Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos W. är återigen karakteristiskt för
lians konstruktionsifver ocli dilettantiska
musikkännedoni. — Den sextidiga takten
med delningen 3 + 3 är natur!, alltid
di-podisk och tecknas med “/% eller %•
Den sjutidiga takten förekommer
aldrig i kontinuerlig följd, endast såsom
isolerad, blandad med andra arter.
Den åttatidiga takten är alltid
dipo-disk och tecknas i modern musik med
7« i st- f- 7,„, 7« i st. f. 7, och Vt
i st. f. 7«- Den niotidiga tecknas °/lls
eller %• Då den tiotidiga är en
sammansättning af 5 + 5, så gäller här livad
om den femtidiga är sagdt. Riktig är
W:s observation att så väl i grekiska
som moderna musiken 7« gerna oinvexla
med */«, såsom i folkvisan »Prims
Eugenius».
Elfvatidig takt är omöjlig, då den ej
eger någon rimlig rytmisk indelning.
Tolftidig takt kan vara antingen tripodisk,
tetrapodisk eller dipodisk, samt afdelas
och betecknas derefter. 13-och 14-tidiga
takter äro omöjliga, den senare
åtminstone i kontinuerlig följd. Den 15-tidiga
afdelas antingen 3X5 eller 5X3; båda
delarne tillhöra de gamles men icke de
nyares musik, säger W., som dock tror
sig ha funnit ltL vexlande med **/* i
folkvisan »Mys Lieb, \ve’ du zur Ghilche
thust ga». Den 16-tidiga takten är
tetrapodisk, = 4X4, hvilket är anledningen
hvarför vi vanligen skrifva den såsom */t
eller *ft i st. f. det riktigare
tecknings-sättet ‘7,o eller ‘7„- — Den
sextontidiga takten är, säger W., den största
både hos oss och, enl. Aristoxenos, i
grekernas praxis. Aristoxenos fortsätter
dock förteckningen på teoretiskt
möjliga takter ända till och med 25-tidiga,
och W. finner en och annan bland dem
äfven motsvaras af moderna rytmiska
helheter, ehuru de naturl. icke tecknas
såsom en enda takt. I fall man
nämligen i Susannas trädgårdsaria (78 tukt)
tänker sig de tre takter, som motsvara
hvarje versrad, sammanslagna till en enda,
så ha vi exempel på en 18-tidig takt
(‘78)-På samma sätt ser W. i mohrens aria
ur Trollflöjten exempel på en 20-tidig,
i fall man sammanräknar de 20
sextondelar, som komma på hvarje versrad.
En fråga kan dock vara, om icke W.
här förblandar »takt» med kolon.
De isolerade taktarterna gå vi förbi,
då de ej erbjuda så många jämförelser
med de moderna, och de få, som W.
gör, stundom äro tvifvelaktiga, enl. livad
vi i förra artikeln * uppvisade ur
Bee-thovens largo.
* En insinuation i »Figaro» bärstädes, att
denna artikel skulle vara plagiat efter ett refe-
rat (?) af Kiemann (?) i Musik. Wochcnblatt (?),
är oemotståndligt komisk, enär oss veterligen
intet referat alls af \Vestphals
Aristo-xenus von Tarent någonsin förut
förekommit, livarken i M. Wochenblatt eller
någon annan oss tillgänglig tidning!
Antagligen iir det ett annat referat af en
äldre bok af Westphal, skrifvet for flera år
sedan men ieke af Kiemann, hvilket nu post
festum dykt upp bland Figaros hallucinationer.
Eller ock menas en uppsats i början af detta år
om musikalisk frasering, hvilken visserligen
På tal om taktering anför W. några
ord ur Berlioz’ instrumentationslära, näml.
att »i långsamt tempo bör dirigenten
af-dela hvarje taktdel ännu en gång, alltså
8 taktslag på fyrdelad takt och G på
tredelad; dock utföres då endast
hufvud-takteringen af dirigenten med hela armen,
deremot takteras de underordnade
taktslagen endast med en rörelse af
handleden». 1 anl. häraf anmärker YV., att
grekerna alltid takterade äfven de
underordnade taktlederna, hvadan ock deras
musik sannolikt aldrig togs så fort som
våra snabbare tempi. Huru åter
grekerna dirigerade sin musik, om med
armslag eller stampning, derom saknar man
tillförlitliga underrättelser.
Yri skola i nästa artikel meddela \\r:s
epokgörande upptäckt angående
stafvel-sernas relativa tidsvärde hos grekerna i
blandad rytm. A. L.
I »Tiigl. Rundschau» berättas följande
anekdot om den nyligen aflidna sångerskan Hedwig
Reicher-Kimlermann: Då Richard
Wagner-teatern i September förlidet år gasterade i
Danzig, erbjödo de i närheten af den gamla
Weiehselstaden belägna < tstersjöbaden
vederqvic-kelseplatser for medlemmarnc af det
ambulatoriska konstinstitutet. Den mest omtyckta
badorten var Neufahrwasser, och detta
förtjusande stiille bildade det imposanta sceneriet
för hiir följande episod. Vid alla Ostersjöbaden
äro i motsats till Xordsjöbaden, såsom man vet,
herr- och fruntimmers-badställena vidt åtskilda.
En förmiddag siikte ett större sällskap, i hvilket
äfven befann sig Hedwig Keieher-Kindermann
jemte några andra damer vid Wagner-teatem
äfvensom en berömd tenor vid samma teater,
att uppfriska sig under förmiddagens tryckande
hetta, och man begaf sig så till badställena.
