Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning — Zulmas och Sambranos flykt
undan Muza genom en, blott lör den
märkvärdigt väl orienterade Sambrano bekant,
underjordisk gång — endast utgör
förutsättningen för Muzas följande vredes-aria,
hvilken i sin öfverdådigt passionerade prakt,
framför alt i harmoni och orkestrering,
med rätta af en aktad kritiker bärslädes
blifvit jämförd med Pizarros oeli Kaspers.
Om tonsättaren förut tecknat Muza något
för beskedlig, så godtgör han nu detta i
fullt mått. Det är väl här icke fråga
om en all besinning paralyserande affekt -—
sådan Mozart med bättre kännedom om
det afrikanska blodet tecknat i Osmin —;
men det är i stället en hämdlust med
den hotfulla karakteren af fast beslut, det
är en lidelse, förvandlad till vilja.
Scenförändring. En sal i konungens
borg smyckas af unga flickor under en
kör, flyktig, läcker och graciös, just sådan
situationen kräfver. Afven Diegos
följande aria är förträfflig, muntert målande
hans pratsjuka och, liksom i första akten,
med den lifliga melodien förlagd i
orkestern, under det sångstämman är mera
deklamatorisk. Härpå uppträder Estrella
med sin andra och egentliga bravuraria,
och denna är så formligen bländande och
bedårande, att hvilka inkast man än skulle
vara frestad göra i fråga om den ej fullt
noggranna öfverensstämmelsen mellan ord
och musik eller om den nog öfverlastade
koloraturen, förblir man likväl stum af
häpnad och berusning inför detta tonhaf
af stormande välljud och blixtrande glans.
Den italienska koloraturen — näml. i sina
stora moment — får nu en gång icke
bedömas efter modernt realistisk
ståndpunkt. Näktergalen sjunger både sin sorg
och sin glädje i fioriturer; han känner
intet annat språk. Hvem skulle väl önska
bort Nattens drottnings arior blott derför,
att de äro öfverhopade med yttre grannlåt?
Nej, fastmer hör sjelfva denna grannlåt
till kostymen, med samma rätt som de
glittrande silfverstjernorna på hennes svarta
drägt. — Det är sant, att Benvalds
klandrade* koloraturmanér icke alltid är på
sin plats; men här skulle vi icke vilja
vara det förutan, ty det eger här hvad
som utgör den enda rättsgrunden för all
koloratur, nämligen förutsättningen af en
känsla, så öfverströmmande att den ej
kan tala, endast uttrycka sig i oartikulerade
naturljud.
Efter ett par lyckade körer följer nu
den undersköna och ofta sjungna
qvar-tetten, hvarunder Estrella upptäcker det
skärp Salvaterra fått af Zulma, hvilket
ytterligare upptänder hennes svartsjuka
och kommer henne att önska all
framgång åt Muzas kraf, då denne — sedan
först en pompös festballett blifvit uppförd
inför konungen — plötsligt framträder
till tronen och återfordrar den af
Salvaterra bortförda Zulma. Konungen gillar
hans anspråk och befaller Salvaterra att
utlemna henne. Denne vägrar; Muza vill
då nedstöta honom, men blir sjelf ned-
* W. B. var på sin tid mycket orättvis mot
Estrella de Soria
stött af Salvaterra, som derpå går sin
väg utan att, besynnerligt nog, fasttagas
eller förföljas, ehuru konungen helt naivt
instämmer med de andra i utropet »Hvad
fasansfulla brott, livad grymhet utan mått!»
Denna nya klumpighet af librettisten
kastar ett skimmer af löje öfver bela finalen,
som troligen af detta skäl förblir ulan
verkan, oakladt musiken är mycket duklig.
I ersättning bjuder sista akten pä idel
musikaliska juveler, med undantag som
sagdt af qvartelten, som är dels svag, dels
onödig. Estrella har å nyo ulsändt sin
spejare Diego, som förklädd midt under
en lillig och glad folkscen sjunger en
vacker ballad, tills han lär sigle på Zulma,
Salvaterra och Sambrano, hvilka
uppstämma en tacksamhelshymn för väntad
räddning, då de just ämna inskeppa sig och
fara till annat land. Zulma. för elt
ögonblick lemnad ensam, uttalar särskildt sill
hopp och jubel i en aria, hvars förtjusande
poco allegro har snäftyeke af någon
gammal bourrée eller pavane från förra
århundradet. hvarvid del för följdriktigheten
i hennes musikaliska karaktersteekning ej
är utan vigt, att äfven det kanon i första
finalen med tycke af menuett, hvarom
ofvan talats, först uppstämdes af henne.
