Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glasenapp framställer i sin
Wagner-bio-grafi denna sak så, som skulle Wagner
länge låtit bedja sig om att antaga
bc-fattningen. Rob. Prölss, som för sin
historik öfver hofteatern i Dresden haft
tillförlitliga arkiv-källor att tillgå, berättar
att vid sökandet till platsen endast
Wagner och Gläser, den senare då i Hamburg,
logos i betraktande, och att intendenten
herr v. Lutticbau vid sitt föredragande
af saken hos konungen i första rummet
kunde rekommendera Richard Wagner,
emedan Gläser gjort till vilkor sin
fullkomliga likställighet med Reissiger, under
det Wagner förklarade sig redan »mycket
hedrad» om man gaf honom en
»rausik-directors» plats med 1200 Thaiers lön.
Wagners betänkanden rörde sig sedan
endast angående »en provisorisk
anställning som musikdirector på prof», derför
trädde lian en dag efter sin förut afgifna
förklaring tillbaka. Herr von Lutticbau
rekommenderade icke dess mindre
komponisten af »Rienzi» och »Flygande
Holländaren», hvilken också redan d. 1 febr.
1843 anstäldes som kapellmästare. Till
musikdirector utnämndes August Röckel,
hvilken då var anstäld såsom sådan i
Bamberg.
–––—»––-
Från scenen och konsertsalen
har under sommaren som vanligt det
musikaliska utbytet varit ringa. Vi
anteckna nedan utan kommentarier de
anmärkningsvärdaste företeelserna inom
lmf-vudstadens område: för landsorten och
utlandet är förut under hand i
notisaf-delningen redogjordt.
1 dag börjar å nyo den officiella
säsongen dermed, att Stora teaterns portar
öppnas, och detta under förhållanden, som
i mer än ett afseende äro märkliga och
ovanliga.
Den vigtigasle förändringen är
ombyte af teaterchef, ett ombyte som är
epokgörande i sä måtto, att för första
gängen till denna plats utsetts en verklig
teater-fackman, och att således den vigtiga
sysslan ej längre betraktas såsom en
hof-cliarge och ett nådens trappsteg för
diplomater, öfverstar, landssekreterare m. fl.
slags folk, livilka kunna ega alla möjliga
förtjenster, utom noggrann insigt i
teater-angelägenheter. Denna systemförändring
måste derför helsas och bar äfven helsats
med den mest odelade tillfredsställelse,
så mycket allmännare som den nye
direktörn är en i ordets bästa och
vackraste bemärkelse populär man, livad icke
kunde sägas om hans båda närmaste
företrädare. Må vi ock hoppas att hans
regimente må varda lyckosammare än deras
och att han må undvika deras misstag!
Huruvida hr Willman är någon
financier, är naturligtvis ännu för tidigt att
döma; emellertid bar han redan börjat
sin bana med några anordningar, som
äro egnade att ingifva hopp om att det
slöseri med statens medel, hvartill en
dylik post så lätt frestar, skall nu mera
allvarsamt än förr blifva motadt. Hans
föregångare hade väl goda idéer med att
öka inkomsten men icke lika lätt för att
minska utgiften, hvad bland annat
märktes af den öfverflödiga personal hvarmed
har., följande gamla traditioner, belastade
teatern. I detta fall har hr Willman
redan gjort en razzia, och ehuru vi för
vår del skulle önskat densamma ännu
fullständigare, så kan det ej nekas att
densamma i det hela blifvit verkstäld
med urskiljning — hvilket ju icke
behöf-ver vara något klander mot de afskedade,
som kunna vara goda förmågor utan att
dock vara absolut oumbärliga, och det
är endast detta sista som teatern måste
se på i sin närvarande brydsamma
ställning. Denna ställning är nämligen som
bekant ännu oviss, och ehuru teatern
visserligen erhållit åtminstone ett års
galgenfrist, så skedde dock detta endast med
vilkor att det beviljade anslaget —
mindre än livad teaterdirektionen i sin
inlaga ansåg oundgängligt — på inga vilkor
finge öfverskridas, hvadan den förr
vanliga utvägen att synda på nåder, i hopp
att skulderna ändå till sist måste betalas,
nu synes vara afskuren. Det är således
i en mer än vanligt brydsam stund hr
Willman tillträder sin svåra befattning,
och det torde ligga mycken makt deruppå
alt Stockholms stad träder emellan med
den hjelp, som derifrän af en motionär
blifvit stäld i utsigt. Vi kunna ej
föreställa oss annat än att denna hjelp
verkligen måste beviljas och med uppräckta
händer; ty man må tala aldrig så vackert
om hela landets nytta af k. teaterns konst,
påtagligt är det ju likväl att denna nytta
tillkommer hufvudstadens inbyggare i så
oerbördt högre grad än det öfriga landets,
att de förra egentligen borde betala
brorslotten.
Hr Willman har äfven utvidgat sin
föregångares goda idé om abonnement
derhän, att detsamma nu skall gälla äfven
de högre raderna samt utbjudas på
auktion. Denna köbenhavnska idé lyckades
visserligen föga hvad auktionen beträffar,
dock var ju sjelfva försöket alltid
erkän-nansvärdt, och man må hoppas att
försäljningen under hand skall lyckas bättre.
