Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
10
ti ii stäminan i löl.jd af förkylning,
ansträngning eller andra orsaker klingar beslöjad
eller lies. Drägten bör vara afpassad
efter klimatet, men ej för hastigt
modi-ficeras efter årstiderna; halsen bör ej
vara för varmt ombonad, men tvättas
med kallt vatten morgon och afton.
Utan fara för hälsan kunna unga
llickor ej börja sitt egentliga sångstudium
förr än de äro kroppsligen fullt utvecklade
— liksom ynglingar ej förr än efter
målbrottet — d. v. s. i allmänhet ej före
16—17 års ålder (undantag kunna gifvas).
Jag förutsätter att lärjungen
musikaliskt är åtminstone så mycket förberedd,
att bon känner noter, takt, tonarter, spelar
någorlunda piano och med någon
färdighet läser från bladet. Ehuru i allmänhet
kännedomen om g- och f-klaverna är
tillräcklig, vore det dock nyttigt om
dermed förenades äfven kunskap om c-klaven
på första och tredje linien (d. v. s.
sopran-och altklav). Äfven tillråder jag kännedom
om harmonien, ackordens användning och
upplösning samt de olika intervallen.
Sedan lärjungen före lektionens
början blifvit fullständigt uthvilad och andas
lätt och fritt, låter man densamma ställa
sig midt emot ehuru något till höger
om den vid pianot sittande läraren;
aldrig må eleven placeras bakom läraren
då denne ju måste öfvervaka
munställningen, ansigtsuttrycket och hela
hållningen samt förhindra fula grimaser eller
andra ovanor. Sä t. ex. akte läraren
deruppå, att eleven icke efter en sjungen
fras i och med den sista tonen plötsligt
sluter munnen, hvilket gör tonen
liksom hackad eller afbiten.
Då alla öfningar höra sjungas
utantill — hvilket i öfverraskande grad
skärper elevens minne och gehör — hör
man laga så, att eleven från sin plats
icke ser pianotangenterna och således
ej kan observera livilka toner som spelas
af läraren.
Hela förfarandet är mycket enkelt:
läraren spelar för eleven den i fråga
varande öfningen långsamt och tydligt,
och eleven skall snart nog vinna
färdighet att genast eftersjunga densamma utan
fel. Vid takt för takt likformigt
diato-niskt upp- eller nedskridande öfningsfraser
behöfver till och med blott första
takten spelas, hvarefter eleven lätteligen
sjelf-manl ifyller de öfriga.
Kroppen bör stå otvunget, lätt
Indlande på venstra benet men utan något
stöd, och armarne läggas ledigt öfver
hvarandra bakom ryggen, dock utan att
haka sig fast vid hvarandra. Hufvudet
hålles naturligt rätt fram och lindrigt
bakåtböjdt; munnen öppnas otvunget,
tillräckligt mycket för att lemna
tonen fritt lopp, dock ej ovalt (i form af
ett ägg), utan hällre något utdraget på
bredden såsom vid begynnelsen till ett
naturligt leende, emedan eljest tonen
lätteligen hämmas af munvinklarna. Tungan
hvile möjligast platt i munnen, lätt
framsträckt mot nedre tandraden; man må
noga akta, att hon under sången ej
kröker sig i höjden i närheten af halsöpp-
ningen, i hvilket läll tonen klingar tjockt
och gutturalt, äfvensä alt icke
tungspetsen vändes uppåt, i hvilket läll
tonen blir falsk och otydlig. Den förra
följden kan äfven härröra deraf, att t u n
g-spenen är för lång, så att den nästan
eller fullkomligt berör tungan. För att
upptäcka detta låter man eleven med
öppen mun sjunga någon djup ton på
vokalen a, då ögal lätt skönjer felet.
Ej sällan är det af timiditet, som
unga llickor särdeles i början ej vilja
tillräckligt öppna munnen; ibland
kan också kindernas form vara orsaken
till detsamma. Man kan då mellan
tandraderna placera en liten smal träpinne,
tillräckligt lång att lagom men ej
öfver-drifvet hålla munnen öppen; och detta
medel användes, äfven vid hemöfningar,
ända tills munnen äfven utan detsamma
vänjes att hålla sig öppen.
