Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musikalisk. Hvad skall man nu taga sig
till? Fem år med ansträngande arbete
ligga bakom; offer, och hvilka ofTer sedan
af pengar, tid och ungdomskraft! Ar den
i fråga varande damen i besittning af
kritiserande talang jemte den
producerande, liar hon vid sidan af de tekniska
studierna tillika lagt sig vinn om den
musikaliska literaturen, åtminstone
sång-literaturen, med ett ord, är hon
någorlunda intelligent, så kan hon med tiden
finna en blygsam verkningskrets såsom
lärarinna och dermed förtjena sitt bröd
på ett sorgfritt sätt. Men man skall
tänka på, att det är särdeles svårt
fölen konstnärinna, som ej gjort lycka, att
åter göra sig förtrogen med allmänna
lifvets förhållanden; hvilken rask syfröken
som helst är att afundas vid sidan af
henne.
Måtte dä alla de unga, som sträfva
på denna väg, icke blott ha blicken fästad
på det lysande mål, som framställer sig,
utan också på det möjliga sorgliga slutet
på deras ansträngningar. Måtte de
framför allt, innan de inlåta sig på detta
farliga täflingslopp, taga erkändt stränga och
opartiska konstdomare till råds och, hvad
som är hufvudsaken, äfven hafva tilltro
till de ofta föga smickrande uttalanden
som göras af dugliga och redliga domare!
Vägen till det herrliga målet är lång och
striden skarp, och målet nås ej utan att
man är utrustad med en allsidigt
lysande begåfning och en fullkomligt
stark och frisk kropp. Derför nå så
få fram; de flesta digna ned på vägen
af trötthet, och många trampas under
fotterna.
Nu frågar jag: är också det
eftersökta målet värdt stridens mödor och
faror? Konstnär, martyr! — det är ett
gammalt sant ord, att endast den af
Gud besjälade, den äkta
konstnären höjer sin andes vingar,
åtminstone under korta lyckliga ögonblick,
högt öfver afundens styng och
smutskastningar. Medvetandet om att
uppfylla en gudomlig mission, det är
den lycka, som är och bör vara
honom nog. De som ej äro kallade
deremot, de som endast se på den usla
klingande lönen, blifva hela lifvet
igenom endast nöjaktigt trälande
daglönare. Det är dock den skilnaden, att
den redlige daglönaren vinner snart sina
medmenniskors aktning, medan den
obe-gåfvade, för en usel dagspenning trälande
konstnären icke en gäng är föremål för
publikens medlidande, blott en skottafla
för dess hån och gyckel. Detta är
sorgligt för en man, men hur mycket
sorgligare då för en qvinna! Hvilket hån
fölen qvinna, att hvilken glop som helst
kan småaktigt kritisera hennes
uppträdande på scenen, kasta smuts på henne
och till och med låta hennes kroppsliga
fördelar och ofullkomligheter komma
under kritikens piska. 1 sanning, är det
ieke qvinnan på scenen förunnadt att
bringa publiken i hänryckning, så är den
fattigaste arbeterskas lott afundsvärd mot
hennes. Måtte dock flera röster höja sig
för att väcka de ungas stolthet och deras
föräldrars betänksamhet, då skulle ganska
säkert denna vanvettiga diktan och traktan
efter teaterns bedrägliga glans försvinna
såsom hvarje annan epidemi.
Reliker. Pen olyckliga drottning Marie
Antoinettes harpa tinnes for närvarande i
Berlin. Hennes knmmartjenare Fleury tog detta
instrument, hvars toner så ofta under lyckliga
dagar gliidt drottningen, med sig på sin flykt
till Tyskland. Här sag han sig af nöden
tvungen att skilja sig från instrumentet, som
sedan öfvergick till ett fruntimmer i Braunsehweig.
Från henne kom det i händerna på en
emliets-man, som köpte det på auktion åt sin dotter.
Denna har intill sin ålderdom bevarat det
historiska instrumentet, hvilket nu eges af
konsthandlaren Gottechalk i Berlin.
Walter Scotts klnvér iir också en pjes,
som genomgått många (Klen. Det är samma
instrument på hvilket Scotts döttrar Anna och
Sophia erhöllo sin första undervisning, men då
det endast hade 36 toner måste det ersättas
med ett nyare instrument. Det härstammar
troligen frän midten af förra århundradet, hade
formen af en spinett och har i loeket fabrikantens
namn: »John et Hug Watson, Edinburg, makers
from London». Sedan det fallit i onåd hos
Scotts döttrar gjorde det tjenst vid sångöfningar
i en skola i 12 år. En gammal vän till Scott,
som kände denne långt innan han gjorde sig
ryktbar genom sin »Waverlev,» kom öfver
instrumentet och hade sådan pietet for »Old sir
Walter», som han kallade det, att han ej kunde
skilja sig från det. Sedan det emellertid
förlorat sin ton måste det underkasta sig att
begagnas som —- köksliord. Ar 1854 gick det
öfver till en nv generation och stod nu på
ganska svaga fötter. Det var nu så
ålderstiget, att det ej fanns värdt annan plats än i en
vrå i ett badrum. Här stod det till 1872, dä det
öfvergick till en egare i Edinburg. Men ack!
den nye egaren bade ej en gång en vrå att
bestå det. Man sökte nu en asyl för det i
Scottmonumentets reliquierum, men
instrumentet var för stort. Det kom sedan i en
källarmästares förvar, som tog benen af detsamma,
dem han hängde upp i taket, hvarpå sjelfva
lådan sköts under en säng. För närvarande
har det gått öfver till tredje generationen. Det
gafs nämligen ej längesedan såsom
bröllopspresent till en brud i Edinburg, åt hvars
moder Scott skänkte bort det 1810, då han
fick ett nytt instrument åt sina döttrar.
