Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödskallarna.
(Ur Turgenjeffs Senilia.)
‘HEiM var en praktfull, likt eklärerad
‘‘RS-9 sal med en mängd kavaljerer och
damer.
Alla ansigten syntes intresserade, ocli
konversationen var liflig. Der fördes
ett högljudt samtal om en ryktbar
sångerska. Man prisade lienne såsom
gud-domlig, odödlig. O, huru väl hade hon
icke aftonen förut utfört sin finaldrill!
Men plötsligt — som på vinken af
ett trollspö — bortföll från alla
hufvud-en och alla ansigten en tunn hinna; i
samma ögonblick visade sig inuti hvita,
spöklika dödskallar, och de blottade
tandraderna och käkarna skimrade som
blå-aktigt tenn.
Med fasa såg jag, huru dessa
tandrader och käkar rörde sig och sladdrade,
huru dessa vidriga, knotiga och knöliga
ögonhålor glänste i ljusens och lampornas
sken, och huru andra, mindre ögonglober
hvälfde sig i dessa.
•lag vågade icke känna på mitt eget
ansigte; jag vågade icke se mig sjelf i
spegeln.
Men dödskallarna återlingo sitt forna
utseende . .. Och under det vanliga
sorlet sladdrade de kvicka tungorna om,
huru förträffligt, huru oefterhärmligt den
odödliga . . . ja, odödliga sångerskan hade
utfört sin finaldrill.
Qvartettsången i Sverige.
’-Ært hr revisor M. Rystedt härstädes
s=tP> har till vårt förfogande stälts ett
märkligt manuskript, med anhållan att
vi måtte på grund deraf i vår tidning
göra de utdrag och reflexioner, hvartill
detsamma kan föranleda. Vi villfara så
mycket hällre denna anmodan, som näinda
manuskript är lika ovanligt intressant som
ensamt i sitt slag, och säkerligen vore i
hög grad fortjent af alt in extenso
befordras till trycket. Hr Rystedt har
nämligen gjort sig den betydande mödan att
upprätta en statistik öfver samt efter
karakter, nationalitet och tonsättare ordna
samtliga mansqvartetter som
sjungits och sjungas i Sveriges rike
— så långt nämligen som han kunnat
öfverkomma dem, och att detta måste
ha skett i det närmaste fullständigt göres
troligt deraf, alt han haft tillgång till ej
blott alla befintliga i Sverige tryckta
samlingar utan äfven en mycket stor mängd
handskrifna häften, tillhörande diverse
sångföreningar så väl i Stockholm som
i landsorten. Med kännedom om
qvar-tettsängens vidsträckta odlande och
ofantliga popularitet i vårt land ligger vigten
och betydelsen af ett dylikt arbete för
öppen dag.
Vi anföra till en början ur
manuskriptets sluttablå följande förhållande mellan
antalet in- och utländska tonsättare och
sånger af olika karakterer:
In- ut-
hemskn. ländska. Summa.
Fosterländska sgr 55 47 102
Krigssånger 45 21 66
Vårsånger 25 15 40
Kommiser ballader 173 204 377
Erotik serenader... 43 54 97
Jägarsånger 23 10 33
Sjömanssånger ... 12 10 22
Dryckessånger ... 30 30 60
Danssånger 10 6 16
Skämtsånger 16 21 37
Marscher 30 17 47
Religiösa sgr 10 22 32
Diverse sgr 42 48 90
Summa sånger 514 505 1,019
Tonsättare ... 100 179 279
Vi finna således här i landet sjungna
i det hela 1,019 sånger af 279 tonsättare,
hvartill den inhemska produktionen
bidragit med öfver hälften af sångerna eller
514 mot 505 utländska, men med blott
100 tonsättare mot 179 utländska. Detta
är lätt förklarligt, då man af våra egna
tonsättare antagligen sjunger ungefär alt
hvad de skrifvit, af utländska deremot
naturligen endast ett urval. Jämför man
de olika karaktererna, så befinnes att
utlandet bidrager med större kontingent af
ballader, erotiska sånger, skämtvisor ocli
religiösa hymner samt äfven i
dryckes-täflan åtminstone håller oss stången,
hvar-emot Sveriges kontingent ligger öfver i
fråga om fosterländska, krigssånger och
marscher, äfvensom i vårsånger,
dans-sånger, jägare- och sjömanssånger,
hvilket synes antyda, hurusom fosterländsk
krigisk idrott ocli kroppsliga öfningar
samt naturlifvets yrken och behag varit
livad som mest anslagit svenska
musiksinnet och det i så hög grad, att vi
der-utinnan ej behöft öfvervägande låna eld
från utlandet.
