Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 187
Herr Kjell i ns derpå följande
anförande innehöll åtskilligt sant, såsom att kyrkomötet, enligt hans förmenande, lemnal ifrån sig det förnämsta medlet att höja kyrkosången, när de lemnat sitt obetingade bifall till den författning
angående klockarnes aflöning, som redan undergått mötets behandling; likaså att det slags recitativmässiga form som
utskottet tydligen åsyftat gifva åt koralen då hvarje nots relativa tidmått icke blefve å förhand kändt, ej vore möjlig att
utföras af en församling på kanske 1,000 personer. Deremot röjde talaren verkligen någon bristande sakkännedom beträffande såväl den protestantiska koralens verkliga natur som sträfvandena för dess
återupprättelse. Efter hans mening vore vägen för reformen den, alt jemte koralen infördes i församlingssången den rytmiska visan, så all »koralerna finge vara
koraler» i den nu en gång historisk tillblifna formen, men rytmiska hymnartade
tondikter, icke att förblanda med s. k.
»andliga sånger» af tvifvelaktigt ursprung, sattes vid sidan af dem. Men ville man
omstöpa de gamla koralerna i nya former, trodde tal. att hvarje koralbokförslag, som erbjöde en sådan omskapning, icke blefve antaget af den stora allmänheten. Det synes nogsamt att det icke är någon kännare af kyrkosången som här talar. Hvar finna detta musikslag, som icke är koral, icke »andlig visa», men likafullt religiös folk- och iorsamlingssång? Sannerligen, man torde länge fä leta derefter! Saken är den, att dessa sökta hymnartade tondikter äro, i de flesta fall, originaler na till åtskilliga våra
för-derfvade s. k. koraler, och det kallas icke att »omstöpa» dessa senare, då man återskänker dem deras förlorade skönhet, deras naturlighet, räddar dem undan en fortsatt lemlästning — det kallas att återföra dem. Det lär då i sinom tid visa sig om några mer eller mindre fingerade »rytmiska tondikter» från senare tid kunna såsom församlingssånger
uthärda jemförelse med hvad under
koraldiktningens glansperioder herrligast blifvit frambragt. Hr biskop Strömberg förklarade att han till alla delar instämde i livad hr Lytli i sin motion och i sitt afgifna yttrande framstält. Särskildt ogillade han, det utskottet af böjt åtgärders vidtagande till förbättring af organist- och
sånglärarebildningen, och att det allt för lätt
berört den så vigtiga frågan att få
kyrkosången höjd och förd framåt. Detta läte sig icke göra med mindre än att de, som skulle leda den samma, genom
fullkomligt god och grundlig bildning fått ett så lefvande intresse derför, att de också kunde ingifva lif och intresse åt dem som i kyrkosången skola deltaga. Tal. visste nog att det funnes framstående undantag bland våra organister, som
äf-ven på landsbygden i denna rigtning åstadkommit förvånande resultat; men det hade icke undfallit honom, lmruledes också många andra funnes utan förmåga att med ett liffullt föredrag rycka för- samlingen och dess ungdom med sig. Skedde ej snart en förändring härutinnan, kunde det tvifvelsutan komma att hända, att den mängd af reformerta sånger, som öfver allt söka smyga sig in med sina från grumliga källor hemtade melodier, skulle uttränga vår egen kyrkas gamla sångskatler. Yrkade på det lifligaste
bifall till motionen. Till detta anförande bildade de båda följande talen en bjert kontrast. Svårligen kan man föreställa sig
något mera ultra-konservativt än hr Olbers framställning. Den Haeffnerska koralen innehöll, enl. denne tal., alldeles tillräckliga element, för att gifva föredraget rörlighet och lif. Sådana element förelåge i bl. a. »fermat» och »penultima». (Sjelfva dessa så
sorgligt ryktbara fermater, stillaståendets, tröghetens symboler, skulle altså enl. denna åsigt kunna befordra rörlighet och lif!) Tal:s åberopande af Bachska och Mendelssolmska förebilder förlorar i kraft och verkan vid betraktande af, alt både den förre och den sistnämde
mästaren lefde före tidpunkten för den
rytmiska koralens återförnyelse. Att, enl. samme tal., de mest kompetente domare, beträffande bemödandena att i
Syd-Tysk-land införa en rörligare tempelsång, skulle hafva erkänt dessas’ misslyckande,
be-tvifla vi på goda grunder, åtminstone hvad den Bayerska prol. församlingen beträffar. Vid hr G. L. Anjous långa anförande våga vi, af hänsyn till läsarens tålamod, ej länge dröja. Dess innehåll,
