Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GO SVENSK MUSIKTIDNING.
Musikpressen. gchvlte och Bechgaard, Bechgaard och -: v Sehytte! — det är den musikaliska själaspis, som på senare tider bjudits oss i det ena pianoluiftet efter det andra. Välsignelsen af denna danska vårllod torde vara tvifvelaktig. Dylika utländska
öfver-svänmingar göra åt oss ingalunda samma tjenst som Nilens åt Egypten: att de verka befruktande på landets produktion; tvärt om, ju mera man köper af utländskt kram, dess mera förbiser man det
inhemska, som kanske just derför ieke
vågar sig fram i en täflan, der det
visserligen har all utsigt att blifva öfvervunnet åtminstone i fråga om talrikhet och yttre glans, om också ej alltid i gedigenhet. Svensk Musiktidnings musikpress, som blott sysselsätter sig med det inhemska, vänder sig ifrån denna utländska
fabrikation, för att i stället försöka skrapa fram några svenska björkknoppar under de högar af danskt boklöf, som blåst hit öfver sundet. En sådan knopp ha vi funnit i Aron Bergensons Lyriska stämningar för piano (Abr. Hirsch). Utan att precis vara genialiska eller ovanligt originella, äro dessa småstycken likväl verkligt
stämningsfulla, väl gjorda med modern
harmonisk turnyr samt särdeles pianistiska och spelbara. Om de således än icke erbjuda så pikanta linter, som Schytte — bland massor af slarf — stundom bjuder på, ej häller det kontrapunktiska intresse och de originala vändningar, som Bechgaard — jämte gräsliga harmoniska hårdheter — ej sällan kan uppvisa, så förtjena de dock all uppmärksamhet
äf-ven vid sidan af dessa mäktigare rivaler. Herd elek kallar sig en liten fantasi för piano af Fredrik Kuhlau (Elkan & Schildknecht). Det är en nätt pastoral i miniatyr, malande låtar af skalmeja och vallhorn, afbrutna af en bondpolska och en marsch; ytterst enkelt arbetadt men karakteristiskt, skulle det hela göra sig bättre för orkester, såsom ock antydes med de utsatta namnen på några
instrument. Fritz Arlberg har skrifvit en
briljant Vals-Etude för altstämma med piano (Abr. Hirsch). Att den tar en mäktig altröst och en utbildad virtuositet fullt i anspråk kan icke förvåna, då man läser att den är tillegnad Zelia Trebelli, hvad man ock kan förstå af de i
ackompagne-mentet artigt inväfda melodierna »C’est 1’Espagne» och »Gil Bias» ur hennes
repertoar. Valsen är koncipierad med
italiensk elegans och torde nog blifva ett omtyckt konsertstycke. Davids 2 3 psalm har af L. A. Lundh blifvit bearbetad till en kyrkoaria för bariton med piano eller harmonium (Elkan A Schildknecht). Knappast nog betydande för att försvara sin längd, skall den melodiösa arian likväl säkerligen blifva rätt användbar på kyrkokonserter. — 1 sammanhang härmed må nämnas att J. F. Lagergren utsändt ett nytt häfte af sitt Hymnarium (Julius Bagge). Då vi efter första häftets utkomst i n:r 3 för 1883 utförligare yttrade oss om arbetets plan och förtjenster, ha vi om detta andra häfte ingenting nytt att tillägga. Qvartettsången har blifvit riktad med 20 qvartetter för mansröster,
komponerade af F. Thorselius och tillegnade Upsala studentsångare, för livilka komp. på sin tid var på förslag till anförare (Linköping, P. M. Sahlström). Utan att erbjuda några ovanliga melodiska idéer, äro liere af dessa sånger rätt
stämningsfulla och välklingande, hvarför de nog torde försökas af vederbörande adressater; i rytmiskt och harmoniskt afseende lemna de i alla händelser mera intresse än i melodiskt (se t. ex. Gökvisan, Italiensk serenad, Vid grafven m. fl). Vänner af svensk operamusik ha
tillfälle att i arrangement för piano
åter-upplifva sin bekantskap med Halléns Harald Viking (Abr. Hirsch). Ett så orkestralt verk som denna opera är
naturligtvis svårt att arrangera för piano. 1 betraktande af svårigheterna är det emellertid godt gjordt, dess utom mera sammanhängande än vanliga potpourrier och låter rätt väl höra sig, framför allt i det vackra vår- och
morgonstämnings-partiet. — En operett af mera enskild natur har äfven i klaverutdrag tillsändts oss näml. Skeninge möte, S. H.
