Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej alla lärt samma melodi? Orsaken
der-till är att sångens a-b-c-d ej blifvit inlärdt
af allmänbeten och att sålunda endast
slumpen fått bestämma, hvilka sånger
hvar och en inöfvat. Den stora
mängden har ej något intresse för
kompositörernas verksamhet, ej ens om denna
ensamt går ut på att föröka
folkmusiklitteraturen ; utkommer en ny sång, så
är det rent tillfälligt om folket får
kännedom derom. Detta är ju helt
naturligt. Hvem går in i musik- eller
bokhandeln och köper ett arbete, skrifvet på
ett språk, som man ej förstår? — Men
på alla dessa förhållanden tillsammans
beror just sångens folklighet, och den
befordras följaktligen ej genom något
annat medel, än att alla lära sig att
obe-hindradt läsa dess alfabet.
När man betänker hvad som för
ögonblicket uppnäs i folkskolorna och man
tillika vet, att den här påyrkade
färdigheten ännu är så sällsynt,.att det till och
med gifves musici och många andra,
hvilka i flera år sysselsatt sig med musik,
som ändå ej hunnit den skicklighet uti
innanläsningen af musikskriften, som här
fordras af folkskolans barn — när man
vet detta, så skola måhända de här
fram-stälda fordringarna anses öfverdrifvet stora,
ja, till och med omöjliga att uppfylla.
Härpå vilja vi endast svara, att kan icke
denna färdighet ernås, på sätt här blifvit
anmärkt, så skall tanken på att bereda
sången den plats i folkets lif, som den
med rätta tillkommer, aldrig bli annat
än en vacker dröm.
En skådespelare vid Palais-Royal, M.
Lugnet, berättar i ett bref till M. Lafargue en
lustig händelse, som tilldrog sig vid reprisen af
Kreutzers* opera »Paul et Virginie».
Under min ungdoms lyckliga dagar, skrifver
M. Lugnet, spelade jag Paul. Detta tilldrog sig
i 1’Ille (Vaucluse) å en seen, som utgjordes af
en till teater förvandlad lada. Vi voro sju
personer tillsammans, hvilket gjorde att
orkester-ehefen och musikanterna tingo sjunga körerna i
qvartett, slukande noter bäst de kunde. Man
hade för vana att taga frftn kasernen ett dussin
knektar att föreställa negrer. Deras ansigten
öfverdrogos med krustior, och för att undvika
utgiften för ett dussin svarta handskar ålades de
att alltid hafva händerna i fickorna. Allt gick
bra till en böljan: på sockcrrörsfålten likasom
pä hafsstranden voro de alldeles som om de hörde
dit. Händer och armar gräfde de ner i sina
liankinspantalonger ända till armbågame. Då
krusfloret kittlade dem på näsan gnodde de
henne mot rvggen på en af kamraterna. Men
vi hade ej kommit att flinka på scenen, då
Virginie utdelar leksakerna bland sina goda negrer!
Då sträckte de fram åt sin välgörarinna
fullkomligt hvita (icke röda) händer, till publikens
stora förlustelse.
Direktören var ytterst förargad och förbjöd
dem att under livad förevändning som helst taga
händerna ur fickorna. Också när man kom till
den stora scenen med skeppsbrottet fick man se
hela kolonien stå och sjunga med händerna i
fickorna:
»Vi henne må rädda eller förgås». »Hon
måste räddas, — eller vi förgås!»
* Rudolph Kreutzer, fransman, f. i Versailles
1766 — d. 1831, den beryktade violinvirtuosen, Ht
hvilken Beethoven tillcgnadc sin s. k. Kreutzer-sonat för
Viol. o. Piano. Ej att förvexla med tysken
Conra-din Kreutzer, kompositören till »Nattlägret i
Granada. m. m. (f. 1782 — d. 1849).
Ny teori om den grekiska
musiken.*
Metriska stafvelsevärden.
’1HI,11 stafvelse — säger den grekiska
Mäfi* niusikteoretikern Aristoxenos enl.
Westphal — har i sig sjelf intet
be-stämdt, oföränderligt värde. Men väl
har den städse samma storhets
förhållande, nämligen den korta i
förhållande till den långa och tvärt om.
Detta förhållande uttrycker Aristoxenos
så, att den korta stafvelsen är
hälften af den länga eller förhåller sig
till denna såsom 1 : 2.
