- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 4 (1884) /
51

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förbindelsen» . . . »Der valet af
tonstycken inedgifver utveckling af hans naturel,
der talar ur hans spel själ till själ, lijerta
till lijerta.» Redan träder »ett och
annat, förvånansvärdt nog, fiyam i lians spel
med en fulländning, som verkligen ej
lemnar nugot öfrigt att önska, hvarken i
yttre eller inre afseende, sä att man kan
profetera honom en framtid, sä ärofull,
stor och ädel som någonsin konsten
förlänat åt någon menniska». — Den lille
Rubinstein spelade på denna konsert
Thalbergs fantasi öfver två ryska tema,
fuga ur Bachs kromatiska fantasi, »Lob
der Thränen» och »Ave Maria» af
Schu-bert-Liszt samt den senares kromatiska
galopp.

Efter den andra konserten d. 23 Jan.
skrifver Dr. Becker: »Elden från ofvan
lågar inom honom, han är uppfyld af
verklig hänförelse, och livad han spelar
är den klara återglansen af denna hans
äkta konstnärsnatur. Underbart här vid
lag är att vid hans unga ålder, då
hjer-tats och själens egenskaper ännu hvila i
outvecklad brodd eller på sin höjd
begynna skjuta fram, den musikaliska
känslan redan står i full blomstring,
föredraget redan vitnar om så klart
medvetande, att den tekniska behandlingen af
instrumentet synes helt och hållet utgå
ifrän och beherskas af lians ande. Hans
spel är ingen inlärd bravur, deri en
konst-inessig nyansering utpräglar sig i
ersättning för själen; nej, det är en lefvande,
sjelfständig, ur själens innersta
franiqväl-lande känsla, som förkroppsligar sig i
tonerna, som genomtränger och förandligar
dem och liksom med dem bildar en
högre organism.»

Den andra konsertens program var
bättre sammansatt än den förstas; »med
stigande uppmärksamhet lyssnade man på
den underbare gossen, och det bifall, som
invita fortuna tvingade sig fram,
öfver-gick allt mer till verklig entusiasm, en
sådan som ej kan framkallas af blott och
bart virtuositet».

Rubinstein begynte med Reethovens
Sonate pathétique, som lian spelade
be-undransvärdt och livari man blott på ställen
af mera djup saknade den manliga
mogenheten. »Men äfven här fanns en
obegripligt intuitiv antydan till mera
fullkomlig uppfattning, som åter hade sitt eget
behag och likasom profetiskt förkunnade,
hvad allt som i denna rika själ lag gömdt
för att växa upp och gå i mognad.»
Henselts »Liebeslied» och »1’Orage»
föredrog den unge gossen med sällsynt
lif-lighet och finaste nyansering af melodien.
Efter Mendelssohns första Lied olme Worte
följde Mozarts Gigue G-dur, hvilket allt
hänförde och begärdes da capo. »1
Thalbergs Moses-Fantasi visade Rubinstein en
öfverraskande bravur och kraft.
Märkvärdigast vår dock (här liksom öfverallt)
den egendomliga färg han visste att gifva
melodierna, hvarigenom, till trots för de
svåraste mekaniska afbrott, en ton så
ledigt och mjukt slöt sig till en annan, att
melodien klingade såsom i allsköns lugn
framsjungen, och detta derjemle med en

mångfald i betoning, som måste
räknas i tusental för att kunna fullt
bestämmas.»

På tredje konserten d. 2 Febr.
spelade Rubinstein med orkester en konsert,
G-moll, af hans lärare A. Yilloing, under
hvilken pjes lian utvecklade
förundransvärd öfversigt och säkerhet och vid flere
upprepade felaktigheter i
orkesterackom-pagnementet sä föga lät sig förvillas, att
han tvärtom flera gånger ur minnet hjelptc
orkestern tilf rätta genom pianot.
Mendelssohns Fiss-moll-scherzo spelade den
unge konstnären med stor elasticitet i
anslaget och sprittande lifligliet; en
ballad af Herz, i sig sjelf af ringa värde;
och Mozarts Gigue måste han spela om,
och efter flerfuldiga inropningar spelade
den outtröttlige gossen pä köpet andra
hälften af Thalbergs Moses-Fantasi.

Dr Becker slöt sin andra recension
med de profetiska orden: »Du är
kallad till det största, det högsta,
min käre värderade vän! Jag
förkunnar det oförbehållsamt. Gör
mina ord till sanning; det beror
bara på dig sjelf att göra det!»

* *

*



Så mycket om det lofvande barnet.
Den mogne konstnären hafva vi med
stift och penna tecknat redan i nr 3, årg.
1881, af denna tidning.

