Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plötsligt ifrån köket, som låg vis å vis
mitt arbetsrum, kökspigan tydligt sjunga
för sig sjelf mitt tema, som jag så länge
experimenterat med. Nu var jag räddad;
temat blifver populärt! ropade jag,
skyndade till pianot och skref efter som
köksan sjöng. Och det blef populärt!»
1 »Wiener Fremdenblatt» gifver oss
en vän till den allidne följande träffande
anmärkning af Flotow: »Vid Opéra
Co-mique i Paris», sade han ofta, »liar
regissören större gage än primadonnan och
förste tenoren tillsammans; så skulle det
också vara vid de tyska scenerna. Regien
är det nyttigaste vid hvarje representation,
särdeles i Tyskland, der de enskilda
med-lemmarne äro mindre disciplinerade, ha
svårare att underordna sig, än
Pariser-konstnärerna, för hvilka det helas succés
har största vigten. Jag var vittne till att
madame X, Opéra Comiques primadonna,
infann sig sex gånger på repetitionerna
till en ny opera utan alt få sjunga en
ton, då hon först i tolfte scenen skulle
fram, och man på sjette repetitionen ej
kommit längre än till den elfte. Utan
att knota stod hon upp efter slutad
repetition för att nästa dag punktligt infinna
sig igen och få vänta. Hvilken tysk —
och vi kunna tillägga: hvilket annat
lands — primadonna hade gjort henne
detta efter?»
Den beryktade valdhornisten Vivier liar
gjort sig liekant genom munga besynnerliga idéer
oeli lustiga påhitt. Se liiir ett af dessa.
En eftermiddag, dä rörelsen var som störst
vid Saint-Denis-porten, jsisterade sig Vivier,
for-sedd med en landtraätarekedja och ett vattenpass,
framför Jouvin’ska lutset och sysselsatte sig med
aft å trottoaren upprita fignrer och siffror med
ett stycke krita. En borgare närmar sig.
borgaren. — Förlåt min berre, ni . . .
Vivier (helt allvarsamt). — Min herre,
jag gör matningar, man skall rifva Jouvin’ska
huset.
Borgaren (förtjust) åli! åh! Det bar varit
mycket fraga derom, redan flir flere år sedan.
Min tidning ....
Vivier (lossande en af ändarne pä kedjan
oeli läggande den i handen pä borgaren).
— Ursägta, min berre, vill ni vara sä god
och hälla här ytterst i ändan af kedjan, jag är
alldeles ensam, mitt biträde bar sjnknat och jag
måste gå midt öfver torget här.
Borgaren. Äh bevars, med nöje!
Lycklig att kunna bidraga till en försköning af
staden som ....
Den utsträckta kedjan afstiingde fullkomligt
all tralik, vagnarne stannade och folket skockades
tillsammans. Pä andra sidan af platsen böljade
Vivier på nytt med sina kalkyler. En annan
borgare och en annan hjelpare. Kedjan hade
nu en tok i hvar sin ände. Vivier försvann.
Fem minuter passerade. Vagnarne hopade
sig, folkmassan ökades. En storm af skrik och
svordomar. Tvä {xilistnän adressera sig hötiigt
till borgaren n:o 1:
»Ilar ni slutat snart, min herre?
— »Jag vet inte, stadens ingeniör är på
andra sidan torget.»
De gä öfver åt andra sidan och vända sig
till n:o 2. Vagnarne iiro liera än stenarna på
gatan. 18 omnibusar stå i filen.
N:o 2 (öppet och ärligt): — »Jag vet inte,
vänd er till stadsingeniøren här midt emot!»
Polismännen radgöra och de liegge
borgarena föras i knrran.
Ny teori om den grekiska
musiken.
Takt och taktarter.
Qe iakttagelser till jämförelse med vår
“of2 nuvarande musik och metrik, hvilka
vi kunna hämta ur Westphals förut nämda
arbete, börja med den observationen att
redan hos grekerna en och samma
melodi kan förekomma på olika sätt
rytmi-serad, ungefär som hos Weber man torde
erinra sig Preciösas dans i s/4 takt,
hvilken förut i uvertyren förekommit i jämn
taktart. Ett dylikt grekiskt exempel
anför redan Bellermann (Anonymus § 97—
100):
’)■■ « , - i • :: v. rH
/-• -4-—
m 0 . j»
t .. r m P
:: w.n :
-V
Likaså kunde grekerna, alldeles som
vi, dels förlägga flera stafvelser på en
enda ton, dels utfylla en enda stafvelse
med flera toner (melismer).
»Chronos pr o t os» var hos
grekerna det minsta odelbara tidvärdet.
Det var den korta stafvelsen (-), alltså
tredjedelen af en trokaisk versfot, ~)
fjerdedelen af en daktylisk ^ och
motsvarade i trokaisk rytm t. ex. livarje
åttondel i s/8 takt, livarje fjerndel i s/4
o. s. v. — dock med det vilkor att dessa
åttondelar eller fjerndelar icke vidare
sönderdelades i mindre värden. Då det
senare omöjligen af vår musik kan
efterkommas, är det svårt att inse livad vinst
vi skulle göra med att upptaga termen
»chronos protos», såsom Westphal synes
önska.