Härifrån måste dock Aristoxenos —
menar Westphal — undantaga dels den
s. k. irrationella stafvelsen, eller den
förlängda stafvelsen, som kan substitueras
i st. f. en kort uti hvarannan fot af
trokäer eller jamber, och hvilken
förhåller sig till den verkligt långa såsom
1V2 : 2 (till denna irrationella
förlängning (inner W., såsom vi i första
artikeln påpekade, en modern motsvarighet
uti det ritardando som en tydlig
»frasering» stundom betingar); — dels ock
den mer än 2-tidiga längden af
»kata-lexis», d. ä. den långa stafvelse, som
afslutar en afbruten eller ofullständig
vers och hvilken således, för att kunna
utfylla kolon, måste fä öfverialigt
tidsvärde.
Men med undantag af dessa båda
fall skulle det således alltid gälla, att de
länga stafvelserna i en antik versfot hafva
dubbla värdet af de korta. Godt och
väl. Men hur går det då med
taktlik-formigheten i blandad meter, eller en
sådan der t. ex. daktyler och trokäer
omvexla? En daktyl (— - ~)
representerar ju fyra korta, en trokä (— ~)
endast tre, det skulle ju således bli en
konfusion af 4-tidiga och 3-tidiga
takt-delar! Huru skola dessa bringas till
enhet?
Ja denna fråga har i sjelfva verket
mycket länge sysselsatt de metriske forskarne.
Närmast till hands ligger att åstadkomma
enheten genom att för tillfället modifiera
antingen trokäen från 3 till 4-tidig, eller
ock daktylen från 4 till 3-tidig. Det
förra försöktes af Voss, det senare af
Apel. Voss tecknade den blandade versen
i noter sålunda (med trokäen utsträckt
från 3 åttondelar till 4):
74
n
n
4 4
/Il
Apel åter, stödjande sig på ett
yttrande af retorn Dionysius att den
kyk-liska daktylen komme trokäen nära, fattade
den 3-tidiga trokäen såsom den för
rytmen bestämmande, efter hvilken daktylen
nlTiste modifieras sålunda:
7,
/• 4 J | I- 4 4 | J é’ | J
* I sista numrets innehållsförteckning stod
vid denna rubrik genom tryckfel »slut» i st. f.
»forts.» Vi ämna i sjelfva verket ytterligare
fortsätta med dessa artiklar, men skola
fortfarande söka hålla dem »tvångfritt» eller så, att
hvar och en kan läsas oberoende af de andra.
Kom så Boeckh, hvilken förnekade
befintligheten hos grekerna af dylika
punkterade daktyler och i stället, för att
få daktylen reducerad till 3 enheter i
likhet med trokäen, föreslog följande
bråkvärden pä dess särskilda stafvelser:
77 + 7, + 7, = 3, då trokäen bibehöll
sina oförändrade: 2 + 1 = 3.
Den Rossbach-Westphalska metriken
af 1868 återvände till den Voss-Apelska
ståndpunkten, men förändrade deras
värden sålunda:
I-— I i stället för Voss’ I h
* -i 4 4. 4
I-— ^ hi i stället för Apels i -i I
Det är emellertid lätt att finna att
af alla dessa gissningar är den ena
endast krångligare än den andra, och vi
anföra dem här blott för att visa, huru
länge filologien ibland kan famla innan
den finner Columbi ägg. Westphal har
nu i sin nyaste bok trott sig finna
det, och detta helt enkelt genom att
reflektera pä hur en modern musiker kan
göra, då han vill bringa blandad meter
inom en gemensam taktenhet. Han kan
visserligen, i följd af de moderna språkens
obestämda qvantilet, efter behag göra
daktylen tretidig eller trokäen 4- eller
2-tidig; men han kan ock bibehålla
hvar-deras egendomlighet genom att antingen
i 4-taklen inskjuta trioler, eller ock
redan från början teckna blandad
taktart, hvars utförande sedan med
bibehållande af takternas likstorhet ej möter
ringaste svårighet för en någorlunda
musikalisk person. Som prof meddelar W.
i noter och tysk öfversättning Pind. 01.
1 strof, hvarur vi här införa början. W.
omtalar ej hvar han hemtat melodien.
Schemat är:
JL _ etc.
hvilket omsatt i noter enl. W. lyder:
Wie im Wasser die reinste
> I r-n >
m
kraft, Wie von köstlichem klei-nod
G ’ ? !. - . ’ ^ I l ’
iP»’ ur, r * r v 9 æ d
fm* 2 n c r ’ H . 9 9
Nichts so be - gehrt wie gold,
Kolagränserna äro här angifna medelst
ett komma, W:s bekanta fraseringstecken.
Sista noten i kolon blir, då versen är
katalektisk, öfvertalig och sättes af W.
till och med på ett ställe (vid »Gold»)
ända till = */4. Med undantag af dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