Anmärkas bör emellertid att i denna
totalöfversigt icke äro upptagna två stora
serier, der tonsättare ej äro nainngifna
eller endast spelat arrangörens roll,
nämligen folkvisor och Bellmanssånger. De
senare stiga ända till antalet 138, ett
bevis både på deras popularitet men
äfven på den stilurartning, i hvilken
Bell-manssången — som enligt sin natur bör
vara solosång — dess värre numera råkat.
Folkvisorna stiga i det hela till 102 nr,
hvaribland vi eller förf:s uppgifter räknat
13 norska, 9 danska, 6 finska, 1 engelsk,
1 skotsk, 1 irländsk, 1 från Kärnthen,
1 från Steijermark, 1 från Thuringen,
1 från Ösel — de öfriga svenska.
Men vi återvända till sångerna med
nainngifna tonsättare. Dessa fördela sig
på de särskilda nationerna sålunda:
S&ngcr. Tonsättare.
Svenska................. 514 100
Norska .................. 36 13
Danska .................. 41 16
Finska .................. 10 2
Tyska .................. 360 116
Österrikiska ............ 24 11
Franska................... 4 4
Italienska .............. 11 6
Sehweitziska ............ 12 4
Nederlandska.............. 2 2
Polska ................... 2 2
FIngelska ................ 2 2
Belgiska.................. 1 1
Några erinringar vid denna tablå!
Förf. har vid nationalitetens bestämmande
utgått endast från tonsättarens födelseort.
Derigenom ha Crusell och v. Schantz
blif-vit räknade som finnar, Pacius deremot
som tysk. Fexer, HæfTner, Jahnke, Kuhlau,
Krans, Reissiger, Weyse m. fl. räknas
äfven som tyskar, Pratté som österrikare,
Foroni som italienare, du Puy som
sehweit-zare, van Boom som Holländare. Dessa
och andra omtvistbara punkter eller
misstag kunna dock ej väsentligen ändra
siffrornas lärdomar, som visa att jämte den
svenska är den tyska kontingenten störst
och dernäst icke, såsom man kanske
väntat, den norska, utan den danska. Se
vi på förhållandet mellan sångernas
nationer och karakterer — som vi här ej
ha utrymme att upptaga i tablå — så
befinnes den största procenten af
fosterländska sånger vara bland de finska (så
vida vi nämligen gå förbi den enda polska
äfvensom de båda engelska), största
procenten af ballader bland de norska, franska
och sehweitziska (med förbigående af en
belgare ocli en nederländare), af erotik
bland de italienska och österrikiska, af
jägarsånger bland de norska, af
sjömanssånger bland de österrikiska, dernäst norska
och danska, af dryckessånger åter bland
de österrikiska, af skämtsånger bland de
danska, af marscher bland de finska, af
religiösa och danssånger bland de
italienska, af krigs- ocli* vårsånger bland de
svenska. Naturligtvis äro
karaktersbe-släinningarna emellertid mycket relativa,
i det balladen ofta kan gränsa till erotik,
äfvensom stundom knappt någon skilnad
kan göras mellan marscher, fosterländska
och krigssånger.
Vi skola nästa gång gå något
närmare in på det svenska området.
A. L.
Musikkonservatoriet i Paris firar 1 april
nästa år sin hundraåriga stiftelsefest. Förnämsta
ändamålet med detta institut var ursprungligen
att forse Aeademie de Musique, nuvarande
Operan, med utmärkta sångare och sångerskor.
Grundläggningen af inusikakademien egde
egentligen rum år 1666, men först 1784 blef, på
anmodan af Ludvig den 16:s minister för det
k. huset, baron de Breteuil, en särskild
sång-och deklamationsskola for teatern upprättad.
Förste direktören för denna var koni[K>sitören
Gossec, som dog i Paris år 1829 i en ålder af
96 år. Till denna senare afdelning slöt sig
snart en koreografisk, med anledning deraf att
balletten gjorde sig alt mer och mer gällande, och
efter hand utgick också från denna skola en mängd
dansörer och dansöser till de franska scenerna.
Ar 1786 blef vidare, på anmodan af grefve de
Ducas, till musikkonservatoriet lagd en
deklamationsskola, och ryktbara skådespelare och
skådespelerskor, sådana som Molé, Fleury, Dugazon
och många andra ha här under Talmasoledning
fått sin undervisning och utbildning. Ar 1792
grundläde konventet en friskola för musik under
ledning af Sarrette, hvaremot den k. sång- och
deklamationsskolan blef nedlagd; följande året
fick friskolan namn af Nationalinstitut och år
1795 dess nuvarande namn Conservatoire de
Musique. Ar 1806 upprättades genom ett
kejserl. dekret ett pensionat, och konservatoriet
blef forlagdt till hotellet Ménus-Plaisirs du Roi,
der det ännu finnes. Detta hotell tillhörde i
medlet af 18:de århundradet grefve de Charolais,
barnbarns barn af den store Condé; det stora
egentliga hotellet Condé låg deremot i närheten
af Luxemburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
