Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
argäng n:r 13. A andra sidan liar
Ley-baclis nocturne op. -i inspirerats al’ Max’
sång i Friskyttens final: »Die Zuknnft
soll mein Herz bewähren». — Vi hörde
här nyligen Kiels Requiem, men hur
mangen kom väl att tänka pa den ej
oväsentliga likheten mellan början af dess
Benedictus och Mendelssohns Ined olme
Worte n:r 1 i 4:de häftet:
— Ett ställe ur Bendas Romeo und Julie
ser ut som modell till Elviras utrop i Don
Juan: »Ach! wer kan mir entdecken, \vo
der Verräther weilt?» — Första motivet
i Beetbovens Eroica är alldeles precis
detsamma som ett pastoraltema ur
uvertyren till Mozarts ungdomsverk »Bastien
und Bastienne». — Weber, »der grösste
Annexander seiner Zeit», tog upp ett
före-gifvet turkiskt tema ur La Borde’s Essai
(1780), för att fä »lokalton» på sin
Obe-ron:
Men nu vill det sig ieke bättre än att
J. Riepel redan 1754 meddelat melodien
såsom en »Masura», dansad af köpmän,
som drifva handel med vagnsmörja på
Schlesien! Lika litet säker är »lokaltonen»
i »Polens frihetsbön», som återfinnes i en
fransk operett »Le secret» af Solié. —
Marlborouglivisan:
trodde sig Villoteau ha funnit vara en
»Arabisches Brautlied». Underligt att då
denna arabiska brudsång också återfinnes
i åtskilliga tyska visor, såsom en folkvisa
från Bonn, en från Hessen-Darmstadt, en
från Strassburg, en från Hildburghausen
samt en Burschenlied, hvarefter den
slutligen hamnar i Schumanns »Der Ilans
und die Grete» op. 53!!
Så mycket ur Tapperts bok, som
an-befalles åt alla intresserade och hvarur
vi blott utvalt ett försvinnande fåtal af
profbitar. Vi skola framdeles fortsätta
våra undersökningar. Tills vidare tillåta
vi oss blott en fråga till frenetiska
recensenter: När man låter så stora tjufvar
som Haydn, Mozart, Beetboven, Weber
och Schumann gå fria — för att icke
nämna Handel som var ännu värre —
hvarför i all rättvisas namn skall man
då ha så brådt med att lyncha de små?
(Forts.)
––––––-
Känslan vaknar hos den ene genom
musik, hos den andre genom poesi, hos
de flesta genom sinlig religionskult.
Gutzkow.
Två jubileer.
1. Frédéric Chopin.
^*§en 1 mars för 75 år sedan sågs
da-gens ljus af en ung medborgare i
konstens rike, hvilken framdeles, under
en lefnad ej stort längre än Mozarts,
skulle blifva om icke lika universell, så
åtminstone på sitt sätt nästan lika
epokgörande som denne.
Frédéric Francois Chopin föddes
d. 1 Mars 1809 i Zelazova Vola, nära
Varsjav, studerade för Zyvny och Elsner
uppträdde redan 1818 på en konsert och
gjorde sedermera konstresor i Tyskland.
Under dessa resor fick han 1830 i Wien
underrättelse om alt ett uppror utbrutit
i Polen, hvilket för honom stängde
återvägen till fosterlandet och förmådde
honom att resa till Paris. Till en början
hade han svårt att der slå sig igenom;
men sedan han på en soaré hos
Rolh-schild, 1832, hänryckt med sitt spel,
öppnades för honom de förnämsta salonger,
och han blef både såsom virtuos,
pianolärare och kompositör i hög grad firad
och anlitad samt kunde fritt öfverlemna
sig åt sin smak för linbildadt umgänge
och eleganta lefnadsvanor. Detta lyckliga
lif stördes omsider nästan samtidigt af
tvänne omständigheter, bland hvilka den
ena lika mycket uppref hans fysiska
men-niska, som den andra rubbade hans
moraliska jämnvigt. Dittills var C. — enligt
livad den af Karasovski nyligen
utgifnabref-samlingen visar, i strid mot den gängse
föreställningen en genialisk, i det hela
normal och harmonisk personlighet, med
frisk, ehuru ömtålig kroppskonstitution,
melankoliskt, men äfven humoristiskt lynne
samt stränga grundsatser och barnsligt
ren karakter. Men dä (1837) fick han
första anfallet af den bröstsjukdom, som
slutligen lade honom i grafven, och strax
förut gjorde han bekantskap med den
berömda författarinnan George Sand, som
för honom fattade en liflig passion och
af hvilken han slutligen lät slå sig i
fjättrar (se Sv. Musikt. nr. 1 d. ä). Med henne
tillbragte han på Mallorca vintern 1838—
39, hvarunder hans tillstånd förvärrades.