EU intermezzo. Om den för sitt
jovialiska och öppna siitt allmänt omtyckte
och aktade musikdirektör Sperati
berättas följande historia, som vi ej tveka
åtcrgifva, dä den dels lär vara
fullkomligt »autentisk», dels ej innehåller något
för personen i fråga sårande: S. skötte
under en tid orgelspelningen i
Trefoldig-hedskirken i Kristiania samt biträddes
dervid stundom af sin gode vän och
kamrat, Metz, såsom orgeltrampare. Musiken
var för båda hufvud.saken, helst de voro
rättrogne katoliker, och kan det derför
ej väcka förundran, att de vanligen vid
predikans början drogo sig undan till en
bortskymd vrå på orgelläktaren, der de
med samtal om ditt och datt sökte på
bästa sätt fördrifva tiden. En söndag
hade S. för att motverka den då pä
vintern rådande bistra kölden medtagit en
liten »plunta», ur hvilken han äfven bjöd
sin kollega en »värmare». Predikanten
hade nyss med ovanlig kraft dundrat på
predikstolen, hvarför våra två vänner på
läktaren höjt rösten kanske något mer
än rådligt var. Då prosten nu med den
till sina åhörare riktade frågan: »livad
skal jeg da sige dem?» gjorde en
plötslig »konstpaus», förnam den andäktigt
lyssnande församlingen följande,
visserligen något oväntade svar från läktaren,
framhväst med äkta tysk accent: »Schal

Sperati! — Schale Metz!-»

–––«–––

Schwedische Antiwagnerianer.

All nder denna rubrik läser man i n:r
ajfi 11 af den frenetiskt wagneristiska,
men annars vanligen mot Sverige
välvilliga Allgemeine Deutsche Musikzeitung ett
angrepp mot ej blott Svensk Musiktidning
utan hela Stockholmspressen,
hvilket är altfor oförsynt och märkvärdigt att
vi skulle vilja undanhålla svenske läsare
detsamma, men tillika altför mycket
gränsande till pecorale, för att kunna fä plats
annorstädes än inom den lättare
följetongs-afdelningen. Vi anföra altsa i ordagrann
öfversättning dess hufvndstycke och
tilllåta oss i parenteser kommentera dess
öfverraskande nya upptäckter och
egendomliga åskådningssätt med några fråge- och
utropstecken. Den okände kåsören skrifver:
»Så har då Wagnerismen äfven
gripit vart land!» — mod denna djupa suck (?)
begynner en artikel i Svensk
Musiktidning öfver årets novitet på k. Stora
teatern i Stockholm, »Harald Viking», text
af Hans Herrig, öfversatt af A.
Lindgren, musik af A. Hallén. Vi hafva
redan korteligen omtalat den glänsande
framgång som den nya operan vunnit vid sitt
första uppförande. Denna framgång har
förblifvit verket trogen (?), ehuru »Harald»
redan blifvit gifven sex gånger (näml. da
detta skrefs). Om någonting talar för
operans värde, så är det visserligen detta
faktum, ty Stockholmspressen har gjort
sitt till för att göra komponisten lifvet
surt(?). En sådan rikedom på skefva
omdömen, hatfulla angrepp, förolämpande
beröm, ihåligt bättre vetande (!!!) har
sällan kommit en komponist till del, och
Hallen kan blott såsom entusiastisk
beundrare af Richard Wagner trösta sig
dermed, att det icke gått mästaren bättre
i dennes fosterland, än nu Hallén i
Sverige (!). Dertill kommer ytterligare, att
Wagner här gäller såsom den egentlige
representanten för t y sk konst(?), och att
inan derför smädar honom (!) med så
mycket större vällust, emedan man dermed tror
sig träffa Tyskland (!!!!). Tyskland har
visserligen icke gjort Sverige någonting
ondt, men det gäller nu en gång för
patriotiskt att hata tyskarnc(!!!!). I
stället fiir att svenskarne borde känna sig
såsom germaner och i Wagner erkänna
den väldiga germaniska urkraften(!), så
efterapa de hällre fransoser och italienare,
och Sv. Musiktidning hänvisar också
Hal-léu till förebilderna (?) Yerdi, Boito,
Gou-nod, Massenet, Saint-Saéns! Förmåga vill
man ju väl icke frånkänna sin landsman,
men till hans olycka lär han under sitt
flerariga uppehåll i Berlin varit
bearbetad af »Wagnerapostlar» och man bör dock
icke »låta Hallén böta för Wagners eller
Herrigs synder». Ar det icke ytterst
skämtsamt? Hos denne kritikus kunde
hr Edv. Hanslick ännu gå i skola(!!). För
öfrigt vilja vi icke förtiga, att en hel rad
tidningar öfver liufvud icke nämnt
diktarens namn, just emedan denne är tysk
och Wagners beundrare (!!)»-o. s. v.

FÖLJETONG.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1884/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free