Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett bref från Anton Rubinstein.
Om utgifvandet af klassikerna.
Käre herr Sevff!
tpi^hliT sä smickrande uppmaning lill
fcjf3 mig att redigera en ny upplaga af
våra klassiker tackar jag för, men kan
ej följa densamma. En individuel
åskådning mer af uppfattningen och
återgifvan-det af deras verk, tillagd alla dem som
redan •finnas, är enligt min äsigt till
ingen nytta utan snarare till skada lör
konsten.* Visserligen felas oss ännu i
dag den upplaga af våra stora mästares
verk, som kan fullt tillfredsställa
publiken och gifva förklaringar öfver allt
tvifvelaktigt, men detta är en uppgift,
som en förläggare och en konstnär
omöjligen kunna lösa, redan af det skäl,
att i vår konst, så underligt det än låter,
de första elementära begreppen,
begynnelsereglerna, vårt språks grammatik, sä att
säga, ännu icke är faststäld.
Tempo-beteckningar, prydnader, drillanslag och
så mycket annat äro för oss ännu i dag
frågor, öfver hvilka vi konstnärer strida
med hvarandra utan att kunna komma
på det klara, och mer än andra konster
är vår i saknad af traditioner,
undersökningar, forskningar rörande tekniska
så väl som estetiska frågor. —
Synnerligen frappant synes mig detta, då jag
betraktar Breitkopf o. Härtels vackert
utrustade Bach- och Händelsupplagor; —
väl har man sin fägnad af att kunna
fä dessa mästares verk kompletta, felfria
och vackert tryckta, men det praktiska
målet beträffande dessa verks utförande
i våra dagar, så som komponisten tänkt
sig det, har man, efter livad det synes
mig, alldeles lemnat å sido. En stor
tjenst skulle utgifvarne ha bevisat vår
tid och konsten, om de efter grundliga
forskningar angifvit i förordet huru
utförandet var heskallädt på Bachs och
Händeis tid, hur stark orkestern var,
med hvilken klangfärg de numera ej
brukliga eller alldeles försvunna
instrument, hvilka partituren upptaga, skulle
kunna ersättas, om vid hvarje utförande
orgeln var med, om en musiker
beledsagat recitativet på detta instrument eller
på klaver och huruledes det skedde, eller
om komponisten sjelf gjort det. Svårt
är att antaga, det ett snille, sådant som
Bach, kunde nöja sig med flera sidor
långa recitativ med besiffrad bas, alltså
låtit ackompagnera med torra ackord
eller tre sidor långa arier med
figu-reradt conlinuo —; men öfver allt
detta finnas inga uppgifter i upplagorna.
— Visserligen använder man i våra dagar
vid utförandet af »Messias» vanligen
Mozarts bearbetning och af »Israel»
Men-delssolms samt af andra oratorier
bearbetningar af Rob. Franz m. 11., men
dervid har man dock endast fått en
transskription af dessa verk, den ideala
önskan att se dessa verk framstälda i
komponistens anda måste man genom
omständigheternas tvång se ouppfyld —
detta var dock det som först föll mig i
tankarne, då jag läste om Bach- och
Handelssällskapets stora företag.
I den upplaga, som utgifvits af Ph.
Em. Bachs symfonier, är orkestern
sammansatt af biåsinstrument, klaver och
stråkqvartett; för biåsinstrumenten står
det på många ställen T u 11 i, på andra
Solo; — ordet Tutti är knappast
begripligt om, såsom i vår tid, endast två
af hvarje biåsinstrument begagnas; vi
låta i våra dagar en enkel blåskör spela
med en stråkqvintett af 20 första
violiner o. s. v. och fördubbla den vid en
stråkqvintett af 30—40 första violiner
o. s. v. Kan man väl antaga, att på Ph.
Em. Bachs tid en så talrik stråkkor var
till finnandes? Jag tror det knappast. —
Hur skall man då förstå tutti och solo
för blåsarne? Endast så förmodligen,
att flere (huru mänga?) hafva spelat
samma instrument, och hur stark var
dä stråkqvintetten, och hvilken rol
spelade vid allt detta klaveret (väl ingen
Erard, Bechstein eller Becker i
tonfvllig-het!) eller kanske endast en spinett? —
Öfver dessa frågor söker man förgäfves
förklaring i denna upplaga; man har
endast stora, vackert graverade noter
framför sig, ingenting vidare. Men är
detta nog, skall detta vara enda
syftemålet med en sådan upplaga? Hvartill
tjenar hon då? — för biblioteket kanske,
och endast för detta, har hon kommit
till. Hvad jag hittills sagt vill jag
beteckna såsom frågans tekniska del, men
huru mycket bedröfligare ser det ut med
den del, som jag vill beteckna såsom
den estetiska!
