Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
katalexer är Aristoxenos’ regel, alt »de
korta äro hälften af de länga», öfveralt
bevarad, nämligen inom hvarje versfot,
hvareniot naturl. icke alla korta sins
emellan äro lika korta ej häller alla långa
lika långa: Was- är nog dubbelt så lång
som -ser, rein- är dubbelt så lång som
-ste, men VVas- är mindre än rein- och
-ser mindre än -ste, eftersom den förra
gruppen representerar 4, den senare blott
3 enheter, men båda grupperna ju likväl
skola upptaga samma tid.
Detta är således Westphals nyaste
metriska upptäckt, för hvilken han har
att tacka sitt mod att öfvergifva
filologernas vanliga, ofruktbara
fanlasispekula-tioner och i stället hålla sig till någonting
reelt: den faktiska, moderna musiken.
Ville W. i ännu högre grad låta denna
musik befrukta och förklara Aristoxenos’
rytmiska teorier, i stället att han nu
oftare synes vara böjd att vända om
förhållandet och efter en grånad teori
konstruera en lefvande praxis, så skulle han
kanske göra ännu rikare vinster åt både
filologien och musikteorien. För öfrigt
bör visserligen ihågkommas, att nämda
upptäckt icke är annat än en hypotes,
om än fyndigare och sannolikare än alla
föregående.
Mendelssolm, som var en klassiskt
bildad man och troligen kände till de
Voss-Apelska teorierna, har i sina Antigonekörer
verkligen behandlat den blandade versen än
likt Voss än likt Apel, än på friare sätt.
Hade han lefvat nu, skulle -han utan
tvifvel äfven upptagit Westphals försök
alt behandla trokäen trioliskt, och hans
stundom något entoniga körer skulle
der-igenom hafva vunnit i omvexling.
Huruvida ej åter, i fall det Westphalska sättet
varit det enda af grekerna använda,
deras körer måste blifvit bra enformiga,
kan väl sättas i fråga. W. förnekar ifrigt
möjligheten af en sådan enformighet,
men vi känna oss ej af honom öfvertygade.
Slutligen påpekar W. strängeligen, att
Aristoxenos’ stafvelsevärdering gäller
endast den musikaliskt bestämda rytmen,
d. v. s. när versen sjunges, men icke
när den skanderas. Rapsoderna, som
deklamerade Homeros’ hexameter,
iakt-togo visst icke att göra »de korta till
jämt hälften af de länga», tvärt om gjorde
de ofta versfötterna så obestämda, att —
såsom Dionysius sade — daktylen korn
trokäen nära. W. föreslår följande
ungefärliga notering af en reciterad
hexameter :
RlFr| &R| R|Fr| P|
é é 1 *-é • 1 0- é t 1 • • 1 é-é é 1 J • 1
Som man ser, bildar detta icke alls
något rimligt musikaliskt helt. A. L.
Man berättar, att liär i Stockholm på
1820-talet, då Beethovens A-Dur symfoni fursta
gången rejieterades, åtskilliga medlemmar af det
dåvarande kapellet nedkule sina instrument,
förklarande det vara omöjligt att spela sådana
galen-ska|ier — man hade nämligen kommit till 2:a
reprisen af första Allegro’t.
Förslag till reformer i vår tids
musikstudium.
Efter O. Tierscli.
1: a Fordran: Den som gör anspråk
på högre musikalisk bildning och vill ha
sitt ord med i frågor som röra musik,
den måste känna tonspråkets hela
melodiska, harmoniska, modulatoriska och
rytmiska material i homofona och
polyfona vokal- och inslrumental-satser.
Hvem skulle väl anse en menniska för
litterärt bildad, om hennes litterära
bildning bestode deruti alt 1) skapligt läsa
en enda slags skrift (t. ex. den tyska
current-skriften), 2) ledigt efterbilda svära
ljudförbindelser, som kunna vrida tungan
ur led, 3) drägligt kunna deklamera vid
pass ett dussin större och ntindre dikter,
och slutligen 4) till på köpet också ha
hört någonting om ljud, slafvelser och
ord ?
Men så står det för närvarande till
med den musikaliska bildningen ej blott
hos de flesta dilettanter och mången
musikkritiker, utan äfven hos mänga
praktiska musiker och sångare, ja, till och
med hos mänga musiklärare och i
synnerhet lärarinnor. 1 dessa kretsar lär
man sig mer eller mindre flytande läsa
innantill notskriften för sin stämma eller
för sitt instrument och att någorlunda
korrekt föredraga elt antal gedignare
tonstycken efter lärarens anvisning, — samt
får viil äfvenså höra något om tonskalor,
om treklanger och om septimackord,
hvilkas stamformer och omvändningar
man i lyckligaste fall varder i stånd alt
särskilja.