hufvud-sakligen enahanda med koralboksföretalet, artikeln i Theologisk tidskrift samt — tillfälliga utskottets betänkande n:r 7,
tarf-var från vår sida ingen förnyad
vederläggning *. Ett par ställen må pareras: »De många misslyckade försöken att ät koralerna gifva någon slags rytmisk
hållning, livilka blifvit gjorda — etc.» Hvem i all verlden har med de af okunnigheten gjorda många misslyckade försöken alt göra? Skrif af melodierna rätt! dermed punkt. — »Ingenting synes hindra att ju en och samma melodi kan föredragas med någon olikhet i rytmiskt afseende.» Här förutsättes den i försarnlingssång omöjliga »recitativs-formen, såsom
möjlig. — Med obeaktande af, att en
kyrkosångens historia verkligen existerar, alt en Eccard, en Crtiger, en Schop m. fl. lefvat och verkat samt diktat sina
herrliga psalmqväden just så, som de i
församlingarna skola ljuda, hördes tal.,
hyllande Hæffnerformen såsom t ex tus
re-ceptus, vilja i smått och på eget beråd med alldeles öfverflödiga föreskrifter
reglera om ditt och datt, så att koralspelet ej finge åstadkomma någon våldsam rubbning i psalmtextens rytmiska karakter o. dyl. Sedan hr Bergman, med hvilken hr Treffenberg instämde, talat med anslutning till motionären, och denne än en gång haft ordet samt tillbakaslungät yttranden om »revolution» m. m., var öfverläggningen slutad. J. L. * Se Sv. Musikt. 1882, n:r 23,1883, n:r 2, 8. Ett varningsord till blifvande sångerskor. (Slet). ^^^apellmästaren gör sin pligt i sitt
anad*1 letes svett, och dagen för första
repetitionen kommer; då denna opera ofta liar blifvit uppförd, skall det på samma gång blifva spelprof. »Ja, du sol, med fruktan ser jag dig stiga upp öfver
liori-zonten», suckar konstnärinnan, i det hon vaknar. Så kommer den räddande engeln för att ännu en gång repetera och
slutligen säger damen: »Nu tror jag att jag kan det.» — »Å ja, någorlunda», säger den plägade mannen; »de andra kunna också sitt parti, det är bara tenoren, som jag ej är säker på; låt honom nu inte bringa er ur koncepterna.» Repetitionen
begynner: Solosakerna gå drägligt, rösten klingar endast litet matt efter de många öfningarna. Så kommer en ensemble med den omnämda tenoren och en altstämma. Det går betänkligt osäkert, men alten häller sig tapper. Kapellmästaren mumlar litet om »orenhet i det högre registret» och med knapp nöd går numret till ända. Vidare, vidare, under dödsångest. Nu kommer aktens final, en septett eller
dylikt, assisterad af kören, som ryter till då och då; den stackars förskrämda börjar för lågt, kapellmästaren skriker tonen i örat på henne, i andra satsen kommer hon för sent. Ensemblen vacklar och vacklar — och störtar slutligen i kull. »Hvad det var vackert», hviskar en näsvis kollega. »Fröken kan ju då inte en gång hålla öfverstämman», utbrister
kapellmästaren. Man repeterar gång på gång, och alltid kommer hon för sent i finalen. Kapellmästaren knotar: »Hur i all verlden skola vi kunna bli färdiga med bara två repetitioner!» Den stackars debutanten rycker bara på axlarna och säger: »Hur skall jag kunna hjelpa att jag inte hör. Det är ett naturfel hos mig.» Ja,
visserligen är ett felaktigt musikaliskt gehör ett naturfel och den som är behäftad dermed kan ej ställas till ansvar derför — nota bene när han eller hon ej har den förryckta idén att vilja studera musik och gå in vid operan. Det vill fenomenala röstmedel till, om man skall få sina
kolleger och öfverordnade att öfverse med detta fel. Detta var nu den ena, — en annan är musikalisk, men hennes lilla röst
försvinner fullkomligt i hvarje ensemble
genom den starka orkestern. 1 skolan sjöng hon med pianoackompagnement, och så voro rummen der ej heller så stora. Man sade till henne, att en koloratursångerska ej behöfde så stora röstmedel. Hon gör nu sina löpningar och triller utmärkt, hennes intonation är ren, stämman klar men torr, hennes apparition obetydlig. Man vet ej riktigt, om det ligger i rösten eller i sångerskans naturel, men hon tycks ej kunna få fram den värme som är
nödvändig. Det bifall hon skördar med sin strupfärdighet efterträdes för hvarje gång hon sjunger af den gäspande publikens trötthet. Alltså för scenen för liten röst, för konsertsalen för liten känsla, för litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
