Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lära sig spela violin för Servetto och Costa
och kunde redan vid 9 år uppträda
offentligt på kyrkokonserter. Hans vidare
utbildning skedde under den utmäkte violinisten
Aless. Rolla och Paers lärare Ghiretti,
som undervisade honom i teori.
Detta varade dock endast en kort tid.
Den eldige, unge konstnären fördrog ej
undervisningens tvång; han började snart
gå sin egen väg till ett mål, som ingen
före eller efter honom uppnått. Under
faderns ledning konserterade han 1797 i
Lombardiets städer men gjorde sig <|vitt
äfven detta band, i det han efter
bevistandet af en musikfest i Lucca 1798
ej brydde sig om att resa hem, utan på
egen hand reste kring på konsertresor.
Den lille virtuosen hade emellertid fattat
stark passion för hazardspel och dref detta
derhän, att han till och med spelade bort
sin violin, som dock sedan ersattes med
en präktig Guarneri som gafs honom till
skänks. Till Genua återvände han först
1804. studerade då flitigt ett år och
eg-nade sig med ifver åt komposition. Han
återkom 1805 till Lucca och var der i
8 år engagerad som soloviolist och lärare
för prins Bacciochi. Här var det som
han under titeln »kärleksscen» en gång
utförde ett musikaliskt skämt på endast
2 strängar, G- och E-strängarne, hvilket
upptogs så väl, att han uppfordrades spela
på blott en sträng. Han komponerade
då en sonat för G-strängen, med titel
»Napoleon» och hade sedan en stor
förkärlek för denna sträng. Från 1808
genom-ströfvade han i 19 är sitt fädernesland,
hvarthän han kom försättande alla i
ek-stas. Italien lemnade han först år 1828
och begaf sig då till Wien, der han firade
de mest lysande triumfer. Hela Wien var
berusadt af honom, skalderna skrefvo
sonetter till hans ära, teatrarna spelade
stycken, hvari han var hjelten, man
präglade en medalj med hans bild och i alla
butiker såldes artiklar ä la Paganini, hattar,
käppar, knappar, band, handskar, etc. etc.
»Den som ej hört Paganini», skrifves del
i teatertidningen, »kan ej ha en aning
om honom. Att detaljera hans spel är
omöjligt, öm man säger att han
öfver-vinner obegripliga svårigheter så rent och
säkert, som en annan konstnär spelar ett
lätt tema, att han gör dubbelgrepp,
flageolettoner i högsta läge, piz/.icatotoner
midt ibland stråktoner, dubbelgrepp i
flageolet, ofattliga staccaton, allt under de
hastigaste passager, att violinen under
hans hand ljuder skönare och mera
rörande än någon mensklig stämma o. s. v. —
så har man ingenting sagt.» —
Från Wien begaf sig Paganini österut,
men af helsoskäl vände han frän Warschau
kosan mot öster, besökte 1831 England,
Skotland och Irland och tillhragle vintern
1833—34 i Paris, dil han sedan emellanåt
begaf sig från sin villa vid Parma. Samma
entusiasm väckte lian i Paris, som öfverallt,
och dikten utsmyckade här hans historia
med öden och äfventyr af märkvärdigaste
slag. Hans helsa började försämras,
hvar-för han måste draga sig söder ut, först
till Marseille 1839, och sedan till Niz/.a,
der han tillhragle vintern 1839—40, hans
sista, ty den svåra strupsjukdom hvaraf han
led, ändade här hans lif. d. 27 Maj 1840.
Paganini var till gestalten lång och
mager; det dödsbleka ansigtet, omgifvet
af en ram med mörka oordnade lockar,
karakteriserades af en djerft tecknad
romersk näsa, de mörka ögonen hade en matt
blick, men började glöda så snart han
kom in i sitt spel.
Han var gift med sångerskan Antonia
Bianchi, och hade ined henne en son, åt
hvilken han lemnade efter sig en
förmögenhet af 2 millioner frcs. Paganini
var ytterst sparsam, nästan girig under
senare tiden af sin lefnad, och biljetterna
till hans konserter betingade alltid ett
enormt högt pris.
Den store violinisten var äfven stor
virtuos på gitarr. Af hans efterlemnade
kompossitioner äro de mest betydande:
24 kapricer för violin, 12 sonater för
violin och gitarr, 8 qvart etter för violin,
alt, gitarr och violoncell; mest kända
äro hans konserter, variationer,
»hexdan-sen» och carnevalen.
FÖLJETONG.
