon, blått haltflor och blå »vegasebal», ja en rigtig liten förgät-mig-ej, som bitande i sin
näsduk kastade på en gång oroliga och
skälmska blickar upp åt orgelläktaren, fann jag att de öfriga 35 åhörarne intogo den lugnaste hållning, liksom om ingenting passerat. Antagligen trodde de, att de två föredragna takterna voro ett inledande preludium. Kirre började marschen på nytt, och gick den nu oklanderligt liksom konserten för öfrigt. Lundberg befans hafva en vacker och ganska omfångsrik tenorbaryton, och saknade ej heller
föredrag. Den bedröfvade fadrens sista ord i den välkända arian: »Från Provence» ur op. »Den vilseförda», kunde han dock ha framsagt med mera smak, och ej
rabblat igenom sextondelarne på ett sätt, som påminde om en person, som ramlar ner för en trätrappa. Men för öfrigt gjorde han sina fem nummer bra och romancen ur Mignon, tredje akten, verkligen
beröm-värdt. Fröken Rudborgs aeeompagnement var, som man kunnat vänta sig, smakfullt och behagligt. Kirre spelade, utom ofvan nämda marsch, ett Allegro i D-dur af Mankell, som han gerna hade kunnat
repetera några gånger till, och
skomakaren-orgeltramparen mankerade ej mer i sina fotters verk. Alt var expedierad! på
tre-qvarts timme, så att kl. 7 strömmade
»massan» från konserten. —vallposten, som naturligtvis fått fribiljetter, och man och man emellan sades ha varit representerad af redaktörens köksa och barnpiga, var särdeles nådig i sin kritik och nämde ingenting om afbrottet i början.
Naturligtvis hade de goda tjensteandarna haft samma uppfattning som trettitre andra åhörare. Dagarne gingo och snart tänkte man ej mera pä Lundberg och hans röde vän. Den ende, som kanske hade dem i elt mera varaktigt minne, var åkaren, som skjutsat det vid konserten begagnade
pi-aninot till och från kyrkan, och som de värde herrarne på något besynnerligt sätt hade glömt bort alt liqvidera. Nå, man kan ju inte undra på det; sä der på
resor har man så mycket att tänka på. Och att man glömmer liqvidera en åkare, när man gifvit en konsert, som inbringat sjutton och femtio och som
kostat några och trettio kronor, det kan man ju finna helt naturligt. Jag har hört talas om personer, som glömt sitt hjerta qvar på ett ställe, och det är då mycket värre; och jag har också glömt något: jag skulle ju ha slutat för länge sedan! Hugo L—t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