Att det estetiska intresset af den nye
chefen kommer att tillgodoses, derför
borgar hans bildning och smak ej mindre
än hans egen höga konstnärsståndpunkt.
Det program, som teatern stiilt upp för
det kommande spelåret, är också må
hända rikhaltigare än något föregående.
Det upptager ej mindre än tre nya
operor, hvaribland två svenska af Hallström
och Hallén samt dessutom Wagners länge
förberedda Meistersinger, för att nu icke
nämna Mendelsohns Antigonc-musik, hvars
upptagande på scenen måste särskildt
glädja oss, som senast i våras förordade
densamma. Om det ock finnes ännu
andra operor som fått vänta väl länge, så
är likväl redan detta nyhetsprogram så
rikhaltigt, att ett sådant — om det nu
verkligen medhinnes — ej på mycket
läng tid förekommit. — Angående de
nya engagementen måste vi spara våra
omdömen.
Två egenskaper, som utgjorde en sorts
arfsynd mellan de båda sista cheferna,
äro vi öfvertygade att den nu utnämde
skall gå fri från. Hr Wilhnans kända
humanitet borgar för att han ej kan göra
sig skyldig till denna högdragenhet och
min af kaxe mot både underordnade och
besökande, som måhända förlänades på
samma gång som hoftiteln men som i
statens embetsrum annars numera är
tämligen föråldrad. Slutligen hoppas vi
att herr Willmans samvetsgrannhet måtte
bevara honom från våld och sidotryck.
A. L.
0 ang. Sv. qvartettsång. å Hasselbacken.
16 » Andra gardet »
21 » För Iscltia »
18 » Djurg. teatern: Lilla helgonet.
Från in- och utlandet.
Det stundande spelårets program å Stora
teatern lyder: Tannliiinser. Konung for en dag.
Figaros bröllop. Carmen. Nordstjernan.
Mefi-stofelcs. Faust. Romeo och Julia. Aida.
Mig-non. Wilhelm Tell. Don Juan. Trollflöjten.
Den stumma. Friskytten. Muntra fruarna.
Judinnan. Kärleksdrycken. Muraren.
Afrikanskan. Hugenotterna. Profeten. Lohengrin.
Miistersängarne i Nurnberg. Postiljonen från
Longjume.au. Svarta Dominon. Rarberaren i
Sevilla. Jaguarita. Harald Wiking. —
Anti-gone. Strandbvboar. En Midsommarnattsdröm.
Härmännen pä Helgoland. Othello. Fäktaren
frän Kavenna. Brölloppet på TTlfäsa.
Köpmannen i Venedig.
Musikdirektören W. Heintzc har blifvit
utsedd till orkesteranförare vid Dramatiska
teatern.
Den konsertturné, som förebådades af hr
Fritz Arlberg och fröken Sigrid Arnnldsnn
utefter Sveriges vestknst och in i Norge, har
krönts med framgång. Öfver allt, i Helsingborg,
Halmstad, Yarberg, Lysekil och sä vidare, bar
den musikaliska trion — en norsk fröken Ring
medföljde som aekompagnatris och solist på
piano — väckt det lifligaste bifall, man har
applåderat, bisserat och efter konserterna »festat"
med de älskvärda musikaliska gästerna. Hr
Arlberg var naturligtvis öfver allt förut både
känd och uppburen oeh hade endast att lägga
nva lagrar — må hända de sista — till de
redan förvärfvade. Sä ieke med hans unga
följeslagerska, som emellertid öfver allt, der hon
triidt fram <x‘h sjungit, eröfrat sina åhörare
genom sin vackra röst, sin forträfiliga
sångmetod, sitt älskliga oeh sympatiska yttre. i>. n.
Ockelbo d. 18 aug.
Jag skyndar att, meddela, att Prof.
Byström och Fröken Huss förl. Thorsdag liesökte
Ockelbo oeh höllo konsert i kyrkan, som
oak-tadt brådskan med den pågående skörden, var
l>esökt af minst 500 personer; deraf åtminstone
7„ allmoge. Detta var mycket glädjande att
se; men än mycket mera fröjdefullt att nu
efteråt höra ett omdöme om konserten,
ode-ladt uttaladt, sådant som detta: »Ali, så vackert
det var! Den som kringt (ofta) kunde få höra
sä’n musik!» Detta utgör i första rummet ett
välförtjent beröm åt de fröjdade artisterna; men
äfven en kraftfull opinionsyttring emot den
hos mänga bildade personer rådande åsigten,
att allmogen står på sä låg bildningsgrad, att
den är alldeles oemottaglig för det verkligt
sköna, särskildt för tonkonsten. Dessutom har
den allmänna stora tillfredsställelsen med
konserten stärkt min fulla öfvertygelse, att en
reform af den allmänna kyrkosången ej är allenast
»önsklig», utan är ytterst nödvändig, och
i den rigtning, som jag i mer än 30 är sträfvat
för. J. F. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