Estrella öfverraskar nu och hotar henne
i en duett, den B. sjelf lär ha ansett
som operans bästa nummer och som
verkligen är obeskrilligt glänsande, ehuru den
efter vår tanke ej är alldeles fri frän
kon-ventionalitet och i inre värde står efter
operans slutnummer, der B. rent af höjer
sig till en Glucks enkla och likväl alt
förkrossande kraft. Visserligen är sjelfva
början af finalen en godtköpseflekt, der
librettisten öfverträffat sig sjelf i
pueri-liteter: äska och blixt, sju klockslag,
väpnare på ett berg med höjd dolk öfver
Zulma, hvilken i Salvaterras åsyn på slaget
sju skall dödas, men räddas af Diego, som
är nog beskedlig att ångra sig, hvarefter
naturligtvis också ovädret genast ångrar
sig. Men slutet är så mycket bättre
tänkt. Det är samma situation som i
Afrikanskan: den försmådda älskarinnan
måste, qvarlemnad på stranden, åse huru
älskaren far bort med hennes rival. Och
nu släpper Estrella loss alla sitt hjertas
helvetesqval öfver den tillintetgjorda
häm-den och rivalens triumf; hon manar
afgrundens furste till sin lijelp, hon
besvärjer stormen att sljelpa skeppet;
af-bruten af kören, som med bäfvan åser
hennes paroxysm, låter hon dock intet
hejda sig; hon rasar af och an på den
diatoniska skalan, hon vrider sig i ängsliga
molltoner, hon skriker i hysteriska
synkoper högt uppe pä tvåslrukna b, hon
störtar sig i vådliga volter ned igen, blott
för att slutligen å nyo klättra upp, steg
för steg, tills tonstegens sista pinne tyckes
brista . . . Generalpaus — en dolkstöt —
och kören infaller, largo, med antikt lugn:
»Hon är ej mer». A. L.
Ett varningsord till blifvande
sångerskor.
^^an klagar i vår lid — säger en
förf. i norska Figaro — mer och
mer öfver den ärligen tilltagande mängden
af operasångerskor utan engagement, af
hvilka en stor del till sist kommer all
lida nöd.
Vi må dä först betrakta "de motiv,
som föra unga qvinnor hän till
säng-och musikskolorna. Ar det kärlek till
konsten? Entusiasm för sjelfva saken?
Af de fem och tjugu unga damer, hvilka
jag träffade pä i ett sådant institut, kan
jag måhända om tre påstå, alt det
ofvan nämda motivet drifvit dem dit.
Dessa tre egde förutom en betydlig
musikalisk begäfning också vetenskaplig
och estetisk bildning i hög grad, något
som synes mig oumbärligt för en
konstens prestinna. Tre af
tjugufem — ett sorgligt resultat.
De andra? Ja, en af dem
lockades af sitt vackra yttre att försöka sin
medelmåttiga talang pä scenen; hon blef
efter sitt förmenande icke rätt erkänd
i hemmet. Hos henne var fåfängan
driffjedeiTi. Af en sådan dam hörde jag
följande yttrande: »Upp på scenen skall
jag, lika mycket livar, skulle det också
blifva på elt Café chantant.» Individer
af denna art nä vanligtvis ett visst mål,
hvilket dock ej har det minsta all
beställa med konstens höjder. En och
annan sjunker också pä sin väg ned i •
dyn.
Men vidare. Vi komma nu till
resten, och dessa utgöra flertalet. Här var
det icke heller »gudagnistan» utan
endast en »lyktgubbe», som lockade de
förbländade ut på konstens väg eller
rättare sagdt, på scenen. »Lyktgubben»
hette guld. De ville och måste
för-tjena pengar, men ock, såsom de
inbillade sig. lättare än qvinnor i
allmänhet kunna. En operasångerskas gage —
hvilken hoppets stjerna strålade ej här
emot dem! Till detta mal stormade de
nu löst, obekymrade om höger och
ven-ster, likasom med skygglappar för ögonen.
»Dressyr, dressyr för scenen», det var
deras lösen. Ingen lid fick förslösas på
någonting annat. Pianolektioner?
»Onyttigt arbete! Hvartill hade man då en
musikinstruktör vid scenen?»
Harmonilära? »Narraktigheter! Vi vilja icke
komponera; det göra andra för oss.»
Teoriklassen var då också prydd med en
och annan, som efter ett halft års
förlopp icke hade lärt att skrifva noter en
gång. — italiensk lektion? Den ansågs
för en rekreationstimme; det var så
roligt att tala med de unga italienarne,
som dä fingo anledning alt öka
språkförrådet af lärjungarnes eget modersmål.
»Hvad håller kören på alt öfva nu?»
frågade jag en gång en blifvande Norma.
»Jag vet inte, det är skrifna stämmor,
och det står ingen titel på dem.» —
»Nå, frågade ni inte de andra?» — »De
visste det heller icke», svarade hon
gapande. Efter nästa köröfning frågade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