Snart skall den tid komma, om den
ej redan är kommen, då en livar skall
spela en sonat af Beethoven eller dirigera
en symfoni af honom alldeles efter eget
godtfinnande, och ingen skall på grund
af någon kritik kunna säga: »detta är falskt,
ni gör fel, det måste vara på annat
sätt.» — Traditionen, som i andra saker
faller så tungt i vågskålen, är ett
begrepp, som i afseende på musikens
estetiska del förlorat all betydelse, då tiden
i intet annat fall verkar så utplånande,
som i musiken; — åren, temperamentet,
nerverna hos musikern äro de enda
bestämmande, och han hör i sin ungdom
ett annat tempo, än under gubbåldern; —
en musiker, som under sin direktion
af-hör eller spelar med i en symfoni af
Beethoven, hvad vet han nu om tempot
från 1815—20? Och likväl var
Beethoven bland alla komponister den, som
gjorde de samvetsgrannaste beteckningarna
i sina verk. Hvad ståndpunkt skola vi
väl då intaga i våra dagar framför Bachs
eller Händeis verk, dessa mästare, som
i sina arbeten hvarken angifvit tempo
eller någon som helst nyansering? —
Man kan nära på frukta, att vi, der
komponisten ville hafva ett raskt tempo,
i stället taga ett långsamt och tvärtom,
alltså ha en fullkomligt falsk uppfattning
af kompositionens anda. — Hur lyckligt
för oss och i synnerhet för dem, att de
äro döda och ej höra oss! Man säger
visserligen, och ej med orätt, att en god
musiker nog skall träffa del riktiga, och
att man ej behöfver bry sig om livad
en dålig musiker gör och låter, men —
har väl en god flegmatisk musiker och
en god sanguinisk musiker samma
mening om föredragningssättct och
uppfattningen af ett och samma musikstycke? —
Visst icke; — alltså: hos hvilken af dessa
båda goda musiker skall man söka det
rätta?
Från Haydn, att börja med, äro
kompositionerna redan försedda med
tempo-beteckningar och nyanseringstcckcn, men
äfven här kan hvad som är riktigt sättas
i fråga af oss, ty vi sakna helt och
hållet stödjepunkterna. Så är t. ex.
Menuetten såsom dans af ganska
långsamt tempo, men ingen menuett af Haydn
och Mozart i deras sonater, qvartetter
och symfonier låter utföra sig så;
Seher-zot fanns ej ännu på deras tid, alltså:
huru mycket hastigare än danstempot
och huru mycket långsammare än det
senare i stället komna scherzot skall en
menuett af Haydn eller Mozart tagas?
Är här någon tradition tänkbar? Nej. —
Och så står musikern här framför ett
olösligt problem. — Allegretto är en
tempobeteckning, om hvilken konstnärer
af hög rang ännu strida; är det
långsammare eller hastigare än allegro? —
Andante var, såsom man påstår, i äldre
tider, ett efter ordets bemärkelse gående
d. v. s. rörligt tempo, nu för tiden äro
de flesta långsamma satser betecknade
med Andante — hur länge hade det ett
rörligare tempo, och när blef delta
långsammare, och hur hastigt rörde det sig?
Skedde det i bemärkelsen långsamt eller
hastigt? — Dertill kommer ock, alt med
Schuinann det internationela bruket att
skrifva tempobeteckningarna på italienska
lemnat rum för det nationela att skrifva
dem på landets språk (såsom nu
öfver-allt sker), och hvilket åstadkommit ännu
mer förvirring och osäkerhet.
Ehuruväl, såsom redan är påpekadt,
Beethoven pä det noggrannaste gjorde
sina beteckningar, så är dock ingen
komponist utsatt för större fara att blifva
missförstådd, än just han; ty endast om
man tager hans beteckningar relativt,
kan man träffa det rätta, annars gör man
det i de flesta fall icke. Så betecknar
han med allegretto satser af den mest
heterogena karaktär, såsom t. ex. andra
satsen i den åttonde symfonien och äfven
andra satsen i den sjunde, och många
andra ställen; hans alla
breve-beteck-ning med allegro, som hänför sig till
fjerdedelarne, eller allegro-beteckningen
med 4/«> gom afser lialfva noter, andra
exempel att förtiga. Visserligen har
me-tronomiseringen stält mycket till rätta,
men äfven derutinnan stöter man på
saker, som förefalla tvifvelaktiga. Så
t. ex. i andra satsen af nionde symfonien
(Breitkopf o. Härtels Beethovcn-upplaga)
är fp-satsen i scherzot angifven såsom
en takt för två af den föregående
3/t-satsen, hvaraf blir följden att antingen
den förstnämda blifver så hastig, att
hornen omöjligen kunna spela den, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
