Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyfta själen, gifva uttryck ät dess behof
och känslor samt höja andakten. Mänga
bevis skulle kunna anföras för riktigheten
af denna nu uttalade äsigt. Mä nian
blott lyssna till, huru koralen sjunges i
(lere af våra landsorter, särdeles de mera
aflägsna. Man har visserligen i någon
män fogat sig efter koralbokens inelodi,
särdeles om kyrkan är försedd med en
någorlunda kraftig orgel, som tvingar
församlingen att följa med, om ej det
naturliga tonsinnet, som mer eller mindre
utveckladt finnes hos de flesta och mer
eller mindre kräfver ut sin rätt på
välljud, skall alt för mycket såras och
sangen blifva en pläga för örat i stället för
en njutning; men hvad händer? Jo, de
sjungande — vi mena de obildade och
endast till sitt naturliga tonsinne
hänvisade sjungande — söka att i sin
förlägenhet för och sitt behof af en flytande
och dem tilltalande melodi hjelpa sig sä
godt de kunna, och utstyra derför den
Iheffnerska, efter konstens regler till sin
ursprungliga renhet återförda, eller efter
vår mening rättare uttryckt: i den bästa
afsigt genom en förkonstlad stereotypering
grundligt misshandlade, ursprungliga
melodien, med allehanda krumelurer och
mellanspel mellan hvarje ton, för att
genom denna koloratur bilda sig och kunna
få sjunga en för dem dräglig melodi.
Då samma personer, i dessa från den
högre musikaliska odlingens stamhåll (der
koralsången så väl i kyrkan som i
hemmen är nästan förstummad) mera aflägsna
bygder, utom kyrkan och utan
orgefbe-ledsagning sjunga sina koraler, får man
ofta höra dessa nästan i folkvisans ton
sjungna koraler klinga så ljufligt och
innerligt, att man tydligt förnimmer att här
är det hjertat, som sjunger, fastän det
musikaliska örat ofta såras och det
kritiska sinnet ej tillfredsställes af denna
natursång. Och der ett rörligare andligt
lif vaknat och börjat söka sig uttryck i
sång, der finner man i enskilda kretsar
företrädesvis väljas och älskas s. k.
andliga sånger och visor, och säkerligen just
pä grund af deras kraftigare rytm och
lifligare rörelser, om ock måste erkännas,
att flertalet af dessa visor är i melodiskt
afseende långt under medelmåttan. Men
hvad är att göra? Fältet är ännu föga
hearhetadl, knappt uppmärksammad!,
be-hofvet af något bättre ännu slumrande
och af dem, som skulle kunna på detta
fält något uträtta, knappast erkändt. Man
hjelper sig dä så godt man kan oeh
tager hvad man har att tillgå: lättsjungna
operakupletter och Bellmanssånger
försmås icke ens i brist af bättre musik till
en text, som uttrycker själens längtan
till eller fröjd i Herren.
Tager man vidare i betraktande, huru
det blifvit vanligt alt föredraga koralerna
af orgelnistcrne, som häruli skulle vara
församlingarnas ledare, så kan man råka
i förvåning, huru så mycken onatur kan
innästla sig och med tålamod lidas. I
de allra flesta församlingar, åtminstone
å landsbygden, spelas koralerna ännu i
dag i så långsamt oeh släpande tidsmått,
att äfven den med ypperliga lungor
utrustade sångaren torde hafva svart att
utan andhemtning sjunga ett trestafvigt
ord. Sången blir derigenom onaturlig,
långtrådig, sömngifvande, och att
derunder med sammanhang kunna öfvervöga
textorden torde på sin höjd vara en och
annans — fromma önskan. Vi böra
dock erkänna, att i hufvudstadens kyrkor
och äfven på ett och annat ställe i
landsorten ett bättre förhållande häruli inträdt;
men i allmänhet gäller hvad vi sagt och
försvaras t. o. m. flerestädes dermed, att
gudstjenstens högtidlighet bjuder att
psalmerna framsläpas och »icke blifva
slagdängor», ja, ins. känner t. o. m. en prest,
som önskade så lång tid som möjligt för
psalmsången för att under tiden kunna
blifva färdig med kungörelsernas
genom-studerande, så att uppläsningen af dessa
sedan måtte kunna gå riktigt flytande.
Hvad ins. och med honom säkerligen
många önska i fråga om den omarbetade
koralboken är således, att hänsyn
förnämligast tages till den sjungande
menighetens kraf på att genom psalmsången
erhålla ett uttryck för sina hjertans behof
och sin själsstämning; att koralerna
således, så vidt möjligt, genom införande
af kraftigare rytm, föreskrift om raskare
tidsmått och melodiernas befriande från
deras stereotypa utstyrsel, göras lämpade
för folksång.
* *
*
Samtidigt med detta utdrag och i
samma apropos vilja vi till de vördiga
kyrkofädernas behjertande anföra några
märkliga ord af den utmärkte
gvmnasial-läraren i Basel J. J. Sclniublin angående
pr est ens rätta ställning tlil
kyrkomusiken. Denne yttrar följande, som äfven
hos oss kunde ega tillämpning:
Han (presten) skall hafva hela kulten
i sin hand och således äfven kunna med
intresse och sakkännedom eltersträfva
förbättring af den musikaliska delen af
densamma. Men dort ill äro musikaliska
kunskaper nödiga, jag måtte säga mindre i
detalj — ehuru äfven det vore mycket
önskvärdt — än i allmänhet. Hans smak
bör vara luttrad, så att han kan skilja
det goda från det förkastliga, den fula
framställningen från den lyckade.
