Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den senare så långsam, atl det sköna i
den går förloradt. Allt hvad hittills är
anmärkt om tempot är endast en ringa
del af det som derom kunde anmärkas,
och när man betänker hur stor vigt det
i ett musikstycke ligger på ett riktigt
tempo, hur mycket ett styckes karaktär
kan förvridas genom ett släpande eller
skenande tempo, så kan man sannerligen
förvåna sig öfver, att sådana frågor ännu
i denna dag äro sväfvande! —
Huru mycket med all noggrannhet i
den Beethoven’ska beteckningen ännu är
tvifvelaktigt kan man lätt öfvertyga sig
om, då man tänker på efterslaget till
driller, också en af de elementära
frågorna i musiken, hvilka musikerna ej äro
eniga om.
I första satsen af piano- och
violinsonaten G-dur op. 9G står det
åter annorlunda än dylika hos Rarneau
eller Couperin, och dessa annorlunda än
hos Scarlatti o. s. v. — alldeles
oaf-sedt den olika karaktären och
betydenheten hos dessa komponister och deras
kompositioner.
Och sålunda gifves det dussintals
frågor i musiken, hvilka egentligen borde
vara så klara och bestämda som att två
gånger två gör fyra, och dessa höra dock
till musikens ABC, om hvilka konstnärer
af första rang ännu strida och ej kunna
enas. Hvartill gagnar då en individuell
åsigt och en derpå grundad upplaga?
Väl skulle jag vilja förorda en ny
upplaga af våra klassiker Bach, Händel,
Haydn, Mozart, Beelhoven, Schubert,
Men-delssohn, Schumann, Weber, Gluck, etc.,
men icke en individuell — vore den än
af den störste hland de store — utan en
tr
Dessa båda tillagda efterslag äro helt
skilda melodiska tankar och vändningar,
med hvilka jag för min del ej kan komma
på det klara; jag är öfver liufvud af den
åsigten, att der Beethoven ej skrifvit
efterslag till drillen, der ville han ej ha
något utan ville alt drillen skulle sluta
med den stora noten; hade jag sålunda
att redigera en upplaga, skulle jag
åtminstone påpeka detta, men resultatet
deraf blefve, såsom jag redan sagt, tvifvel
hos publiken och oenighet bland
konstnärerna. — Ett annat ställe hörande till
samma fråga är i andra satsen af
Kreutzer-sonaten för piano och violin, der det står
tr . tr
__tyg. -
I—|— hvilket allmänt spelas
med
efterslag,
4&=
fe få & I
—1 5-1 -J
eller
- eller - 3
eller
I
Sø-
helt visst det ena oskönare än det
andra; — men hvem kan på grund af
kritiken förbjuda det?
Beträffande prydnaderna i Baclis
kla-vérkompositioner har man åtminstone
hans son Friedemanns förklaringar att
rätta sig efter. Men efter dessa
förklaringar skola då samtlige komponister
i adertonde århundradet spelas! Detta
synes mig alldeles falskt, ty prydnaderna
stå väl i närmaste beroende af klavérets
konstruktion på den tiden. Kan man
väl antaga, att redan då
klavérfabrika-tionen var densamma i Tyskland,
England, Italien och Frankrike? Säkerligen
icke; alltså måste prydnaderna hos Bach
spelats annorlunda än hos Händel, dessa
Akademisk.
De större förläggarne borde förena sig
att inbjuda de förnämsta musiker i alla
land till en sammankomst och förelägga
dem den akademiska uppgiften att
redigera klassikerna; — likasom pedagoger,
naturforskare, läkare och jurister
någon-städes församla sig hvarje år för
vetenskapliga ändamål (tankeutbyten), så måste
i denna afsigt musikerna årligen
sammankomma på något ställe och först och
främst öfverväga alla tvifvelaktiga frågor
och efter omröstning ordna dem, samt
derefter redigera en upplaga med
sorg-fälligaste metronomisering, med
angif-vande af karaktären hos hvarje sats;
alla prydnader utförda med noter;
bestämmande af tempot och dess karaktär;
de medel som stodo komponisten till
huds på hans tid; beskaffenheten och
karaktären hos instrumentet under i fråga
varande tid, då stycket skrefs, och
förklaring öfver allt, ända till det
obetydligaste — en upplaga, som erbjöde
publiken ett tillförlitligt stöd och för
konstnärerna (lärarne) vore en norm, som
tjenade byskolmästaren likasom
konserva-torieprofessorn till utgångspunkt och
ledtråd.