En musikvän vid namn Samuel Wood
afled för flere år sedan i New-York och
förordnade i sitt testamente, att hans till omkring
2,000,000 doll. uppgående förmögenhet skulle
användas till grundande af ett
musikkonservatorium. Den aflidnes slägtingar bestredo
testamentets giltighet och några af de gode männen
stalde sig på deras sida. Nu har doek högsta
domstolen i New-York förklarat testamentet
giltigt och att dess bestämmelser måste utföras.
Men under de år man processat om saken, hafva
sannolikt »framstående sakförare» uppslukat så
mycket af arfvet, att återstoden knappt torde
räcka till inköp af ett positiv. Ty värr händer
rätt ofta vid sådana rättegångar, att den ena
]>arten förlorar utan att den andra vinner något.
Men de sakförare som sköta rättegången, de
vinna deremot alltid, anmärker »Hemlandet».
Gratismusik. Fru Pettersson: »Useli,
livad min man snarkar i sömnen! Det är
rent omöjligt att hålla ut.»
— Fru Lundström: »Det gör min också;
men jag har hittat på ett sätt att hjelpa mig.
När han börjar att draga ordentliga
timmerstockar, binder jag en mungiga under näsan,
ocb så har jag den skönaste gratismusik, man
kan önska sig.»
Gamelang på utställningen i
Amsterdam.
igla.Kl de javanska bygnaderna på
Am-sterdain-utställningen väckte
liufvud-sakligen inusikpaviljongen, »Gamelang»
kallad, de besökandes uppmärksamhet, ja
den kunde till ocb med räknas till de
saker, som mest fängslade intresset på
hela utställningen. Musik och dans
idkades här af javanerna. En med lång
hårpiska beprydd kaflebrun ostindier, klädd
i en slor, egendomligt bopvriden turban
ocb med den uationela, för män som
qvinnor brukliga drägten, nämligen en
lång, till fotknölarne hängande underrock,
tog emot entréafgiften, utgörande 25
kreu-zer. Vi befinna oss i en javansk, med
bambukäppar omhägnad trädgård, i hvars
midt reser sig en på tre sidor öppen
paviljong. 1 bakgrunden på denna och vid
sidorna stå ett antal ganska besynnerliga,
aldrig förr här skådade apparater, om
hvilka man till en början ej kunde förstå,
hvad de skulle användas till. De hade
formen af större och mindre divaner utan
ryggstöd och voro af blämåladt och rikt
forgyldt trä; de båda temligen höga
sido-karmarne voro prydda med sniderier,
under det sitsen var betäckt med ett spanskt
rörnät. På denna sits lågo nu i två
rader 14 eller 16 omhvälfda tallrikar af
brons med en liten knopplik upphöjning
i midten. Andra mindre divaner
uppburo i stället för tallrikar metallstafvar
af olika tjocklek och storlek. Dessa
»musikaliska divaner» — det fins omkring
åtta sådana i den javanska orkestern —
utgöra hufvudbeståndsdelen i denna och
släs med stora trähammare eller med
tygbeklädda stafvar. Vid paviljongens
bakvägg höjer sig elt litet podium, i hvilket
hänga denna orkesters basar i form af
flera gongonger, hvaraf det största paret
hade samma storlek som ett vagnshjul.
Två långa trummor liknande tunnor och
en xylofon fullständigade »Gamelang», som
blott hade ett enda stråkinstrument,
nämligen en ganska kuriös tvåsträngad liol,
kallad Rabab. Biåsinstrument tyckas vara
alldeles okända på Java.
Såsom man ser består den javanska
och öfver hufvud den malajiska orkestern
nästan uteslutande af de mest olikartade
slaginstrument, och man kan således
föreställa sig det oväsen, som ett samtidigt
användande af dessa åstadkommer.
Instrumenten hafva mycket passande namn,
såsom man kan föreställa sig af deras
produktioner. De heta: Gambang, Gangsa,
Bonang. Anklnng, Gong, Kentang, Kanong,
Belok och Ketok. Jag tror att dessa ord,
hastigt och med nasalton uttalade af ett
sällskap unga damer och dugtiga
rummelbasar, skulle gifva ett ganska godt prof
på javansk musik. — Produktionen
begynner efter ett tecken af den gamle
kapellmästaren (kallad Dalang på god
javanska). Han sitter emellan de båda
gongongerna i midten af orkestern och
slår omvexlande än den ena än den
andra af dessa, hur det faller honom in.
Under tiden dricker han en kopp the eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