Derför borde de teologie studerandena vid
universiteten erbjudas tillfälle att höra
föreläsningar öfver musik. I Tyskland
finna vi denna inrättning mycket oftare
än i Schweiz, visserligen till ej ringa
fromma för den kyrkliga tonkonsten. Men
framför alt borde de blifvande teologerna
under studietiden verksamt deltaga i
kyrkliga sångföreningar, för att fä en riktig
föreställning om koralens och den
andliga körsångens föredrag. Ja, jag går ännu
längre och uttalar den önskan, att i
framtiden vid pröfning af prestkandidater äfven
måtte ses pä musikalisk och särskildt
sång-bildning, och ordination utdelas
endast vid gynsamt resultat i detta afseende.
Hörom livad en prest sjelf säger härom:
»Mycket skulle det lända till fördel för
en frodig utveckling af kultens musika-
liska del, om äfven de andlige, ännu mer
genomgående än som sker, toge sig
saken an. Visserligen finnas hland dem
många verkliga vänner och kännare af
tonkonsten. Men många bete sig blott
som sådana utan att verkligen vara det
och utöfva då väl ett ännu sämre
inflytande än de för musik fullkomligt
indif-ferenta, hvilkas tal är mycket stort.
Dylika pseudomusikvänner bland de andliga
behaga sig då ofta i besynnerligheter,
hvilka de ty värr ofta med tämlig
hård-nackenhet söka göra gällande. Deraf ej
sällan förekommande slitningar och
miss-hälligheter mellan dem och organister
eller kantorer, hvad naturl. icke kan
utfalla till kyrkosångens fromma. Det vore
derför ganska önskligt att de, som hafva
sinne och anlag för musik, ej försmådde
att göra grundliga studier deri särdeles
äfven i kulturhistoriskt afseende. *
Der-emot skulle man tillråda de musikaliskt
icke begåfvade, att afhålla sig från
opå-kallad inblandning och endast vaka öfver
det kyrkliga »decorum».
* Just det ja! Man skulle då slip|>a att,
såsom här skett i sjelfva Teologisk tidskrift,
bjudas på fullkomligt olievisliga hypoteser om
ursprungliga utförandet af luthersk koralsäng oeh,
ännu sällsammare, att fä se Zahn citeras såsom
auktoritet för en äsigt, hvars diametrala motsats
Zahn förfäktar.
Auber, hvilken skapat så mänga tonverk,
var, livad man knappast sknlle tro, en riktig
inbiten latmask oeli berömde sig till oeh med
öfver sin liitja. En dag visade lian en af sina
vänner, som besökte honom, första utkastet till
sitt »Era Diavolo-»partitur. »Se här», sade han,
pekande på en stor bläckplump, »vid detta stiille
fattades mig verkligen ej inspiration, och
likväl slumrade jag in medan jag skref härpå;
min hand stannade stilla pä papperet, ]iennan
bröts sönder och gjorde sä den liiir ohyggliga
plumpen.» — Som man vet hade författaren
till »Den stumma» och »Fra Diavolo» lyckats
biliehålla en ovanlig raskhet iinda in uti sena
ålderdomen. När man lyckönskade honom till
denna friskhet, plägade han svara: »Jag har
slumrat hela mitt lif, detta liar gjort att jag
bibehållit 111ig ung.» En jierson som noga
kände honom, försäkrade, att Auber också
verkligen af grundsats framlefde ett lif af drömmande
likgiltighet och lät sig ej störas af någonting,
som ej omedelbart berörde hans ]iersonliga
intressen. För häftiga sinnesrörelser, glödande
passioner och allvarlig, härigifven kärlek eller
vänskap aktade han sig som för pesten. Hans
väsende och anletsdrag antogo också i
öfverens-stänunelse liiirmed under årens lopp ett uttryck
af stel försofliiing, på hvilken inemiiskukännaren
vid första anblicken såg, att han hade en
flegmatisk egoist framför sig.
Adolf Adam bad Auber en dag om
partituret till »Le sejour militaire», hans första opera,
hvilken flir öfrigt ej hade någon framgång.
Auber hade händelsevis ett exemplar; lian gick sjelf
att hemta det oeh gaf det åt Adam, ursäktande
sig för arbetets ringa varde, hvilket, såsom han
sade, röjer debutanten.
— »Kåre mästare», svarade Adam leende,
»det är just derlör jag bedt om det. Mina
elever liksom alla andra unga personer, som hölja
denna knaggliga bana, hafva sina ögonblick af
misströstan, emot hvilken jag ej kunnat hitta på
bättre botemedel än att låta dem låsa ert första
jiartitur. Helt visst skola de med en mun skrika:
»Herre Gud! så uselt!» — och det skall gifva
dem mod i bröstet för framtiden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0140.html