Med takt menade grekerna
detsamma som vi, dock med den skilnaden
att de kunde börja sina takter ej blott
med stark taktdel liksom vi, utan äfven
med svag eller hvad vi kalla upptakt.
Detta anser W. såsom ett stort företräde,
något som vi dock ej kunna inse, så
länge man nämligen ihågkommer att våra
taktstreck alldeles icke äro ämnade att
begränsa vare sig versfolen, motivet eller
frasen, utan endast utgöra ett tecken, som
antyder inträdet af den starkare accen ten,
alldeles som WT:s egna tvänne
kommatecken i exemplet »Kéine Riih bei Tåg
und Nächt». Att taktstrecket verkligen
afskär (»abtrennt») frasen i stycken, är
en falsk uppfattning, beroende på W:s
dilettantiska insigter i ton tecknens väsen
och historia, hvilka förneka att detta
någonsin varit afsigten med taktstrecket,
äfven om det kan se så ut för ögat och
vunnit en viss häfd genom Lobes m. fl:s
föråldrade kompositionsläror.
Den starka taktdelen eller
nedslaget kallades af grekerna T lies is (eller
Rasis), den svaga eller uppslaget Arsis,
två benämningar som sedan hrr fiiologer
och metriker behagat alldeles förvexla,
hvilket W. med rätta beklagar*.
* Jfr undertecknads »Verslära» i
Schwartz-Xoréens Svenska språklära, sid. XLIV . En
annan förvillande skiljaktighet mellan metriei och
Takten är icke detsamma som
versfoten, annat än i monopodiska takter,
der, liksom i Don Juans: | Artige |
Madolien |, livarje takt utfylles af en enda
versfot, t. ex. en daktyl eller spondä.
Dip od iska takter åter innehålla två
versfötter, såsom i Trollflöjten: Der |
Vö-gelfanger | bin ich jd. Tetrapodiska
takter innehålla fyra versfötter, alldeles
som i Messias: Er | wéidet séine Héer-dé,
o. s. v. Man ser alt alla dessa grekiska
företeelser finnas äfven i vår musik, som
dock, i olikhet med grekernas, saknar
bestämd angifvelse om taktens natur af
mono- eller dipodisk etc., annat än
undantagsvis: så är t. ex. allabreve-taklen
alltid dipodisk.
W. liar derefter ett kapitel om
takternas omfång i den kontinuerliga rytmen,
der lian åter genom notexempel söker
visa öfverensstämmelsen mellan det
grekiska åskådningssättet och det moderna.
Tvåtidiga enkla takter existera icke —
säger han — hvarken hos de gamle eller
oss: det fins inga exempel på s/g takt,
der 8-delarna äro chronoi protoi d. v. s.
aldrig äro sönderdelade i 16-delar.
. De tretidiga takterna äro altså de
minsta, och tecknas i modern musik med
s/8 eller 3/4- Den fyrtidiga takten är
alltid monopodisk och tecknas med 2/„
< = 7,.), V4 (= 7.) eller % Om
femtidiga takter säger W., att de i
modern musik »niclit zu Reclit beständen»,
hvarför man äfven lär försökt resonnera
bort dem ur grekiska rytmiken, men med
orätt. Emellertid synes W. underskatta
5-rytmens betydelse i vår musik; den är,
om ej vanlig, dock icke häller så ytterst
sällsynt i fransk musik (t. ex. Hvita frun)
och äfven italiensk (Boitos Mefistofele),
samt torde i framtiden komma att spela
ännu större roll.
De sextidiga takterna afdelades hos
grekerna alldeles som hos oss antingen
med 2 + 2 + 2 eller 3 + 3. Den förra
taktarten kallas »jonisk» och är
egentligen tredelad, men har som man ser
två chronoi protoi på hvar taktdel och
skiljer sig derigenom från den vanliga
tredelade (»trokaiska»), som har blott en
på livarje. Skilnaden skulle lättast
åskådliggöras om man tecknade den joniska
takten såsom */,, den trokaiska såsom
s/4; den förra går i allmänhet
långsammare och fordrar af dirigenten tre
taktslag, den senare går oftast fortare och
fordrar ett enda slag. Då W. så riktigt
karakteriserat denna skilnad, förvånas man
öfver att se huru kapitalt han misstager
sig genom att kalla allegrettot i
Beetlio-vens cissmollsonat joniskt; denna sats
är hvarken långsam, ej heller kräfver den
tre slag för livarje takt: ingen dirigent i
verlden skulle komma på den tanken att
slä mer än ett. Satsen är altså vanlig,
enkelt tretidig, trokaisk, och misstaget
musici, men livari det är de senare som ha orätt,
må här påpekas. Man hör ofta hrr koralister
tala om »strof» i betydelse af versrad. Detta Ur
rasande. Strof är livad det oriktiga
språkbruket kallar »vers». Vers åter iir blotta versraden.
Begrepjien äro således äfven här förvexlade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