Plötsligen fick man från damernas badställe
höra en herrlig sång, sången af de tre
Khen-döttrarne. Alla lyssnade, alla kände sig
förtrollade under intrycket af denna scen. Man
kan föreställa sig situationen och den ram som
omgaf den: det stora öppna hafvet, ur hvilket
liksom en YVotans borg Neufahrwassers hvita
fyrtorn reste sig; på den sandiga stranden, mot
hvilken hafsvågoma brände med en silfverlivit
skumlinie, en menniskoraassa; — och plötsligen
ljuder midt i öppna sjön en konstnärligt
fulländad sång, hvars melodi liknar hafvets
hemlighetsfulla brus, bafsjungfrurnas sillverklingande
skratt. Men dessa toner hade knappt förklingat,
förr än en mäktigt ljudande stämma lät höra
sig från herrarnes badplats, en stämma, som
framjublade det friska Siegfriedsmotivct med en
styrka, som öfverröslade hafvets brusande. Den
berömde tenoren sände sina qvinliga kolleger,
de tre Rhendöttrama, en ljudlig helsning hän
öfver hafvets vågor. — Ilojotoho! Brunhildes
valkyriesång, genomskallade luft och haf. Den
mäktigaste valkvrian, Iledwig
Reieher-Kinder-mann, besvarade Siegfrieds helsning. Endast
den, som upplefvat denna scen, kan fatta den
mäktiga verkan, som denna situation, den
fulländade konsten i förening med den storartade
naturen frembragte. Damerna, som garnerade
stranden, och af hvilka flertalet hörde till
Danzigs anseddaste embetsmannafamiljer, uppköpte
i hast alla blommor de kunde komma öfver ocb
framräckte dem sedan åt den ur Östersjöns
böljor uppstigna Rhcndottern Hedwig
Keieher-Kindermann.
är af Kiemann men alldeles i c ke något
referat, minst af YVestphals nya l«>k, som da knapt
var utkommen!! Att \\’. i några punkter
uti sina häda arl>eton upprepar sig sjelf, kan
visserligen hos en slarfvig läsare göra en
förvex-ling mellan två referat öfver de olika arbetena
tänkbar, men ieke ursii ktlig.
Wagners debut i Dresden.
»Jpå våren 1842 lemnade Wagner Paris
-0+ och begaf sig till Dresden, der han
genom sina vänners hemedling ändtligen
fått löfte att få sin Rienzi uppförd, och
han skulle nu på ort och ställe i egen
person arbeta för sin sak. Ett
egenhändigt bref till konungen af Sachsen, »den
ädelmodige beskyddaren af fosterländsk
konst», i hvilket han presenterar sig sjelf
och utbeder sig »sin allernådigaste herres
och konungs protektion», och i hvilket han
äfven berömmer sig af att i Paris ha
lyckats vinna »den ärorikt bekante herr
Meyerbeers vänskap», torde ha talat till
hans förmån ej så ringa, och ett bref
från Meyerbeer af d. 18 mars 1841 till
vederbörande synes ha medfört god
verkan, ty d. 29 juni 1841 underrättades
komponisten om antagandet af hans verk,
»som så snart som möjligt under vinterns
lopp skulle bli uppfördt». Ghordirector
Fischer och Tichatschek mottogo hjertligt
den för dem obekante unge mästaren.
Då tiden för repetitionerna till operan
ännu ej var inne, använde Wagner
ledigheten att göra en utflykt till Teplitz, der
hans fru begagnade baden. Wagner hade
nu i fem år varit frånvarande från
Tyskland och yttrade i ett bref till Fischer
från Paris sin glädje att få återse sitt
fädernesland, der lyckan nu började le
åt honom.
I juli begynte ändtligen repetitionerna
till »Rienzi», hvars första uppförande
egde rum under Wagners egen ledning
d. 20 okt. 1842. Framgången var
öfver-raskande storartad, ehuru operan begynte
kl. 6 och slutade kl. 12. Wagner sjelf
fruktade under tredje akten att operan
för sin längd ej skulle kunna spelas till
slut. Efter detta första uppförande gjorde
sig komponisten all möjlig möda för att
förkorta sitt verk, så långt ske kunde,
slutligen fann man på den utvägen att
gifva det under två på hvarandra följande
aftnar: de båda första akterna oafkortade
första aftonen och de tre andra akterna
såsom en andra afdelning nästföljande
afton. Till den 1 November gafs
»Rienzi» två gånger. Vid de följande
talrika representationerna fick Wagner taga
närmare del i utförandet, emedan
kapellmästaren Reissiger i följd af sin
embets-broders Joseph Rastrellis (1799—1841,
1830 utnämnd till musikdirector vid kgl.
Operan i Dresden) död fick för
mycket att göra, så att han öfverlemnade åt
komponisten sjelf ledandet af
Rienzi-föreställningarna. Rienz.is framgång
föranledde nu General-direktionen att antaga
till uppförande »Den flygande Holländaren»,
som Wagner fört med sig färdig från
Paris. Äfven delta verk, som man ej
velat mottaga i Paris, Munchen eller
Leipzig, gick med stor framgång öfver
scenen d. 2 jan. 1843, tack vare fru
Schröder-Devrients förträffliga återgifvande
af Senta. Under förberedelserna till denna
opera bör jades underhandlingar med
Wagner om hans öfvertagande af andra
kapellmästarebefattningen vid hofteatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