T.-operett af Th. Lagercrantz (Linköping, H. W. Tullberg). Ehuru ett
dilettant-arbete, röjer denna musik i all sin
enkelhet så pass mycket af melodisk ådra och sceniskt förstånd, att man kommer att tänka på, hurusom vi svenskar, i fall vi blott odlade våra förmågor, skulle kunna göra en Hervés m. (1. införskrifna
produkter alldeles öfverflödiga. Af det fortjenstfuld redigerade Eko från operan har ett nytt häfte
utkommit. — En annan samling, som vi ännu ej haft tillfälle anmäla, är Ivar Heden
-blads urval ur Studentsången (Abr. Hirsch). Samlingens enda fel är att den är allt för fåtalig; många liere nummer än dessa 100 vore lika förtjenta att
sammanföras inom »stamrepertoaren». Inom den allt för trånga ramen (som ju kan vidgas genom ett nytt häfte?) är
emellertid urvalet i allmänhet riktigt träfladt. Några erinringar måste vi dock göra. Om Södermans odödliga tre visor i
folkton möjligen mött förläggarehinder, så var väl dock detta ej fallet med hans Stjernorna; Söderman är nu väl tarfligt representerad. Wennerbergs Bjöd så i Thule hade väl bort föredragas före hans aldrig populära Säg oss ditt namn.
Uddens Hösten är vida vackrare än hans banala Jagtsång. Med förvåning saknar man Lindblads Stridsbön, äfvenså
Josephsons Rings drapa, Tullbergs Friskt slär värt hjerta samt bland folkvisor
Vårvindar friska. 1 stället kunde nog ett och annat hafva fått maka åt sig af Crusell, Lindblad, Mendelssohn, Selmmann och bland folkvisorna. A. L. I teaterfrågan har »ridån gått ned», dock ingalunda — såsom några tidningar låtit påskina — öfver »sista akten», utan antagligen på sin höjd öfver en tablå. Äfven om
nämligen — hvad Gud förbjude —
stadsfullmäktige skulle vägra att inlösa den vexel som riksdagen, med en visserligen juridiskt obefogad tvångskurs, utstält på dem, så behöfver saken dermed ingalunda anses utagerad. Vi förena oss med N. D. A. i den åsigten, att i så fall regeringen bör före riksdagens slut alläta ny proposition, om hvilken det väl dä icke borde vara alldeles ogörligt att förena ett flertal röster, hälst differensen vid den gemensamma
omröstningen mellan k. m:ts och utskottets förslag endast utgjorde 24 röster,
livar-ibland helt visst de 13 torde kunna
förmas att öfvergå pä andra sidan, dä de ej längre kunna hänskjuta ansvaret till
stadsfullmäktige utan se sig absolut stälda i valet mellan fortfarande ovilkorligt
statsbidrag eller k. teatrarnes ruin.
Antagligen har väl nämligen en del afgifvit sitt votum endast i den fulla öfvertygelsen att stadsfullmäktige ej gerna skola neka. För närvarande hänger frågan
emellertid på stadsfullmäktiges beslut. Att detta skulle blifva nekande blott derför, att stadsfullmäktige skulle känna sig stötta öfver riksdagens tilltag att »sälta knifven på deras strupe», kunna vi ej föreställa oss. Det vore en ovärdig misstanke att tilltro Stockholms stads
kommunalrepresentanter en sådan barnslig fnurrighet som den, att låta en stor sak falla blott emedan riksdagen betett sig på ett
mindre gentlemannamässigt sätt. Men de kunna naturligtvis kort och godt åberopa sitt beslut från i höstas och dervid låta bero. Ja visserligen. Vi hoppas dock att stadsfullmäktige skola betänka sig inånga gånger innan de så göra, och att de måtte erinra sig ordspråket: »medan gräset gror, dör kon.» Hafva de en gång i princip erkänt sin beredvillighet att hjelpa — och det ha de gjort — så bjuder konseqvensen att icke låta all hjelp varda uteslutande beroende af »frågans definitiva ordnande» eller andra vilkor, vid hvilkas sena inträffande hela hjelpen kanske kan komma för sent. Det vore ungefär detsamma som om en
stadskom-mun visserligen erkände sin skyldighet att biträda vid släckandet af eldsvådor, men beslöt att icke ens göra något försök
der-till förr än vissa omtvistade stipulationer i stadens byggnadsordning vore definitivt bestämda: innan detta skett kunde ju hela staden ligga i aska, och månne icke då ansvaret i någon mån äterfölle på den tredskandc kommunen? Stadsfullmäktiges »non possumus» hade redan i höstas
snäf-tycke af de obotfärdigas förhinder; det skulle än mera få ett sådant nu, då
frågan inträdt i ett alldeles nytt skede, för hvilket det förut fattade beslutet på intet sätt kan anses bindande, och då det är af ännu mera trängande vigt att man icke medelst formalistiska svepskäl låter den blotta förespeglingen af en framtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
