Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara på flot linn egde och ej tänkte på
li vad lion kunde behöfva på gainla dagar.
»Ark då — gainla dagar! — Först
och främst vill jag inte bli gammal, ty
om Gallmeyer en gäng är gammal, sä
är bon inte mer Gallmeyer, och så
mycket skall jag väl ha till sist, som ett
fattighushjon!» — det var hennes
vanliga svar. En gäng förlofvade sig Feppi
med skådespelaren Tewele och detta
under ganska sällsamma omständigheter.
Om julafton 1871 var ett muntert
sällskap församladt på »Hotel Lamm»:
Josefine Gallmeyer, Franz Tewele, Anton
Langer m. fl. Tewele gjorde konstnärinnan
pä sitt vanliga öfvermodiga sätt sin cour,
Peppi låtsade som om hon ej var
likgiltig för de vackra orden, och Anton
Langer reste sig, i det han sade: »Barn, ni
två skulle just bilda ett vackert par,
äl-sken hvarandra och gören hvarandra
lyckliga!» Idén vann bifall, nian klingade på
saken, och dagen derpå erhöllo parets
samtliga vänner och bekanta det tryckta
tillkännagifvandet: »Josefine Gallmeyer,
Franz Tewele, förlofvade». Någon tid
derefter slogs förlofningen upp. En
annan giftermålsaffär var af allvarsammare
slag. Gallmeyer hade fattat tycke för
skådespelaren Siegmann från Hamburg,
och år 1870 öfverraskades den
tidningsläsande verlden med den underrättelsen,
att hon gift sig med Siegmann.
Äktenskapet blef två år derefter upplöst, men
under omständigheter som bevisa att den
lifliga subretten trots alla excentriciteter
var af ett uppriktigt naturel. »Jag har»,
skref bon till sin man från Graz, der hon
lärt känna skådespelaren Taller, »gjort
mig skyldig till en förvillelse, som jag ej
kan svara för inför dig och mig sjelf.
Jag beder dig på mina knän om ditt
bifall till upplösningen af vårt äktenskap.»
Herr Siegmann gick in derpå, och
skiljs-messan fullbordades.
Gallmeyer var en mycket entusiastisk
beundrarinna af Richard Wagner. »För
mig är Wagner — yttrade hon en gång
— ett öfverjordiskt väsen», hvilket dock
ej hindrade henne att några timmar
derefter förlöjliga honom i en kuplettsrof.
Ar 1878 skulle hon presenteras för
skal-den-komponisten, men då han kom i
hennes närhet, sprang hon sin väg af
lutter beundran. Detta är en bild af
Gallmeyer utan retouche. Bekant var
hennes gensträfvighet mot
teaterdirektörerna. Hon tålte ej på scenen någon
motsägelse utan allt måste rätta sig efter
hennes önskan och anordningar. Men
icke sällan insåg hon sjelf det otillbörliga
i hennes handlingssätt. En dag
berättade hon hur lusten till öfverdådiga streck
utifrån väcktes hos henne genom en
annans list. »Straxt efter det jag i den
»eleganta Tini» — sade hon — hade
min första framgång, läste jag i en
tidning en hel röfvarehistoria om mig; jag
skulle först ha druckit mig rusig och
sedan på gatan stält till en skandal med
en droska och en polisman. Försök till
arrestering, stort upplopp; folket skulle ha
befriat mig och fört mig hem i triumf.
Historien hade gjort ofantligt uppseende;
tva hela dagar har man ej talat om
någonting annat i Wien. Naturligtvis var
det osanning alltsammans. Jag störtade
med tårar i ögonen till Strampfer i
kansliet, relaterade saken i all hast, begärde
beriktigande, klagomål etc. annars ginge
jag i Donau! Strampfer svarade bara helt
lungt: »Det är reklam, mitt barn, re-
klam !» Såsom jag efteråt tick veta har
Strampfer sjelf tillstält hela —
reklamen.» — Från denna erfarenhet log hon
sig väl också rättigheten att
understundom pa ett ganska handgripligt sätt
umgås med teaterdirektörerna. Hennes mest
bekanta bragd i den vägen var den örfil
hon tilldelade sin direktör Strampfer. Det
handlade den gången om en direktörens
anordning att ersätta en butelj
teaterchampagne med vanligt bordsvin. Strampfer
höll till godo med slaget och mumlade
något om reklam. En annan örfil
mottog en komiker i Buda-Pesth, den tredje
hennes sällskapsdam i New-York; den
senare kostade Gallmeyer 100 dollars i
plikt.