Man låter stämman alltid klinga full
och naturligt stark och tillåter aldrig
sjunga öfningar med lialf röst eller
sluten mun, emedan detta är långt mera
mattande och mindre utvecklande rösten
än sång med full strupe. En helt annan
sak är pianosjungandet, som ej härmed
må förvexlas; liksom å andra sidan äfven
ett öfverdrifvet forcerande af rösten
naturligen är skadligt och ingalunda
stärker utan onödigtvis uttröttar densamma,
hvaremot förståndigt bedrifna sångöfningar
småningom göra stämman kraftigare och
fullare. Slutligen förbjude man alt
osäkert famlande med rösten och vänje eleven
redan från början att först med förstånd
och minne klart och tydligt fatta den
förespelade uppgiften och sedan med
rösten attackera den fast, säkert och
modigt.
Egendom eller stöld?
Efter 11’. Tappert.
Hjrågan gäller de produkter, som af
<s\5e> åtskilliga kompositörer utsändas i
musikaliemarknaden, och är ej svår att
besvara, då rent eftertryck föreligger.
Men i regeln äro de flesta fall icke af
denna art.
Den som företoge sig att not efter
not låta gravera »kyssvalsen» för att
sedan sälja denna, honom skulle nog
originalförläggaren gå in på lifvet, och hvarje
pianoklinkare skulle erkänna detta vara
ett strafTvärdt eftertryck. Men hur är
det när ogerningsmannen genom några
förändringar af ett eller annat slag söker
förhemliga sitt missdåd? Den som t. ex.
olagligen aftryekte »Tannhäuser»-marschen
i en annan tonart, ja han vore en tjuf.
Men om han förvandlar melodien från
dur till moll, är han då också skyldig att
stå till svars?
Ett litet exempel skall förklara för
läsaren livad jag menar. Temat ur 2:dra
satsen af Beetliovens första symfoni
öf-verflyttar jag i moll:
Är detta plagiat? Efter min
personliga öfvertvgelse måste denna fråga
besvaras med ja, äfven i det fall att man
söker skydd bakom kontrapunktens eller
»augmentationens» skyddande mask och
derigenom vill befria sig från ansvar.
Skulle väl alla sakförståndiga vara af
samma mening? Knappast! Mozarts
champagnearia, satt i adagio-tempo, är det
straffbart? Nåväl! Svaret blir väl ett
unisont: »Naturligtvis.» Jag påstår:
saken kan vara ganska tvifvelaktig eller
åtminstone synas så för en domare. En
annan fråga: om jag efter gehör
upp-skrifver ett otryckt musikstycke och
sedan gifver ut det, kan man åtala mig
lör det? Detta märkvärdiga läll tyckes
kunna afdömas på ögonblicket. Antag
att en poet föreläser sina dikter, jag
stcnogralierar några och får dem förr än
författaren färdiga i tryck — det är ju
klart som dagen, att jag begått en orätt
handling. Och likväl är saken mindre
enkel än man kan tro, såsom följande
rättegångsmål intygar.
Den 14 mars 1863 behandlades
inför rådhusets kriminaldeputation i
Königs-berg ett ganska intressant eftertrycksmål.
Under kröningshögtidligheterna hade en
ung dam efter gehör nedskrifvit
Meyer-beers festmarsch, arrangerat den för piano
och sedan pä litografisk väg fått den
ut-gifven i flerfaldiga exemplar. Då dessa
utkommit i offentligheten, väckte
Schle-singers musikhandel i Berlin, hvilken
emellertid blifvit egare till marschen, åtal för
eftertryck. De musikaliskt sakförståndiga,
som hade att döma härom, fälde den
domen: att »i hufvudsak (!) föreligger här
eftertryck». Men rätten frikände
litografen och tre bokhandlare, emedan den
antog, att den bevisligen efter gehör
tillkomna reproduktionen af verket icke
kunde anses för eftertryck.
Detta skedde för tjugu år sedan i
det »rena förnuftets» stad. Jag afhäller
mig från alla anmärkningar. Den
tänkande läsaren kan roa sig ined att
filosofera öfver saken.
En ganska vigtig stridsfråga är denna :
Har någon rättighet att genom förändring
af rytmen förvandla befintliga melodier
till danser? Sedan man funnit att
Wag-ners operor »dock likväl» innehålla
melodier, gifves det Nibelungen-valser, oeli
framjaiser, Walkyrie-polka o. s. v.; kan
Seliotts förlagfirma förbjuda spridningen
af dessa transformationer? Är jag inför
lagen en tjuf och bedragare, om det
faller mig in att af temat i Beetliovens
Kreutzer-sonat tröska ut ett simpelt
fran-caisetema ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