Visserligen kunde något sådant först
efter åratals arbete blifva en möjlighet,
ty först måste pianolitteraturen, såsom
den mest begärliga, tagas under arbete,
sedan orkesterverk, operor, oratorier,
sånger, kammarmusik etc. komma i
ordningen, till dess samlingen ligger färdig
af dessa mästare, hvilka äro och alltid
skola förblifva våra förebilder, och hvilkas
skapelser utgöra vår andeliga näring. I
alla händelser skulle vi dermed åt dessa
mästare uppresa en minnesvård, den
vackraste som kan tänkas: — de skulle
komma att blifva rätt förstådda!
Penningeuppoffringar å förläggarnes
sida skulle väl erfordras, och dessa rätt
betydliga, men vinsten sedermera blifva
så jättestor, att det väl lönade sig att
under någon tid bringa ett sådant offer.
Låt detta vara sagdt, bästa herr SenIT!
St. Petersburg 17 mars 1883.
Eder Anton Rubinstein.
Huruledes Flotow komponerade.
M&rån R- Genée, med hvilken Flotow
J-3j <y under sitt vistande i Paris mycket
umgicks och arbetade tillsammans, har
»Wienerpresse» erhållit några intressanta
detaljer rörande sättet, på hvilket
»Marthas» skapare komponerade. Genée
skrif-ver: — En kärntysk landtman, en
meck-lenburgsk godsherre, dertill kavaljer,
kammarherre hos Storhertigen af
Mecklenburg-Schwerin, under mångårigt vistande i
Paris och personligt umgänge med den
tidens anseddaste konstcelebriteter utbildad
liil kosmopolit med de liberalaste åsigter
— sådan var Friedrich von Flotow.
Umgänget med honom verkade upplifvande
och lärorikt, ty Flotow var allt igenom
nobel, rättänkande och fri från
afund-sjuka. Dertill hade han en fin smak och
skarp iakttagelseförmåga. I Paris hade
han lärt hvilken stor betydelse libretton
har som dramatiskt arbete. I operetten
påstod han att styckets framgång de
första aftnarne endast berodde på
libretti-sterna; — de öfriga aftnarne åter
tillhörde komponisten. En god text verkar
nämligen, att ett musikstycke mycket
hastigare tränger sig in hos publiken,
en god musik deremot uppehåller texten
så kraftigt, att den ej för tidigt förefaller
gammal och utsliten. Nå, han kunde
tala af erfarenhet, då han hade den
lyckan att erhålla briljanta texter till sina
två mest populära operor: »Stradella»
och »Martha»; dock hade Friedrich
skrifvit båda texterna under direkt påverkan
af Flotow, som sjelf funnit på ämnet.
Om de besynnerliga tillfälligheter, som
ofta åstadkomma att man får en lycklig
idé, berättar Flotow en dag: »Då jag
skref ’Martha’ pinade jag mig länge
för-gäfves för att linna ett passande motiv
till spinnqvartetten. Det skulle vara ett
mycket lifligt, lätt klingande och på
samma gång tacksamt tema; många
gånger hade jag försökt, men alltid förkastat
igen, emedan jag kände, att jag ej träffat
det rätta. Der låg min skissbok
uppslagen framför mig och jag säg på en
sentimental melodi, som jag en gång noterat
för ett tenorsolo. Förargad tager jag
boken, spelar satsen, hvilken jag tänkt
såsom andante cantabile, i hastigt
allegro-tempo, och se — det länge
sökta motivet till spinnqvartetten var
funnet.» — Verkligen, när man spelar
denna melodi, som sedan gick öfver
verl-den i allegro-tempo, långsamt och med
modereradt ackompagnement, erhåller man
ett ganska vackert känslofullt sångmotiv.
Flotow komponerade nästan alltid vid
pianot : »En dag», sade han, »sökte jag ett
tema, som skulle vara riktigt populärt
och lättfattligt. Timme efter timme
plågade jag mig med en tanke, förändrade,
tummade på den, upprepade den i
oändlighet, till dess jag slutligen, såsom det
vanligen brukar gå, alldeles icke kunde
döma om den. Idén hade förlorat sin
friskhet, och under starkt tvifvel om jag
kunde göra något vidare af den, gjorde
jag en rond genom huset. Då hörde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