Under ett gästspel i Pesth hade
konstnärinnan företagit sig — och det var ej
första gången — att vara elak mot Wien,
i del hon improviserade en för Wien
ingalunda smickrande visa till stor
förnöjelse för publiken i Pesth. Da hon
snart derefter åter uppträdde i Wien, var
hon verkligen rädd, och hon inväntade
ej utan att darra det ögonblick då hon
på Carl-teatern skulle visa sig innanför
rampen. Repliken som kallade henne in
på scenen hade redan gifvits, men
Gallmeyer syntes ej till. Då beslöt regissören
för tillfället, soin ej förstod skälet till
dröjsmålet, alt förkorta pausen. Han öppnade
dörren, genom hvilken Gallmeyer skulle
inträda, och ropade utåt: »Nä, kommer
ni då en gång!» Och nu visade sig
Gallmeyer på tröskeln, skygg och dröjande.
Med den henne egna skalkaktigheten
yttrade hon nu: »1 da’ ä ja så rädd så!»
Hon hade dermed afvärjt det hotande
slaget. Publiken skrattade, applåderade
och — Peppi var än en gäng räddad.
I »Alpenkönig und Menschenfeind»
spelade hon mot Karl Biasel; i den scenen,
vid hvars slut hon har att applicera på
honom en örfil, spelade hon med en
sådan utomordentlig verve och örfilade
Bla-sel med sådan naturlighet, att en storm
af applåder, hvartill man aldrig hört
maken, utbröt i salongen, publiken ropade
»da capo» och ville ha om hela scenen.
Uppfyllelsen af denna önskan strandade
emellertid pa herr Blasels lätt begripliga
motstånd, hvilken bakom kulisserna
förklarade, att han hade mer än nog af den
örfil han fått och vore mer än öfvertygad
om Gallmeyers naturliga talang. —
Vid en bankett till firande af Laubes
70-åriga födelsedag kom Gallmeyer att
sitta bredvid Makart, hvilken såsom
vanligt ej talade ett ord på hela qvällen.
Sedan de så hade sutit två timmar
bredvid hvarandra under ömsesidig tystnad,
vände sig Gallmeyer till Makart med de
orden: »Men låt oss nu, käre mästare,
tala om någonting annat.» Hela Wien
skrattade sedan ät denna kostliga
aposlro-fering af den berömde och tystlåtne
målaren.
Om ett egendomligt sammanträffande
mellan Gallmeyer och den utmärkte
operasångerskan fru Wilt berättas följande:
På den tid då Gallmeyer stod i sin
konstnärsbanas zenith och särdeles var stor
och lycklig i att parodiera, ville hon öfva
denna konst med fru Wilt, som då firade
triumfer på Wieneroperan i »Aida». Då
nu Gallmeyer en dag knackade på
hennes dörr, öppnade denna dörren i egen
person med ena handen hållande i låset,
i den andra bärande en köksslef — ty
fru Wilt var en dugtig husfru och skötte
helst sjelf sina husliga angelägenheter.
Fru Wilt var ej ringa förvånad öfver att
få besök af »Yesche Peppi». Denna gick
rakt på saken, och med den hos henne
vanliga öppenheten sade hon till fru Wilt:
»Jag ber er, bästa fru, lat mig ej störa
er — men vet ni hvarför jag kommit
hit? Jag har en liten bön till er.» —
»Nå fram med den dä», sade fru Wilt
uppmuntrande. — »Var god och gå in och
sjung för mig någonting ur »Aida», jag
ville så gerna parodiera er.» — »Det
går väl an», svarade fru Wilt, »mig
generar det inte alls, jag bryr mig ej ett
tecken derom.» Hon lade bort
köksslef-ven och köksförklädet, satte sig till pianot
och sjöng så hänförande skönt första arian
ur »Aida», att den på en divan sittande
Gallmeyer utbröt i en ström af tårar och
snyftande utropade: »Nej det kan jag ej,
får jag ej parodiera», och dermed rusade
hon på dörren och derifrån allt hvad
hon hann.
Härmed vilja vi sluta att belysa denna
egendomliga konstnärs- och
raenniskona-tur. Anmärkningsvärdt och betecknande
för Gallmeyers suveränitet är att alla
su-bretter sökte efterapa henne.
Ytterligheterna hade de väl lagt märke till, men
hvad de saknade var den genuina
qvick-lieten och humorn. Det var och förblef
en Gallmeyer allenast! De fel hon begått
har hon svårt fått plikta för — man skall
nu endast bevara minnet af en
konst-n örin na, som i sitt slag var en af de
genialaste som funnits, och som trots alla
sina förvillelser hade ett i grund och
botten ädelt och godt hjerta.
Otur. Musikdirektören W., som var
mycket liten till växten, satt en gång på
kanten af fodralet till den stora
basfiolen, förmodligen försänkt i musikaliska
funderingar, ty bäst han satt, tog han
en öfverhalning baklänges i lådan, med
den verkan, att locket föll öfver honom
och slog i lås.
Frun (som vid mannens rop skyndat
in): »Lille W., livar är du?»
W.: »1 fodralet.»
Frun: ȁli herre Gud, livar har du
nyckeln?»
W.: »Den har jag i västfickan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