Hvar skall under sådana förhållanden
den stora massan af musikidkare taga
sin bildning, för att motsvara vår
upp-stälda fordran? Och likväl kunde,
åtminstone vid privatundervisningen och i
musikbildningsanstalter ett ganska
akt-ningsvärdt mål uppnås, och detta utan
någon vidare ansträngning af lärjungen,
om man af hvarje undervisningstimme
ansloge vid pass 10 minuter till
teoretiska meddelanden, och under de pauser
som uppstå vid den gemensamma
undervisningen ville sysselsätta lärjungen med
teoretiska öfningar. Om man började på
detta sätt redan vid begynnelsen af den
praktiska undervisningen, så kunde efter
två år »den allmänna musiklärans»
stycken (kännedomen om och benämningen
på tonskrifttecken, intervaller, ackorder,
skalor och kadenser) och efter ytterligare
två år den så kallade generalbasen lätt
inhemtas.
Om man nu vid fortsatt
framåtsträf-vande allt jemt bygger på en sådan
grundval, så skall hvarje musikstuderande utan
synnerlig ansträngning lära sig beherska
harmoniläran ända till sjelfständig
förbindelse af toner och ackorder, till
rytmiska satser och perioder i homofon
vokal-och instrumentalstil, ja, ända till
framställning af transkriptioner och variationer
öfver gifna melodier, samt lärorna om
kontrapunkten och imitationen ända till
koralfiguration etc. i den polyfona satsen,
och man kunde derjemte också hafva till
ögonmärke några mindre vidlyftiga
akustiska och andra musikvetenskapliga
lärokurser äfvensom nöjaktig insigt i
konstruktionen af dc musikaliska
konstformerna. — Hvad jag här fordrar är något
som bör väl skiljas från den egentliga
komposilionsundervisningen. Det rikliga
framställandet af ton- och
samklangsför-bindelser och det korrekta efterbildandet
af de musikaliska konstformerna är lika
så litet ett verkligt »komponerande», som
öfningen med ord-, satsförbindelser samt
versformerna i grammatiken kan kallas
ett »diktande». Af denna jemförelse
framgår, att detta mål bör ställas fram
äfven för sådana lärjungar, bvilka ej hafva
någon »komposilionstalang». (Forts.)
Carl Maria ron Weber uppehöll sig år
1823 i Wien för att bringa sin »Eurvantlie» pä
scenen derslädes. Det var under den tiden, dä
hela verlden dyrkade »Svanen från
Pesaro»-Kossini. En afton bevistade Weber i sällskap
med Carl v. Holtei och dennes hustru
uppförandet af ltossinis »Ccnerentola». Holtei kände
We-l>ers afsky för den italienska kollegans sildigt
retande musik och tillbakahöll sitt bifall,
allden-stund han satt i samma loge som Welier och ej
ville stöta sin retlige vän. Men i andra akten,
då Lablaehe och Ambrogi på ett hänförande sätt
sjungit sin duett, glömde Holtei och hans fru
Webers farliga grannskap, de instämde i den
öfverfulla salongens bifallsjubel, och när de
ändt-ligen kommit till besinning, så var Welier
försvunnen. Dagen derpå fragade fru Holtei den
tyske mästaren, hvarför han så plötsligen bröt
upp och om han mått illa. »Nej», svarade
Welier, »jag ville inte stanna längre? Ty om de
der förd. . . karlarue drifva det derhiin att detta
eländiga otyg börjar liehaga mig, så må
djefvu-len hålla ut, men inte jag.» Holtei och hans
fru utbrusto i ett hjertligt skratt: detta var det
största beröm den italienska operan någonsin fatt.
Slutligen måste Welier sjelf skratta åt sin
förbittring.
––+––
En operadirektörs förtretligheter. För
åtskilliga år sedan fans en liten operett-teater i Passy
i Paris, som lilott sällan hade att glädja sig ät
någon publik. Direktören hette Jlonoré.
lien-darme-korporalen i qvarteret kom en morgon till
direktören.
»Hr Honoré, jag skulle lie er om en liten
biljett.»
»Hos mig äro alla biljetter lika stora, se
här två platser.»
»Tackar, hr Honoré, men nu är det på det
viset, att min dotter kommit hem från landet och
jag skulle gema vilja ha henne och en god vän
till henne med ...»
»Se der har ni tre platser.»
»Mycken Lack, hr Honoré; men om det inte
gör er något, så skulle det allt roa svärmor
också____»
»Här har ni fyra platser.»
»Tusen tack, hr Honoré, men så hade jag
lofvat...»
»Håll upp, se här har ni hundra platser!
Ar ni nöjd nu?»
»Förtjust, hr Honoré.»
Om aftonen stod den stackars Honoré sjelf
utanför biljettluckan. Ingen menniska sågs till,
biljettförsäljaren lurade af i sin ensamhet.
Plösligt far direktören sigte på en läng rad
individer. Han hlef glad och skrek i
biljettluckan : »Det kommer folk!»
Publiken l>estod, man har redan gissat det,
af gendarme-korporalen och dem han inbjudit.
»Hr Honoré», sade han, när han gick förbi,
»ursäkta mig, men jag har inte kunnat fö ihop
mer än fyrtioåtta personer.»
———♦–––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