George Sand tröttnade småningom på den
nervöst retlige sjuklingen, och denne bröt
för alltid med henne då han märkte, att
hennes kärlek slocknat. Han fann sig
förolämpad genom misstanken att hon i
romanen »Lucrezia Floriani» velat skildra
deras förhållanden och framställa sig sjelf
såsom martyr. Han öfverlefde endast två
år denna brytning; efter en resa till
England och Skotland dog han i Paris d. 17
Okt. 1849.
C., den mest originelle af alla
tonsättare, är i ordets egentliga mening
romantiker. Del poetiska känslofråsseriet,
oppositionen mot den klassiska andan och
formen, riktningen på den nationella
lokalfärgen — alla dessa nyromantikens
grunddrag återfinnas i eminent mening hos
G., i hvilken Robert Schumann trodde sig
hafva funnit sin dubbelgångare, men som,
oaktadt alla likheter dem emellan, är långt
mera naiv än Schumann, om ock tillika
mera ensidig. Liksom den ur Jupiters
hufvud framsprungna Minerva stod C.
fullrustad strax vid början af sin bana.
I hans konstnärliga utveckling kunna
knappt några stadier skönjas, ej häller
spår af främmande inflytelser, om icke
i de första kompositionerna något intryck
från Hummel. Konseqvent, tematiskt
arbete var icke G:s sak, och i sonatformen,
som företrädesvis kräfver ett sådant,
lyckades han mindre. Deremot utförde han
med konstnärlig fulländning sädane smärre
genretaflor, hvilka under namn af ballad,
preludium, etyd, impromptu o. s. v., mer
eller mindre närma sig den enkla visans
eller rondots form. Nocturnen tog han
upp från Field, scherzot från Beetboven,
men på båda dessa slag af tondikter tryckte
han sin egendomliga stämpel.
Melankoliskt drömmeri, martialisk dådlust.
aristokratisk finkänslighet, patetisk smärta, kokett
nyckfullhet, religiös innerlighet — alla
dessa stämningar tala ömsevis ur hans
musik, och de motsvara äfven de
nationella grundegenskaperna hos hans
landsmän, hvilka särskildt genom C. fått sina
folkdansar, mazurkan och polonäsen,
upplyfta till konstverkets ideala höjd.
I synnerhet i rytm, harmoni och
dekorativt figurverk riktade C. musiken med nya
upptäckter. Pianot — detta företrädesvis
romantiska instrument med sin aningsfullt
bortdöende ton — utgör medelpunkten
i alla hans kompositioner, äfven dem, i
hvilka han kallat orkestern (op. 2, 11, 13,
14, 21 och 22) eller stråkinstrumenten
(op. 3, 8 och 65) eller raenniskorösten
(op. 74) till hjelp. G. är pianisten par
préférence, ett förkroppsligande af detta
tonverktygs djupaste hemligheter och
epokgörande äfven i afseende på dess
spelteknik; endast på pianot ega dess utom hans
sferiska ackord förbindelser och hans
bisarra modulationer — hvilka stundom
tyckas bjuda spetsen åt allt hvad harmoniläran
före honom ansett heligt — sitt
berättigande. Såsom virtuos passade han mindre
i den stora konsertsalongen, för hvilken
det fattades honom tillräcklig fysisk styrka,
än i en trängre krets af förtrogna, hvilka
han oemotståndligt hänförde genom sitt
utomordentligt poetiska och känsliga spel.
Af sina lärjungar fordrade han i främsta
rummet ett fint anslag, dernäst
fingrar-nes inbördes oafhängighet samt ett väl
accentueradt och bundet föredrag.
Närmare uppgifter om hans metod och
föredrag finnas i Sv. Musikt: 1881 nr 8—9.
A. L.
2. Nicolo Paganini.
Den adertonde Februari delta år har
åter väckt till lif minnet af den
verlds-beryktade konstnär, som genom sitt spel
bragte alla i häpnad och hänförelse,
minnet af Nicolö Paganini, violinens
hex-mästare, hvilken ofvan liämda dag för 100
år sedan föddes till verlden. Hans
födelseort är Genua, der hans fader, som var en
välmående köpman och stor musikvän,
gaf honom den första undervisningen i
mandolinspel, sedan han upptäckt sonens
musikaliska anlag. Sedermera fick han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