Josefine Gallmeyer.
dem af våra läsare, som besökt
*\äiä Wien och dess teatrar, är Josefine
Gallmeyer, den geniala och extravaganta
su-bretten och operettsångerskan, hvars
från-fälle vi nyss anmält, säkerligen icke
obekant. Utom Wien, der hon åtnjöt
ofantlig popularitet, och der hennes bortgång
väckte stor sorg. har hon pä konstresor
gjort sig känd i hela Tyskland och
förlidna året äfven gästat Amerika, deri från
hon återkom med bruten helsa. Efter
hennes död ha en mängd tyska tidningar
innehållit vidlyftiga berättelser och
anekdoter om den spirituela konstnärinnan,
af hvilka vi här vilja meddela några i
vår följetong.
Hvad hennes egenskaper såsom
konstnär beträffa så voro hennes
framställningssätt, hennes uttrycksmedel och
mimik så egendomliga och karakteristiska,
så intensiva och lättfattliga, att till och
med den som ej var hemma i tyska
språket måste hafva sitt nöje af denna lilliga
och frappanta konstnärsföreteelse; hon
talade, sjöng och dansade saker, som i
djerfhet ingen före henne vågat sig på.
Hon öfverskred ofta gränserna, men den
graziösa uppsluppenheten, den förtrollande
qvickhet, livarmed hon voltigerade öfver
alla stötestenar, afväpnade till och med
de strängaste moralister. Från scenen
gjorde hon på en livar ett langslande
natursant intryck. En smidig medelstor
figur, sprang hon med kattens mjukhet i
sina rörelser in pa scenen ifrän kulisserna;
i hennes oregelbundna, något magra och
bleka ansigte lyste ett par mörka eldiga
ögon, verkliga trollögon med hvilka
ensamt hon kunde uppföra komedier. Hon
skakade ystert sitt mörkbruna ruggiga
här och kastade käckt och otvunget en
leende blick inåt salongen; som raketer
sköto hennes lågande blickar fram öfver
parketten, logerna och gallerierna, så ofta
hennes blotta framträdande framkallade
en storm af bifall. Så begynle hon att
tala med denna öfverraskande, af få
skådespelare i vår tid upphunna naturlighet
med en ton så okonstlad och säker som
om hon varit hemma hos sig hland goda
vänner och ej på scenen. Nu kastade
hon fram i en rask och drastisk teckning
en komisk typ ur folklifvet med dessa
förvånansvärda detaljer i studiet af
lif-vet, den satiriska kraft i gäckeri och skratt,
denna träffsäkra betoning af slående
ironiska uttryck, som förskalfat henne
binamnet »den qvinliga Nestroy». När hon
i en af sina glansroler, som voro skrifna
för henne personligen; genomlopp en hel
skala af allvarliga och glada känslor,
genom sitt fängslande geni tvingande
åhö-rarne än till ljudeligt skratt än till
allmän rörelse, när hon utgöt en oändlig
rikedom af gäckeri öfver karakteristiska
residensfigurer; när hon i ton, i gång och
åtbörder muntert imiterade alla
framstående personligheter i likhet med en
virtuos i snabbteckning; när hon efter alla
dessa sceniska hexerier, liksom för att
bedöfva sig sjelf föll in i en vild cancan,
den hon lik en berusad mänad gång pä
gång upprepade, alldeles som om
verl-dens yttersta stund vore nära och
dessförinnan all lidelse, allt otygladt sinnligt
öf-vermod skulle fä rasa ut — då rasade
och stormade äfven publiken och
applåderade henne under jubel.
Följande teckningar kunna bidraga
till fullständigande af hennes
karaktärs-bild.
När hon var god, så var hon det
med oförfalskad uppriktighet, men den
som en gång gjort sig förlustig hennes
sympatier, för den gafs det ej mera
någon pardon. Hon var ej hämdgirig, men
hon behandlade en livar, som gifvit
anledning till missbelåtenhet hos henne, med
mördande hån och begabberi: så sträng
hon å ena sidan var, ett lika så vekt och
lättrördt hjerta hade hon å andra sidan.
Ryktet om hennes goda hjerta var så
vida spridt, att hon verkligen blef rent
af brandskattad. Men hon lät ingen,
äfven under de tider då hon sjelf
ingenting hade öfver, gå ohulpen tillhaka öfver
hennes tröskel och besvarade alla
tiggar-bref med klingande mynt.
För fyra år sedan inträdde en dag
till Gallmeyer en hennes f. d. kamrat,
höljd i trasor och åtföljd af två barn.
»Fesehe 1’eppi» — såsom Gallmeyer
förtroligt benämdes af Wienarne — hade
just denna dag betalat en gammal
besvärlig skuld och var fattig som en kyrkråtta.
Men hon viste råd för att skaffa. Om
ett par minuter rullade en droska af nedåt
Dorotheagatan, och en half timme
derefter fanns det penningar i huset. Den
fattiga kamraten hade under tiden blifvit
försedd med ett nytt linne och nya
kläder af Feppis egna och dertill bekom hon
extra femtio gulden. — Hur ofta fick
hon ej höra, att hon allt för litet tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
